Hugo Alfvén föddes 1872 i Stockholm som den fjärde bland till slut sex syskon. Fadern Anders Alfvén var skräddarmästare – hans släkt härstammade från uppländska Alunda, därav efternamnet. Modern Lotten var född Axelsson Puke. Föräldrarna var medlemmar i Stockholms första baptistförsamling. Fadern ledde kören i Betelkapellet som låg vid Malmskillnadsgatan.

Fadern avled 1881. För att klara familjens bärgning startade Lotten Alfvén en livsmedelsbutik på Östermalm. Tonårstiden utan en fader i huset innebar för Hugos del att hans band till modern blev mycket starka, vilket han senare i livet vittnade om flera gånger. 

Elva år gammal började han spela piano, men övergick snart till violin. 1887, 15 år gammal, antogs han som elev vid Musikkonservatoriet, där han också fick musikteoretisk skolning. Samma år började han studera måleri för Otto Hesselbom, ett år senare för Oscar Törnå. Hugo Alfvéns första kompositionsförsök härstammar från 1888: två mindre verk för violin och piano.

Tanken på en bana som konstnär fanns hos honom, men försvagades när han på hösten 1890 anställdes som andreviolinist i Hovkapellet. Tiden i Hovkapellet – 1891–92 var han vikarierande konsertmästare, vilket innebar ett anmärkningsvärt avancemang – blev på många sätt viktig för honom. Han lärde sig orkesterorganismen inifrån, han fick repertoarkännedom och han kunde från sin pult studera dirigenter.

De följande åren fortsatte Hugo Alfvén sina musikstudier – i violin för Lars Zetterqvist, i kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren. Han framträdde alltmer som violinist och övergav då definitivt sina konstnärsplaner. Parallellt ägnade han sig åt komponerande – första publicerade verket blev Visa för röst och piano (1893).

1896 komponerade han sin första symfoni, vilken uruppfördes året därefter på Kungl. Teatern. Med detta verk visade Hugo Alfvén offentligt sina seriösa tonsättarplaner, vilket samtidigt medförde att karriären som violinist sköts åt sidan. Symfonin blev positivt mottagen, men har ändå inte framförts särskilt ofta. Orkestrar och dirigenter har föredragit hans andra symfoni och senare orkesterverk i andra former – ett inte ovanligt öde för debutantsymfonier.

Med hjälp av ett statligt tonsättarstipendium genomförde Alfvén 1897 en studieresa till Berlin, Paris och Bryssel, där särskilt violinundervisningen för Cesar Thomson i den sistnämnda staden var betydelsefull. Resan blev inledningen till en period av utlandsresor som Hugo Alfvén företog. Studier utomlands var länge en självklar väg för den som ville förkovra sig, inte bara inom musikområdet. Högre utbildningar var dåligt utbyggda i Sverige och dessutom var den gamla modellen med gesällvandringar högst levande. För blivande musiker, dirigenter och tonsättare fanns ett särskilt motiv för att studera utanför Sverige. Innan fonografer och grammofoner blev vanliga, var konsert- och operabesök i utländska metropoler nödvändiga för den som ville skaffa sig repertoarkännedom.

Från sin uppväxt var Hugo Alfvén van vid att sommartid vistas i Stockholms skärgård. Den vanan fortsatte han med som ung vuxen. Huvuddelen av den andra symfonin skrev han under en skärgårdsvistelse sommaren 1898. 

Verkets framgång ledde till att han tillfrågades om att skriva en komposition till ett evenemang på Kungl. Teatern i samband med sekelskiftet. Det blev Sekelskifteskantaten (op. 12), den första av en rad festfirande kantater av Alfvéns hand. 

Stipendiemedel bekostade resor till Tyskland, Österrike, Italien och Spanien. Under dessa vistelser komponerade han Herrans bön (op. 15), senare Skärgårdsbilder (op. 17) för piano. 

När Hugo Alfvén 1902 vistades på Sicilien, mötte han den danska konstnären Marie Krøyer (1867–1940), gift med P[eder] S[everin] Krøyer, en uppburen målare. Marie och P S Krøyer hade då den sjuåriga dottern Vibeke. Mötet skulle bli inledningen på en både sagolik och så småningom problematisk relation. Sommaren 1903 tillbringade Hugo Alfvén i konstnärskolonin i Skagen på nordligaste Jylland, dit Marie och P S Krøyer hörde. Lycklig av att vara nära sin älskade Marie komponerade Alfvén rapsodin Midsommarvaka (op. 19) som skulle bli ett av hans mest spelade orkesterverk. Sommaren på Skagen bekräftade deras förhållande. Och Marie blev Maria, en litet men för Hugo Alfvén viktigt bokstavsbyte. 

Hugo Alfvén besökte Leksand 1902, men kom på allvar att fästa sig vid bygden 1904. Han deltog då i ett välbesökt så kallat ungdomsmöte och fick i det sammanhanget tillfälle att leda Leksands kyrko- och hembygdskör i tre egna kompositioner. Detta blev inte bara upprinnelsen till hans livslånga band till Leksand, utan också till Siljanskören, den numerärt stora kör som blev ett med honom och som han skrev många kompositioner för.

1905 fick Hugo Alfvén och Maria Krøyer dottern Margita. Utlandsresorna fortsatte för Alfvéns del. Han tillbringade under de närmaste åren långa perioder i Danmark. Kompositioner flödade ur hans penna: Marias sånger (op. 21) för röst och piano, den symfoniska dikten En skärgårdssägen (op. 20) och den tredje symfonin (op. 23).

Som tonsättare var Hugo Alfvén vid det här laget ett bekant och aktat namn. Det innebar att han regelbundet fick kompositionsbeställningar. Sådana var viktiga för dåtidens komponister. Innan upphovsrätten var etablerad, fick tonsättare ingen ersättning för framföranden av sina verk. Mesta inkomsterna kom från försäljning av noter. Beställningar gav därför välkomna ersättningar för nedlagt kompositionsarbete.

I Hugo Alfvéns långa rad av beställningsverk ingår de många kantaterna, varav flera bara uppfördes någon enstaka gång: Kantat vid Baltiska utställningens öppnande (op. 33), Kantat vid Reformationsfesten i Uppsala (op. 36), Kantat vid Sveriges riksdags 500-års minnesfest, Kantat vid Värdspostunionens halvsekeljubileum (op. 41), m fl. Men beställningarna kunde också vara av annat slag. När Dramatens nya byggnad skulle invigas 1908, fick Alfvén uppdraget att komponera festmusiken, vilket blev det verkliga repertoarverket Festspel (op. 25). Till det första firandet av Svenska flaggans dag, som ägde rum på Stockholms stadion 1916, skrev han körsången Sverges flagga(”Flamma stolt mot dunkla skyar”). Och när 300-årsminnet av Gustav II Adolfs död skulle högtidlighållas med Ludvig Nordströms skådespel Vi på Stockholmsoperan 1932, tillfrågades Alfvén om att komponera musiken. Exemplen skulle kunna vara väsentligt fler. Man kan kort sagt säga att under flera decennier var Hugo Alfvén den återkommande leverantören av festmusik, så återkommande att hans musik i sig markerade festens betydelse.

En annan följd av den ekonomiska osäkerheten hos samtidens tonsättare var att många av dem arbetade med andra uppgifter parallellt med komponerandet. Det vanligaste komplementet var dirigering – de flesta hade en gedigen musikutbildning som också innefattade skolning till dirigent. Men det fanns åtskilliga kolleger som före upphovsrättens reglering också hade sysslor utanför musiklivet. När Hugo Alfvén 1910 anställdes som director musices vid Uppsala universitet, innebar det en efterlängtad avlastning av ansvaret som försörjare av den lilla familjen. 

Som director musices skulle han leda det anrika Akademiska kapellet, han skulle förse de akademiska högtiderna med musik, ibland av eget, nyskrivet slag, och han skulle hålla musikhistoriska föreläsningar. Det sistnämnda låg inte för Hugo Alfvén som stammade och han fick därför efter en tid slippa föreläsandet. Hugo Alfvén tog också åt sig att leda manskören Orphei Drängar som skulle bli ett av hans viktigaste instrument. Ur kören hämtade han flera av sina närmaste vänner. 

Familjen flyttade in i tjänstebostaden som låg i Linneanum i nuvarande Linnéträdgården. Efter år av klagomål på den historiska men opraktiska bostaden kunde de 1929 flytta till det nybyggda Musicum på Kyrkogårdsgatan.

Med anställningen i Uppsala fick Hugo Alfvén en mer ordnad tillvaro – några längre utlandsvistelser blev det inte mer, åtminstone inte på egen hand. Däremot turnerade han regelbundet med Orphei Drängar både inom och utom Sverige. Han fick också bättre möjlighet att komponera, ibland inom tjänsten, andra gånger med tjänstledighet, då beställarnas ersättning kompenserade lönebortfallet. Han kunde också tacka ja till förfrågningar om dirigeringsuppdrag som då och då kunde leda till utlandsresor.

Med tjänsten följde också ledigheter mellan terminerna. Men redan 1909 började Alfvéns bygga ett hus i Tällberg som under ett antal år skulle bli familjens fasta sommarviste. En inspiration var Emma och Anders Zorns magnifika hem i Mora. Alfvénsgården inreddes stilsäkert av den konstutbildade Maria. 

Fastän Hugo, Maria och dottern Margita levde tillsammans var föräldrarna inte gifta, beroende på att Marias skilsmässa från P S Krøyer inte var genomförd. 1912 stod bröllopet, men det skulle tyvärr inte dröja länge innan förhållandet började knaka. De fortsatte att vara gifta, men levde på skilda håll. Skilsmässan blev inte formellt klar förrän 1936.

1910-talet blev annars ett produktivt decennium för den alltid flitige tonsättaren Alfvén. Beställningsverk varvades med egna initiativ. I slutet av decenniet arbetade han med sin fjärde symfoni, I havsbandet (op. 39), som hösten 1921 framfördes två gånger i Wien med tonsättaren som dirigent. Och fortsatte snart med ett ännu större verk, musiken till baletten Bergakungen som hade premiär 1923. Idén till verket kom ursprungligen från konstnären John Bauer som emellertid avled innan baletten nådde scenen. (”Vallflickans dans” ur detta verk har blivit svenska orkestrars mest spelade extranummer.) Till historien hör att Midsommarvaka 1920 gavs som balett i Paris och London av Svenska baletten med Jean Börlin som koreograf.

Sommaren 1922 vistades Alfvéns på Capri för rekreation. Där tog han på nytt upp sitt måleri och skulle behålla det intresset mer eller mindre livet ut. Det var inte utan betydelse att konstverken kunde säljas för reda pengar – Hugo Alfvén hade kroniskt svårt att rätta sina utgifter efter sina varierande inkomster.

Den dåliga privatekonomin tvingade Hugo Alfvén 1931 att sälja gården i Tällberg som senare kom i Margitas ägo. Men han fortsatte att tillbringa sina somrar i Leksand, han hyrde flera år Knorringgården i Åkerö, senare Sömskar- och Lekattgårdarna i Tibble. 

När ljudfilmen gjorde entré och behovet av filmmusik dök upp, fanns inga särskilda filmmusikskapare, utan de gångbara tonsättarna fick förfrågningar om att skriva för det nya mediet. Hugo Alfvén var en av dem och han var dessutom van vid musikbeställningar. Redan 1934 skrev han musiken till den norsk-svenska produktionen Synnöve Solbakken, byggd på Bjørnstjerne Bjørnsons roman. Tio år senare musiksatte han Mans kvinna som utgår från en roman av Vilhelm Moberg. En verklig storsatsning var den fransk-svenska filmen Singoalla (1949) på Viktor Rydbergs bok. När Alfvén skrev filmmusik, återanvände han ofta bitar ur existerande kompositioner. 

Med åren blev Hugo Alfvéns satsningar på att komponera större verk allt glesare. Men han fortsatte kontinuerligt att skriva för kör. Både Siljanskören och OD behövde hela tiden nya stycken. I stort sett varje körverk gjorde han för både blandad kör och manskör. På det viset fick hans skapelser för körer stor spridning. I slutet av 1930-talet började han skriva en rad arrangemang av folkvisor, av vilka flera har blivit klassiker: Och jungfrun hon går i ringen, Tjuv och tjuv, med flera. Bakgrunden till denna produktion var krass: han behövde pengar för att betala köpet av en dyr bil! Hugo Alfvén var nämligen en stor bilfantast.

En kort tid efter den formella skilsmässan från Maria gifte Hugo Alfvén om sig med den nästan 20 år yngre Carin Adolphson (f Wessberg, 1891–1956) som han träffade första gången 1926 på Gästis i Leksand.

1937 pensionerades han som director musices. Men fortsatte att upprätthålla tjänsten till 1939. Han ledde dock OD fram till 1947, Siljanskören ända till 1957. Hugo och Carin Alfvén bodde från 1939 permanent i Sömskargården i leksandsbyn Tibble.

Vid Hugo Alfvéns 70-årsdag 1942 gjordes en landsomfattande insamling av pengar för att bygga ett hus åt honom i Leksand. Gården i Tibble stod klar tre år senare. Han fortsatte att komponera, om än inte lika intensivt. Två ofta framförda verk från den tiden är solosången Saa tag mit Hjerte som han skrev till Carin-dagen 1946 och baletten Den förlorade sonen som hade premiär på Kungl. Teatern 1957.  Hugo Alfvén använde huvuddelen av sina krafter åt att skriva sina memoarer om fyra band: Första satsen (1946), Tempo furioso – Vandringsår (1948), I dur och moll – Från Uppsalaåren (1949) och Final (1952). 

Högt uppe i åren fick han en oväntad framgång. 1954 komponerade han en schlagermelodi, till vilken Alf Henriksson skrev orden. Roslagsvår (”Solen sjunker i sjön till ro”) kom på allas läppar. Alice Babs insjungning blev mest spridd. 

Sedan Carin avlidit 1956 bodde han ensam i huset vid Österdalälvens strand. 1959, 87 år gammal, gifte han sig för tredje gången, nu med morabon Anna Lund (1891–1990) som hade sjungit i Siljanskören. Men äktenskapet blev inte långvarigt. Den 8 maj 1960 avled Hugo Alfvén. Han jordfästes på Leksands kyrkogård på sluttningen mot Siljan. Vännen Carl Milles porträtt av tonsättaren pryder graven. 

Invald i Kungl. Musikaliska akademien den 30 mars 1908, som ledamot nr 523.

Gunnar Ternhag