I den storslagna symfoniska dikten En skärgårdssägen (op. 20) återkallar Hugo Alfvén (1872-1960) sina intryck och upplevelser av övärlden utanför huvudstaden. Det är ingen saklig skildring av skärgårdsmiljön, utan ett högst personligt vittnesbörd i ett partitur som omfattar hela orkesterapparaten. Verket är heller ingen skönmålning med soliga badklippor och lugna vatten. I stället visar Alfvén tydligt hur omväxlande väder och inte minst stämningar kan vara i detta landskap. "Mina bästa idéer hafva kommit under nattliga, stormiga seglatser och i synnerhet de vilda höstarne hafva varit mina härligaste diktartider", antecknar Alfvén – med Nietzsche på axeln – i ett brev efter framgången med andra symfonin 1899.

Verket tillkom hösten 1904, under en produktiv period för Alfvén – året efter rapsodin Midsommarvaka och året före den tredje symfonin. Det skrevs på två betydelsefulla platser: på Rindön i Stockholms skärgård, således i den omväxlande miljö som verket skulle skildra, och på Skagen, där han vistades med sin älskade Marie. Uruppförandet skedde den 31 mars 1905 med Hovkapellet under tonsättarens ledning.

En skärgårdssägen var Hugo Alfvéns första försök att skriva en symfonisk dikt, en högt värderad kompositionsgenre i det subjektiva musikskapandets tid. Efter att ha komponerat symfonier, kantater och en rapsodi ville han som orkestertonsättare fortsätta sin formexpansion. Av någon anledning blev det aldrig något andra försök, utan denna tondikt står som en formmässig monolit i Alfvéns digra verkförteckning.

Verket bygger på två temata som knappast utvecklas och därför är lätta att identifiera under lyssningen. Huvudtemat introduceras efter en längre öppningsscen som manar fram ett långt ifrån idylliskt ölandskap. Melodin rör sig tre gånger i långsamma och stora vågrörelser, antagligen för att anknyta till det närvarande havet. Om huvudtemat således förflyttar sig långsamt och med väl tilltagna gester, kontrasterar sidotemat genom att vara melodiskt stillastående och bestå av en kärna med minsta möjliga intervall: en liten sekund. Verkets form följer inget mönster. Alfvén släpper in de båda igenkänningsmelodierna närhelst det passar i stämningsbygget – denna poetiska verktyp handlar just om stämningar.