Hugo Alfvén drog sig inte för att arrangera verkligt kända folkvisor. Sådana spreds lättare, vilket innebar att den alltid penningbehövande tonsättaren fick större inkomster. Polskrytmen är framträdande. Han låter melodin växla mellan stämmorna, en teknik som Alfvén ofta tillämpade. Man föreställer sig att han särskilt arbetade på kompositionens allra sista takter för att få till ett vinnande slut.

Anders, han var en hurtiger dräng, flitiger som en myra, stor var han som den gravaste karl, stark var han väl som fyra. Munter och gla´, hurtig han va´, flickorna tyckte han va´ så rar. Lita på mej! En får han sej, det kan jag tryggt bedyra.

Anders var blyg och suckade: "Ack, den som en flicka hade!" Så kom han in i flickornas ring, höjde sin röst och sade: "Söta små flickor! En vill jag ha; vilken av eder får jag nu ta?" "Anders, ta mej!" "Anders, ta mej!" skreko de alla glade.

"Nej", sade Anders, "tåcka behag, de röra mig så föga". Då fick han se, var Anna lill´ satt med tårar i sitt öga. Ack, tänkte Anders, glad i sitt sinn´, du, lilla Anna, du ska´ bli min. "Vill du mig ha?" Hon svarte: "Ja!" Så går det till att fria.