1.Serenad
Slumra i frid när aftonens vindar vagga dig ljuft till drömmarnas ro! Kvällen är tyst, i susande lindar hviskas blott tyst om kärlek och tro
Och när din själ i drömmen sig svingar bort till de sällas härliga land, flägtas all sorg af änglarnes vingar långt ifrån dig till skuggornas land.
Slumra i ro, och glöm ej att drömma drömmar om kärlek, trohet och frid, och när du vaknar, minnet skall glömma blommor, som själen plockat dervid.

2. Jag mins
Jag mins, att en gång du frågade, om jag älskade stjärnor små, de ljus, som emot oss strålade och som blixtrade så i det fjerran blå.
Jag tror, att jag då ej svarade, om jag älskade stjärnor små. Förvisso jag då ej anade, att jag älskade två.

3. Aftonstämning
Mörkgrön granskog skuggar öfver viken; tusen drömmar komma, drömmar gå, medan öfver böljans klara riken aftonsolens strålar bryggor slå.
O, om bort på dem jag kunde draga, fjerran bort från bitter sorg och nöd, famna lifvet som en fager saga, väfd af böljesång och aftonglöd.

4. Var det en dröm?
Är det ett minne af en ungdomsdröm? Midsommarnatt det var, ett fagert möte emellan kväll och morgon; ljusets ström föll som ett silfveregn i nattens sköte.
Blick låg i blick, och barm låg tryckt mot barm tills drömmen bröts och afskedstimen bräckte, och morgonen med minnets kyssar täckte en himmel än af kvällens kyssar varm; 
Var det en dröm? Nu är midvinterdag; de länge skilda föras åter samman; än ligger skimmer öfver deras drag, men djupare i deras blick är flamman. De le, som döende måhända le. Ett solhvarfs skilda öden hafva svunnit: med ögon hvilka glädjens botten funnit, de stumma, bleka mot hvarandra se.

5. Morgonhelsning
Jag kom till dig för att helsa, tala om att solen skiner, att den redan bränner hett på skogens gröna bladgardiner;
tala om att skogn vaknat all den späda grönskan, vaknat alla skogens fåglar, fylla varmt af varlig önskan.

6. Snö
O, mitt barndomsland, du tysta, underbara! Öfver vida snöfält månens strålar klara, rymden ljus, oändlig... öde vidd af snö.
Ensam slädens bjällra hörs i fjärran dö.

7. Es rauscht eine Welle
Es rauscht eine Welle durch's weite Meer, und hinter ihr rauscht eine andere her, sich liebend ihr beizugesellen.
Doch wie sie auch eilet, woget und schwillt, nie wird ihr Hoffen und Sehnen gestillt, am Ufer muss sie zerschellen.
Ich weiss ein Herz in verborgener Brust, das gräbe so gern seinen Schmerz, seine Lust, einem andern Herzen zu eigen!
Doch wie es auch seufzen und stöhnen mag, nie wird es vernehmen des andern Schlag, brechen wird es und schweigen!