- Tillkomstår: Daterad Berlin den 30 april 1900.
- Verktyp: Röst och orkester
- Textförfattare: Frithiof Holmgren (1831-1897)
- Dedikation: Till John Forsell
- Uruppförande: Kungliga Teatern den 17 november 1900 Barytonsolist John Forsell
- Arrangemang/bearbetning: Klaverutdrag av Wilhelm Stenhammar [1904]
- Speltid: 9 min
Soloröster/kör
Baryton solo
Exempel på tryckta utgåvor
Stockholm [1904] Abr Lundquist 3604
Klaverutdrag
Notmaterial/stämmor återfinns
Musik- och teaterbiblioteket
- Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket
- Katalogsignum/kommentar till autografen: • Hos Musik- och teaterbiblioteket finns
- partitur i autograf (samt handskrivna stämmor, ej autograf): Kungl. Operans deposition (KT Sångstycken 69)
- klaverutdrag: Forsells samling
• Hos Uppsala universitetsbibliotek finns
- partitur i blyerts: VMhs 168:2
Litteraturhänvisning
Hedwall, Lennart, Hugo Alfvén 1973, s. 319-320
Mattsson, Inger, skivkommentar Sterling CDS-1036-2, 1999
Beskrivning av verket
Moderato Dess-dur 6/8 34 takter, Poco più mosso b-moll 14 takter, Tempo I Dess-dur 13 takter, b-moll 65 takter, Poco più mosso 12 takter, Tempo I Dess-dur 27 takter, totalt 165 takter
Verkkommentar
Libretto/text
Svensk och tysk parallelltext
När klockorna ringa jag höjer min blick vid de välkända ljud:
Till sabbat de kalla oss alla, och stämma vårt sinne till tanken på Gud.
Vår menighet träder i helgdagskläder på kyrkogången
och blandar sin röst i kyrkesången.
När klockorna ringa de bringa mitt trotsiga sinne till ro,
ty ingen kan tvinga min tanke, min tro.
När klockorna klaga med darrande röst öfver land och haf,
till vapen de kalla oss alla, att värna det dyraste lifvet oss gaf:
det älskade landet, föreningsbandet i språk och seder,
som binder vårt folk i slutna leder.
När klockorna klaga, de jaga oss framåt med svärd i hand,
och ingen skall taga vårt fädernesland!
När klockorna sjunga med med jublande stämmor ur tornets höjd, till templet de kalla oss alla att tacka vår Herre för segerns fröjd.
Vi dröja vid vården på kyrkogården. Den slår vårt sinne,
och plötsligt vi hålla med jublet inne,
ty klockorna sjunga så tunga toner vid grafvarnas rand,
om alla de unga, som dött för sitt fosterland.
Wenn Glocken erklingen, entblösse mein Haupt ich voll Andacht dem Laut:
es hebet zu Gott meine Seele, der heilige Sabbatruf lieblich und traut.
Im Feierkleid treten mit frommen Beten die Gläubigen alle zum Gotteshaus hin beim Orgelschalle.
Wenn Glocken erklingen so bringen mein trotziges Herz sie zur Ruh,
denn nichts kann mein Denken mir zwingen, es bleibet mein Glaube frei immerzu.
Wenn klagend die Glocken ertönen weithin über Land und Meer, zum Kampfe uns alle sie rufen, den heiligsten Gütern zum Schutz und zum Wehr:
für alles was einigt, uns stärkt und reinigt, für Freiheit und Glauben, die nimmer die Feinde uns sollen rauben.
So jaget des Glockentons Klagen zum Kampf uns das Schwert in der Hand, zu rühren Keiner soll wagen an unser Land!
Wenn Glocken erklingen mit jubeldem Schalle vom Turme herab, zum Tempel rufen uns alle zu denken dem Herrn, der den Sieg uns gab.
Mit Loben und Beten zum Kirchhof wir treten.. Da plötzlich erklinget ein Ton der ins innerste Herz uns dringet.
dumpf klagend die Glocken erschallen über der Gräber Rand, sie klagen um sie, die gefallen fürs Vaterland.