Hugo Alfvén (1872-1960)

Klockorna (Die Glocken)

opus 13, Rudén nr 33

  • Tillkomstår: Daterad Berlin den 30 april 1900.
  • Verktyp: Röst och orkester
  • Textförfattare: Frithiof Holmgren
  • Dedikation: Till John Forsell
  • Uruppförande: Kungliga Teatern den 17 november 1900 Barytonsolist John Forsell
  • Arrangemang/bearbetning: Klaverutdrag av Wilhelm Stenhammar [1904]
  • Speltid: 9 min

Soloröster/kör

Baryton solo

Exempel på tryckta utgåvor

Stockholm [1904] Abr Lundquist 3604

Notmaterial/stämmor återfinns

Musik- och teaterbiblioteket

  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket
  • Katalogsignum/kommentar till autografen: Forsells samling,Partitur blyerts Uppsala universitetsbibliotek VMhs 168:2

Beskrivning av verket

Moderato Dess-dur 6/8 34 takter, Poco più mosso b-moll 14 takter, Tempo I Dess-dur 13 takter, b-moll 65 takter, Poco più mosso 12 takter, Tempo I Dess-dur 27 takter, totalt 165 takter


Verkkommentar

Hedwall, Lennart, Hugo Alfvén 1973 , s. 319-320.
Mattsson, Inger, skivkommentar Sterling CDS-1036-2, 1999

 


Libretto/text

Svensk och tysk parallelltext
När klockorna ringa jag höjer min blick vid de välkända ljud:
Till sabbat de kalla oss alla, och stämma vårt sinne till tanken på Gud.
Vår menighet träder i helgdagskläder på kyrkogången
och blandar sin röst i kyrkesången.
När klockorna ringa de bringa mitt trotsiga sinne till ro,
ty ingen kan tvinga min tanke, min tro.
När klockorna klaga med darrande röst öfver land och haf,
till vapen de kalla oss alla, att värna det dyraste lifvet oss gaf:
det älskade landet, föreningsbandet i språk och seder,
som binder vårt folk i slutna leder.
När klockorna klaga, de jaga oss framåt med svärd i hand,
och ingen skall taga vårt fädernesland!
När klockorna sjunga med med jublande stämmor ur tornets höjd, till templet de kalla oss alla att tacka vår Herre för segerns fröjd.
Vi dröja vid vården på kyrkogården. Den slår vårt sinne,
och plötsligt vi hålla med jublet inne,
ty klockorna sjunga så tunga toner vid grafvarnas rand,
om alla de unga, som dött för sitt fosterland.

Wenn Glokken erklingen, entblösse mein Haupt ich voll Andacht dem Laut:
es hebet zu Gott meine Seele, der heilige Sabbatruf lieblich und traut.
Im Feierkleid treten mit frommen Beten die Gläubigen alle zum Gotteshaus hin beim Orgelschalle.
Wenn Glokken erklingen so bringen mein trotziges Herz sie zur Ruh,
denn nichts kann mein Denken mir zwingen, es bleibet mein Glaube frei immerzu.
Wenn klagend die Glocken ertönen weithin über Land und Meer, zum Kampfe uns alle sie rufen, den heiligsten Gütern zum Schutz und zum Wehr:
für alles was einigt, uns stärkt und reinigt, für Freiheit und Glauben, die nimmer die Feinde uns sollen rauben.
So jaget des Glokkentons Klagen zum Kampf uns das Schwert in der Hand, zu rühren Keiner soll wagen an unser Land!
Wenn Glokken erklingen mit jubeldem Schalle vom Turme herab, zum Tempel rufen uns alle zu denken dem Herrn, der den Sieg uns gab.
Mit Loben und Beten zum Kirchhof wir treten.. Da plötzlich erklinget ein Ton der ins innerste Herz uns dringet.
dumpf klagend die Glokken erschallen über der Gräber Rand, sie klagen um sie, die gefallen fürs Vaterland.