Hugo Alfvén (1872-1960)

Kvinnornas lösen
Rösträttssång

  • Verktyp: Damkör och instrument
  • Textförfattare: Ossiannilsson, Karl Gustav (1875-1970)
  • Arrangemang/bearbetning: Tonsatt för unison kör och piano
  • Speltid: Ca. 1-5 min

Exempel på tryckta utgåvor

specialnummer av tidskriften Idun kallat festskrift för VI internationella kvinnorättskongressen, juni 1911 i Stockholm, s. 372-73
Kungl. Musikaliska akademien/Alfvénfonden i Alfvéniana 3-4/08, s. 11-14.

Beskrivning av verket

Med kraft D-dur 4/4 (C) /: 23 takter :/

Länkar

Partitur


Verkkommentar

Den VI internationella kvinnorättskongressen hölls i juni 1911 i Stockholm. Till detta tillfälle utgavs ett specialnummer av tidskriften Idun, kallat festskrift. I denna återfinns på sid 372-73 Kvinnornas lösen.

Den flitige diktaren, romanförfattaren och tidningsmannen Karl Gustav Ossiannilsson var samhällspolitiskt engagerad.  Han tillhörde en tid arbetarrörelsen men lämnade den.  Efter en resa till Italien före andra världskriget fylldes han av beundran för Mussolinis reformarbete men tog snart avstånd från fascismen      Hans dikt som appell i Kvinnornas lösen är verkningsfull  genom sin uppfordrande stil, upprepade fras i början på varje strof  och den återkommande  refrängen som refererar till alla samhällsklasser. Denna uppfordrande stil återfinns också i  Sverges flagga  som blev ett bestående resultat av samarbetet med Hugo Alfvén 1916.     
  Kvinnornas lösen har fört en obemärkt tillvaro. Den finns inte ens med i Jan Olof Rudéns verkförteckning där den skulle kunna inordnas som nr 71a. Den visar en ny sida hos Hugo Alfvén som vanligen inte brukar förknippas med en feministisk syn på kvinnor.

 


Libretto/text

Nu låt höra vår lösen på stridernas dag
när vår rätt och vår plikt kalla hären till slag,
och när vänner och ovänner fråga:
må sången den samfällda svara dem då
och hvart ord som en himmelens låga
på fanorna trosvisst och flammande stå!
Ty från torparetösen
till damen af ätt,
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt,
och  v å r  m e d b o r g a r r ä t t är vår lösen!

Det är härtid och stormtid i människors värld,
och det susar i luften af tankar och svärd,
medan andarna drabba tillhopa;
och skulle, där vapnen och ödena slå
och de slagna och segrande ropa,

beständigt blott genljud och följder oss nå?
Nej, I skurar, som ösen
på människors ätt,
Och I söndrande murar och rösen:
vi flocka vår skara, där kampen slår tätt,
om vår medborgarrätt,
och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från de dunkla, de blodiga år,
då hvar man var en stigman i skogiga snår
och hvar hustru en guldköpt trälinna;
och äro de åren en saga i dag
vi ha kraf från hvar maktbunden kvinna,
som bär deras märke i lott eller drag.
Ja, från torparetösen
till damen af ätt,
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt,

och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf, från de trampade, tysta och små,
som kanhända vår lott lärt oss kvinnor förstå
och vårt hjärta befallt oss att vårda:
vår hand är den mjuka, som läker och ger
sitt beskärm och sitt stöd, där den hårda
och fumliga näfven slog till och slog ner.
O, I hjältar, som slösen

med slängar så tätt,
ur vår kärlek I alla dock ösen
den balsam på såren, som flödar så lätt:
o, så unnen oss rätt,
ja, vår medborgarrätt och vår lösen!

Vi ha kraf från de många, som kloka i råd
och beslutna i vilja och tappra i dåd
dock förmenats sitt rum bland de mogna:
vi kräfva åt snillen, som hedrat sitt kön,
åt arbetare goda och trogna
den länge försakade rätten som lön.
Ja, I makter, som pösen,
slån ändtligt reträtt
och raseren de murar och rösen,
som redan för länge fått söndra vår ätt,
ty vår medborgarrätt,

ja, vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från vår unga, vår brusande tid
och de frågor, som redan ställt männen i strid
ut i bygden i landet, i världen:
ty skulle en kvinna blott tigande bo
vid den brasa, hon tände på härden,
när härdens bestånd af ett ord kan bero?
Nej, från torparetösen
till damen af ätt
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt
och vår medborgarrätt är vår lösen!

Vi ha kraf från de nya, de framtida år,
då af möda blir gullskörd i samtida snår
och af nutida drömmar blir gärning:
likt frostvind kan härja ett frostigt beslut,
af en nyck kan bero och en tärning,
hvad säde i framtidens åker sås ut.
Ja, I kvinnor, som slösen
er värme så lätt,
och som ofta till gengäld förfrösen
nu helgen er flamma åt kommande ätt,
nu begären er rätt,
ja, er medborgarrätt och er lösen!

Ty det kallas vår rätt; och det heter ett kraf,
som allenast är plikten, vi väntades af,
där vi stirrat på eldslott i härden:
vår medborgarplikt och vår plikt mot en svag
och vår husmodersgärning i världen
och vårt land och vår värnplikt vi kräfva i dag!
Ty från torparetösen
till damen af ätt,
från docenten till blyga brodösen,
en växande skara, vi flockat oss tätt
om vår medborgarrätt,
och vår  k ä r l e k är med i vår lösen!