Hugo Alfvén (1872-1960)

En båt med blommor

opus 44, Rudén nr 108

  • Tillkomstår: Alfvénsgården, Tällberg, september 1925
  • Verktyp: Röst och orkester
  • Textförfattare: Oscar Levertin
  • Uruppförande: Kungl Musikaliska akademiens högtidsdag den 1 november 1925. John Forsell, Hovkapellet, dir Hugo Alfvén
  • Speltid: 9 min

Instrumentering (besättning)

3.3*.3*.3* / 4.0.0.0 / timp, 3 perc, hp, pno / str
(cor angl, bass clar, dbn)

Soloröster/kör

Baryton solo

Exempel på tryckta utgåvor

Klaverutdrag: Abraham Hirsch, Stockholm 1926, Hirsch 2760

Notmaterial/stämmor återfinns

UUB VMhs 179:4, Partitur i Svensk Musik

  • Autografen återfinns: Stiftelsen Musikkulturens främjande

Litteraturhänvisning

Hedwall, Lennart, Hugo Alfvén, Stockholm 1973, s. 320-323

Beskrivning av verket

Moderato C-dur 4/4 39 takter, Allegretto 24 takter, Poco meno mosso 8 takter, a tempo 16 takter, Moderato 4/4 28 takter, Lento H-dur 10 takter, Andante 6 takter, Agitato c-moll 3 takter, Andante G-dur 4 takter, 5/4 1 takt, f-moll 4/4 4 takter, a tempo tranquillo 17 takter, totalt 160 takter

Länkar

Rudén, Jan Olof: En båt med blommor i belysning av Arnold Böcklins Die Toteninsel Alfvéniana 1/94


Libretto/text

En båt med blommor glider bort mot havet
med blad, som hösten bränt, kring toft och master
och däcket i förbleknad prakt begravet
av slocknad vallmo och av vissen aster.
Blott tubarosen står där marmorstel
och doftar om förbrunna kärleksöden.
Min levnads älskade, min tankes själ,
säg, om vi slumra eller det är döden?

Kring floden le i kvällsol livets länder
med ljusa hus i vita körsbärslundar.
På ängarne till ringdans knytas händer,
men barnet ljuvt vid moderbröstet blundar,
och aftonsvalkan dör i fågelsång.
Vad ölet läskar godt den gamle!
Skratten från gröna gärden klinga kvällen lång.

Se, älskade, snart skymmes allt av natten.
För evigt sjunker soln bak livets länder.
Nu slottets spira, parkens poppelkrona
ren töcknet höljt. Varthän då bär oss båten?
Ty tornets klockor jag ej mer hör tona.
Mot vilken okänd ocean går stråten?

Ack, är min hand så kall som din? Så domnat
mitt leende, som det jag svagt ser smeka
din slutna mun? Säg, är då allt fullkomnat
och vi fått sluta sörja, sluta leka,
ej någon klocka jag hör längre tona.

I svarta mörkret står nu allt begravet.
Nej, intet avsked, intet tack, du kära!
Vi skiljas ej, som förr, på dunkla havet
mitt hjärta skall ditt hjärta vara nära
och samman segla vi i natten, samman,
mer oupplösligt än oss världen unnat.
Den stund, som släcker sista stjärneflamman
beskär en högre fröjd än livet kunnat.