Oljemålning av Johan Gustaf Sandberg 1826. (Nationalmuseum)

Liv

Barndomsår i Finland

Bernhard Crusell föddes den 15 oktober 1775 i Nystad i Finland, som till 1809 var en del av kungariket Sverige. Hans far var en fattig bokbindare som inte hade råd att låta sonen gå i skola. Då Bernhard var åtta år flyttade familjen till Tavastehus och snart vidare till Nurmijärvi. Där fick han hos kapten E.L. Armfelt följa med sockenklockarens undervisning av familjens barn och höra fru Armfelt spela klaver. Hos klarinettisten Wester (Westerberg) vid Nylands regemente och dennes söner lärde sig Bernhard klarinettspelets grunder, och kunde på klarinetten ta ut de melodier fru Armfelt spelade.

Som tolvåring blev Crusell volontärmusiker vid Änkedrottningens livregemente till fot som låg på fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Hos sin förmyndare major Olof Wallenstjerna fick han lära sig franska och kom också i kontakt med officerskårens kultursträvanden. Under kriget 1788 var han skeppsgosse på schebecken Ivar Benlös och kunde ombord lära sig några ord finska.

Hovkapellist i Stockholm

Till Stockholm kom Crusell 1791 och var först militärmusiker. Från 1793 tillhörde han Kungl. Hovkapellet, vars ledare Georg Joseph Vogler undervisade honom i komposition. Från 1795 uppträdde han med tidens i tekniskt avseende mest krävande klarinettkonserter, bl.a. en konsert av Michel Yost. Bland Crusells kolleger i Hovkapellet i början av 1800-talet fanns även andra framstående blåsare såsom hornisten Johann Michael Friedrich Hirschfeld, oboisten Carl Anton Braun och de tre bröderna Preumayr som alla var fagottister.

Först 1798 fick Crusell fullvärdig undervisning på klarinett hos Franz Tausch i Berlin, där han också konserterade tillsammans med sångerskan Charlotte Bachmann och pianisten Karl Traugott Zeuner. Han gav också, jämte sångaren Friedrich Franz Hurka, i Hamburg en konsert som omnämns i Gerbers musiklexikon, där hans smakfulla föredrag av ett Adagio prisas. Ytterligare offentliga framträdanden utanför Sverige är inte kända.

Crusells solistrepertoar byggdes ut med konserter av bl.a. Peter von Winter, Ludwig August Lebrun, Franz Krommer och Mozart. På förslag av Paul Struck och magister Silverstolpe, vilka hänvisade till Crusells ”musikaliska talang och utmärkt sköna sätt att blåsa klarinett”, invaldes han 1801 i Kungl. Musikaliska akademien. Hans vänsälla personlighet gjorde honom allmänt uppskattad, och han ägde stort förtroende bland Hovkapellets musiker. Författaren och dramatikern Bernhard von Beskow skriver i sina memoarer, att den koleriske hovkapellmästaren Johann Christian Friedrich Hæffner tåldes ”af ingen, om ej af Crusell, hvars fina takt och menniskokännedom förekom hvarje missförstånd”. Crusell sägs 1822 ha föreslagits bli hovkapellmästare, men han ansågs ha varit ”alldeles för beskedlig”. Så långt man vet framträdde Crusell aldrig som dirigent i Stockholm.

Kammarmusik spelade Crusell ofta tillsammans med andra hovkapellister. Särskilt populär i Stockholm var Beethovens septett op. 20, som spelades redan 1805. Tillsammans med Johan Fredrik Berwald, Hirschfeld, F. Preumayr och Braun anordnade Crusell subskriberade kammarmusikaftnar i Stockholm några år fr.o.m. 1817. Vid en konsert i Riddarhussalen 1818 medverkade Crusell i första versionen av Franz Berwalds septett, likaså medverkade han då septetten i slutlig gestalt spelades i Stora Börssalen 1828.

Paris 1803

År 1803 vistades Crusell sex månader i Paris på inbjudan av Jean-François de Bourgoing, franskt sändebud i Stockholm. Han studerade komposition för Henri Montan Berton och François Gossec, han lärde känna kompositörerna Luigi Cherubini, Étienne-Nicolas Méhul, Pierre Baillot och François Auber och han umgicks kollegialt med Stora operans soloklarinettist Jean-Xavier Lefèvre och med konsertmästaren Rodolphe Kreutzer. Han besökte ofta Stora operan och Théâtre Feydeau och även Italienska operan där han erbjöds engagemang, men avböjde. På bristfällig finska skriver han i resedagboken att den lön som erbjöds var bara hälften av den han väntade sig.

Leipzig 1811

För att finna en förläggare reste Crusell 1811 till Leipzig. Han sökte upp Bureau de musique, som innehades av Ambrosius Kühnel. Denne samt Thomaskantorn J.G. Schick gav några av Crusells verk ”stark approbation”. Kühnel publicerade Crusells Klarinettkonsert i Ess-dur op. 1 och hans Klarinettkvartett i Ess-dur op. 2. Firman övertogs snart av C.F. Peters, som sedermera publicerade andra viktiga instrumentalverk av Crusell.

Under resan följde Crusell också med klarinettens utveckling. Hans första instrument i Nurmijärvi hade bara två klaffar. Sannolikt trakterade han redan på Sveaborg ett instrument med fem klaffar. Hans vän i Paris 1803 J.-X. Lefèvre uppfann klarinettens sjätte klaff. I Dresden besökte han 1811 instrumentbyggaren Heinrich Grenser, och diskuterade med denne ”nyttan af många klaffar” och ”sättet att välja Rörträ”. Enligt resedagboken samtalade de också om Johann Simon Hermstedt, för vilken Louis Spohr komponerade sina virtuosa klarinettkonserter. Länge använde Crusell Grenser-klarinetter med 8−11 klaffar. En av dessa har bevarats. Den har utbytbara överstycken och kan därför användas antingen som B- eller A-klarinett. Med Gustaf Wiesner, som fortsatte Grensers verksamhet, diskuterade Crusell 1822 ”ytterligare klaffars anbringande”.

Först spelade Crusell med rörbladet vänt uppåt, liksom Tausch i Berlin 1798 och Lefèvre i Paris 1803. Han övergick därpå till nutida teknik med rörbladet vänt nedåt, men tidpunkten kan inte fastslås. Härigenom underlättades det kantabla och nyansrika spel för vilket Crusell vann berömmelse: hans ton sägs ha varit underskön. Hans svärson, fagottisten Franz Preumayr antecknade i Paris 1830: ”jag skänker gerna en half dussin af härvarande hela Clarinettister emot en enda af Pappas toner.”

Linköping

År 1818 utnämndes Crusell till ledare för musiken vid båda livgrenadjärregementena i Linköping och kvarstod till 1836. Musikkåren var samlad sommartid och bestod som mest av ca 50 man. Instrumentariet omfattade bl.a. träblåsare, horn och tromboner men även klaffhorn, slutligen också ventiltrumpeter. Under sin resa till Karlsbad 1822 åhörde Crusell med intresse blåsorkestrar i Stralsund, Berlin och Dresden. I Berlin lärde han känna Heinrich Stölzel, som hade infört ventiler på horn och trumpeter och därmed utökat deras tonförråd.

Till förmån för musikanterna och deras familjer grundade Crusell i Linköping en ”Enke- och Pupill-Cassa”, som förändrad existerar ännu i dag. Kassan förkovrades med inkomster från Crusell-konserterna i stadens kyrka fr.o.m. 1823. Programmen upptog verk av bl.a. Auber, Mozart, Méhul, Meyerbeer och Rossini. Uvertyren till Carl Maria von Webers Oberon (1826) spelades i Linköping redan 1827! Arrangemangen gjordes skickligt av Crusell, som i Linköping också komponerade ett deklamatorium med körer till Göta kanals invigning den 26 september 1832 till ord av Magnus Martin af Pontin.

Resan till Karlsbad 1822

Våren 1822 drabbades Crusell ”av svindel och en svår nervsjukdom”, som för ett par år gjorde honom ”oförmögen att förrätta sin tjänst i orkestern”. För att återställa hälsan reste han i juni 1822 till hälsobrunnarna i Karlsbad tillsammans med sin vän, den berömde kemisten Jöns Jacob Berzelius. Vid hemkomsten till Stockholm i oktober antecknade Crusell att han var ”någorlunda förbättrad till hälsan men ingalunda återställd”.

Resan var ändå givande. I Berlin fick Crusell höra Webers Friskytten (andra akten ”otäck med skrål i stället för toner”) och Rossinis Barberaren i Sevilla. Tillsammans med diplomaten Genseric Brandel inbjöds Crusell till en musikalisk salong hos bankiren Mendelssohn vars son, trettonåringen Felix dirigerade en av sina ungdomssymfonier och medverkade i en kvintett av Hummel. Felix syster Fanny spelade Mozarts pianokonsert i d-moll. I Dresden mötte Crusell Carl Maria von Weber och Giacomo Meyerbeer, Weber ”sade en hop artigheter över mina kompositioner”. I Leipzig uppsökte Crusell förläggaren C.F. Peters och kom överens om utgivningen av några verk.

Vänner i Stockholm

I likhet med andra hovkapellister tog Crusell gärna del i umgängeslivet i Stockholm. Redan 1795 invaldes han i Sällskapet Par Bricole. Han synes också ha tillhört Sällskapet Nytta och nöje, som grundades 1798. Med sin vänsälla personlighet var han gärna sedd i salongerna. Till hans vänner hörde kulturpersonligheter som lyrikern Johan Kellgren, organisten och förläggaren Olof Åhlström, operasångaren Édouard Du Puy, hovkapellmästaren Johan Fredrik Berwald, författaren Bernhard von Beskow, tonsättaren Pehr Frigel, landshövdingen Hans Järta, greve Gustaf Lagerbjelke, greve Gustaf Löwenhjelm, greve Curt Filip Karl von Schwerin och hans hustru Ulrika Wilhelmina. Till hans nära vänner räknades också konstnären Johan Gustaf Sandberg, som 1826 målade det Crusell-porträtt som tillhör Musikaliska akademien, och som ofta reproduceras.

Den 29 juni 1822 invaldes Crusell i Götiska förbundet, en litterär krets som hade grundats 1811 för att ”bidra till en god utveckling av Sverige genom att framhålla dygderna Mandom, Måttlighet och Redlighet”. Avvikande från andra medlemmar tilldelades han vid invalet inget särskilt namn ur den nordiska mytologin. Crusell tillhörde också Frimurarna.

De sista åren

Crusells sista solistiska framträdande i Stockholm torde ha varit då han den 18 november 1831 uppträdde på Kungliga slottet. I Strömstad gav han 1833 en konsert, vars behållning anslogs till en fond med syftet att möjliggöra vistelse på denna badort även för mindre bemedlade.

Crusell avgick från Hovkapellet den 1 januari 1834, men medverkade ännu i november 1834 i Beethovens septett op. 20, då denna spelades på Riddarhuset. År 1838 mottog han Svenska Akademiens stora pris (guldmedalj) ”så väl för den utmärkta skicklighet varmed han i svensk vers omklätt åtskilliga utländska, åt den lyriska scenen ägnade arbeten, som för den snillrika musikaliska behandlingen av flera bland våra egna skalders berömda dikter”. Operaöversättningar ställs alltså främst i prismotiveringen! Crusell utnämndes också till riddare av Wasa-orden.

Bernhard Crusell dog i Stockholm den 28 juli 1838. Vid jordfästningen i S:t Jacobs kyrka utfördes satser ur Mozarts requiem av Hovkapellet och ”operans manliga sång-personal med biträde av musikälskare”. Crusells grav är belägen på Solna kyrkogård. Gravstenen bär en frimurarsymbol. Några av hans vänner är begravna i grannskapet: Bernhard von Beskow, Jöns Jacob Berzelius och medlemmar av familjen Brandel.

Verk

Verk för blåsarsolister och orkester

Ett solistiskt verk för klarinett och orkester framfördes 1804 av honom själv: variationer över Åhlströms ”Goda gosse glaset töm”, en i Sverige ofta sjungen sällskapsvisa. Några notfragment visar att denna version inte är den den slutliga. Verket uppfördes ofta av Crusell. Det antogs 1822 till tryckning av Peters i Leipzig, som först 1829 publicerade det som Introduction et Air Suèdois varié op. 12.

Tre klarinettkonserter av Crusell är kända: konsert i Ess-dur op. 1, konsert i f-moll op. 5 och konsert i B-dur op. 11. Opustalen följer ordningsföljden för trycken i Leipzig, men sannolikt är tillkomstordningen en annan. Crusells autografer är inte bevarade, och varken tidningsnotiser eller andra källor ger ytterligare besked.

År 1807 spelade Crusell en egen klarinettkonsert i Stockholm. Möjligen var verket en tidig version av B-durkonserten op. 11, som trycktes först 1829. Flera omarbetningar kan sålunda ha skett. Konserten i Ess-dur op. 1, som även kommer i fråga, trycktes 1811. Båda dessa verk ansluter sig till en klassicistisk genre, som företräddes av Kreutzer, Rode, Krommer och andra. Konserten i f-moll op. 5 framförde Crusell den 18 mars 1815. Här anas en gryende romantik. Andra satsen, Andante pastorale, hör till Crusells sensiblaste skapelser, och infördes i allehanda klarinettalbum på 1800-talet. Då konserten trycktes 1818 tillägnades den kejsar Alexander I med tillåtelse av det ryska hovet. Troligen hade kontakten förmedlats av Genseric Brandel, då svensk legationssekreterare i Petersburg. På J.G. Sandbergs porträtt 1826 har Crusell f-mollkonsertens inledande tema i sin hand.

Den 2 april 1808 uruppfördes ett av Crusells mest uppskattade verk: Concertante för klarinett, horn, fagott och orkester. Solister var Crusell själv, hornisten J.M.F. Hirschfeld och fagottisten J.C. Preumayr. Verket framfördes ofta, och som fagottist medverkade senare även Crusells blivande svärson Franz Preumayr. I sista satsen varieras ett tema ur Cherubinis opera Les deux journées (Vattendragaren), då mycket populär. Concertante spelades även i Linköping, arrangerad av komponisten för endast blåsare. Crusells Concertino för fagott och orkester komponerades för svärsonen Franz Preumayr inför dennes konsertresa till England och den europeiska kontinenten 1829−30. Fagottisten såg möjligheten att verket kunde bli hans stora slagnummer.

Kammarmusik

Crusells kvartetter op. 2, 4 och 7 för klarinett, violin, viola och cello tillhör en genre som odlades av bl.a. F. Tausch och J.-X. Lefèvre, och som var avsedd att spelas fjärran från konsertestraden. En kvartett av Crusell omnämns i Paris 1803, ett par satser ur denna spelades även inför det svenska hovet, som då vistades i Karlsruhe. Någon Crusell-kvartett kommenterades av Erik Gustaf Geijer 1807; han fann den vara ”för smäktande, för retande, för vek”.

Först år 1811 nämns en tonart: då antogs Klarinettkvartett i Ess-dur op. 2 till tryckning i Leipzig. År 1814 sände Crusell sin kvartett i c-moll op. 4 till förläggaren Peters, som tryckte den 1815. Någondera av dessa kvartetter kan avses, då den ryske tonsättaren Michail Glinka i sina memoarer berättar, att han i ungdomsåren 1814 eller 1815 hos en släkting hörde en kvartett av Crusell, som gjorde ett så oförglömligt intryck, att han valde musiken som levnadsbana. Kvartett i D-dur op. 7 trycktes 1823 i Leipzig. Med identiska stråkstämmor publicerades den också för flöjt och stråkar som op. 8.

Divertimentot op. 9 för oboe och stråkkvartett är sannolikt skrivet för hovkapellisten C. Braun, och har en viss släktskap med grundstämningen i Mozarts kvartett för oboe och tre stråkinstrument KV 370. Satstekniken antyder att divertimentot knappast är ett ungdomsverk, utan snarare att det komponerades strax före tryckningen ca 1822.

Tre duor op. 6 för två klarinetter, tryckta 1821, är komponerade ”d’une difficulté progressive”, i en stigande svårighetsgrad. På moderna instrument har man svårt att upptäcka en progression, men väl om man spelar duorna på äldre instrument, vilkas favorittonart är (noterat) F-dur, tonarten i nr 1. Den andra duon går i d-moll, och den tredje i C-dur, dock med en episod i c-moll som utförd på äldre instrument är krävande. Duorna är ”mästerstycken och mönster för Duetter” enligt Frédéric Berr, Paris-konservatoriets klarinettprofessor på 1830-talet.

Sånger

Inom Par Bricole och sällskapslivet i Stockholm kom Crusell i kontakt med den enkla, strofiska visan. Crusells sånger för en eller flera röster och piano skrevs inte för konsertestraden. De har i regel ett litet omfång, och pianostämman är föga krävande. Texten behandlas ofta som en liten librett, med inslag av operamässig replikväxling. För pjäsen Skomakaren i Damas‚ som gavs av Kungliga Teatern 1808 skrev Crusell ett par kupletter som ingår i Musikaliskt Tidsfördrif 1809. Många av Crusells sånger utgavs 1822 som Sångstycken, som följdes av ett andra band 1824 och ett tredje band 1838.

En särställning intar de sånger som komponerades till text av Esaias Tegnér. ”Flyttfåglarna” för blandad kör framfördes 1819 i Uppsala. Sångerna ”Fågelleken” (1820) och ”Sång till solen” (1832) betecknas av Axel Helmer som ”två stora kompositioner, i vilka Crusell spelar upp hela sitt register av vokalt virtuoseri, operafraser, orkestrala effekter och realistiskt tonmåleri”. Stor spridning fick Tio sånger ur Frithiofs saga som publicerades 1826. En utökad upplaga, Tolv sånger ur Frithiofs saga, följde 1827. Av dessa sånger fick ”Vikingabalk” en sådan spridning, att den rentav upptecknats som folkvisa. Frithiof-sångerna publicerades också på danska och tyska.

I samband med återresan från Karlsbad 1822 besökte Crusell Esaias Tegnér. I resedagboken antecknades: ”Innan middagen språkade jag länge med Tegnér öfver Litteratur, Musik och om en blifvande Folksång.” En nationalsång för Sverige kom ändå inte till stånd.

År 1838 utgavs sångerna ”Vid en väns död”, ”Över ett sovande barn” och ”Svanen” till texter av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. I dessa avstår Crusell från schematiken och retoriken i sin tidigare vokalstil, och närmar sig samtida liedkomponister som Erik Gustaf Geijer och Adolf Fredrik Lindblad. Han översände sångerna till skalden i sin ”egenskap af finsk landsman − en titel, varpå jag sätter det största värde.”

Manskör

I Par Bricole stiftade Crusell bekantskap även med flerstämmig sång av mansröster, som ibland är ett inslag i hans sånger med piano. Manskör av annat slag omnämns i Crusells resedagbok 1822: ”72 Sångare-Soldater vid Regementet [i Stralsund]”. Senast 1827 medverkade en manskör vid en Crusell-konsert i Linköping. Av Crusells manskörssånger är hymnen ”Hell dig, du höga Nord!” (F.B. Cöster) mest känd. Den uruppfördes 1829 i Linköping ”af Röster med accompagnement af Militär Musik” men sjöngs snart a cappella av studentsångare i Uppsala, liksom också ”Ej Nordens gamla stamträd kan förtvina” (M.M. af Pontin), komponerad för en militär Oscarsfest samma år. Välkänd blev också manskörssången ”Rings drapa” ur Tolf sånger ur Frithiofs saga (1827). Sången blev 1848 ”den uppflammande skandinavismens lystringssång” och spreds därefter med en nyskriven text av C. Ploug: Nordens Enhed. Finska manskörer har sjungit sången som ”Väinölän yhteys”. Även ”Hell dig, du höga Nord!” vann spridning i Finland (”Oi, terve Pohjola”), där den ännu i vår tid införs i körsamlingar.

Lilla slavinnan

Crusells besök vid hälsobrunnarna i Karlsbad 1822 hade inte medfört ett slutligt tillfrisknande. I sin ena självbiografi skriver han:

[Genom] sträng diet förbättrades hans tillstånd likväl småningom så att han 1824 kunde återbegynna sin tjenstgöring. En annan omständighet bidrog äfven till detta för honom lyckliga resultat. Man uppdrog honom att för Kongl. Operan skrifva Musiken till en Theaterpies: Lilla Slafvinnan. Hans krafter tilltogo med hans interesse för arbetet och då detta var slutadt, kände han sitt tillstånd märkeligen förbättradt, ett bevis på nyttan af interessant sysselsättning för nerfsjuklingar.

Sångspelet Lilla slavinnan bygger på sagan om Ali Baba och de 40 rövarna ur Tusen och en natt. Här briljerar Crusell med underhållande kupletter, rövarkörer o.s.v. Höjdpunkten är slavinnan Zetulbés aria med obligat klarinett. Premiären var i Stockholm den 18 februari 1824. Pjäsen spelades 34 gånger t.o.m. 1838, och togs senare upp av turnerande trupper och av teatrar i Finland (på svenska). På 1960- och 1990-talen har sångspelet spelats i finsk radio (Pikku orjatar) och 1996 på finska av Åbo Stadsteater (Pieni orjatar), en produktion som ligger till grund för en svenskspråkig inspelning på CD.

Operaöversättningar

Crusell översatte tio operor till svenska för Kungliga Teatern, ett område där hans språkbegåvning och förtrogenhet med operakonsten kom till sin rätt. Uppdragen kom väl tillpass då hans kapacitet som musiker redan hade nedsatts, och som också drygade ut inkomsterna efter pensioneringen. Förutom svenska behärskade Crusell franska och tyska och var väl förtrogen med italienskan. Debuten skedde med Mozarts Figaros bröllop som hade premiär i Stockholm 1821. Om Crusells lätta och fina handlag vittnar formuleringar som ”Säg farväl lilla fjäril åt nöjen, åt kurtiser, åt lekar och löjen” (Figaro) och ”Väsen som lyden ömma begär” (Cherubino). I en artikel om Crusell som operaöversättare skriver Axel Strindberg:

[Crusells] texter flyter utan märkbar möda, ja man kan någon gång tycka att de flyter alltför lätt för honom, att ett strängare ordval ibland skulle ha gagnat saken. Men så ska man hela tiden minnas, att här är det fråga om pionjärarbeten; det är texter som aldrig hade översatts förut; och faktiskt har en del av dessa hundrafemtio år gamla tolkningar visat sig vara slitstarka nog, i en rad omtryck.

Reception och betydelse

Crusell var länge välkänd som klarinettsolist och kompositör av musik för klarinett och andra blåsinstrument. Sångerna till text av Esaias Tegnér åtnjöt på 1800-talet en stor popularitet, de förde ut skaldens diktning ”till slott och koja”. Då en skribent i Allgemeine musikalische Zeitung 1827 kallar Crusell ”den mest omtyckte svenska komponisten” är det inte bara instrumentalmusiken som avses utan kanske främst sångerna ur Frithiofs saga, möjligen också sångspelet Lilla slavinnan som länge spelades i Stockholm.

Efter Crusells död var den klassicism som utmärker hans konserter och kammarmusik bara begränsat aktuell. En ny musikstil vann terräng i Sverige genom komponister som Adolf Fredrik Lindblad och framför allt Franz Berwald, som i ett brev skriver, att han betraktade Crusells musik som ”en följd af det lysande arfvet utaf fransyska brokiga trasor som Gustaf den 3:dje, salig i åtankan efterlämnade åt Sverge”. Länge hölls namnet Crusell ändå levande, inte minst på de orter där han hade verkat, Linköping och Strömstad. Hans sånger sjöngs i hemmen, men var aldrig avsedda att nå konsertestraden.

Först under 1900-talets andra hälft återupptäcktes Crusells konserter och kammarmusik inte bara i Sverige, utan i hög grad också på ett internationellt plan. De viktigaste verken återutgavs, och framstående solister gjorde grammofoninspelningar. Bernhard Crusell framstår vid 2000-talets början som en av Sveriges främsta företrädare för klassicismen och den tidigaste romantiken, och på klarinettmusikens område som en fullvärdig generationskamrat till Carl Maria von Weber och Louis Spohr.

En särskild position har Crusell i Finland. Medan landet ännu tillhörde Sverige gav han 1801 konserter i Helsingfors och i Åbo där landshövdingen antecknade, att han hade lämnat Finland som en fattig gosse eller matros, men att han nu ”var en fin herre”; detta var Crusells sista besök i landet. År 1809 blev Finland ett storfurstendöme under Ryssland. I det bygge av ”nationen Finland” som följde och i den förändrade historieskrivning som uppstod överbetonades allt ”finländskt”. Sålunda började Crusell hänföras inte bara till den svenska, utan även till den finländska musikhistorien, och ägnades 1853 ett kapitel i boken Finlands minnesvärde män av historikern H. Reinholm. Dirigenten Robert Kajanus kallar Crusell i en föreläsning 1896 ”den finska tonkonstens klassiker”. Man möter ofta epitet som ”finsk” och ”finlandssvensk”, vilket betonar härstamningen, men inte karriären.

Fabian Dahlström © 2015