Tegnér vid pianot i sitt hem i Djursholm, 1932. (Statens Musikverk)

Liv

Tidiga år: musikstudier och lärarutbildning

Alice Tegnér föddes den 12 mars 1864 i Karlshamn. Hennes far, sjökaptenen Eduard Sandström, var mycket musikintresserad och sjöng och spelade flera instrument. Alice Sandström (hennes flicknamn) visade tidigt begåvning, och fadern uppmuntrade henne både till traditionellt musicerande efter noter och till musikaliska lekar och improvisationer; dessutom undervisade han henne i främmande språk. Det var på hans initiativ som dottern vid 13 års ålder, efter privatskola i Karlshamn, flyttade till Stockholm tillsammans med sin äldre syster och började på Åhlinska skolan. Hon kom att bo kvar i Stockholmsområdet under resten av sitt liv.

Kontakten med huvudstadens musikliv gav stor stimulans åt den unga Alice, och fadern hade planerat att hon skulle söka in vid konservatoriet efter två års skolgång, men i stället kom hon att gå på Kungliga högre lärarinneseminariet i Stockholm 1880−83. Parallellt med dessa studier var hon en mycket intresserad konsertbesökare och dessutom socialt aktiv i dans, lekar och hemmusicerande, vilket har dokumenterats i hennes dagböcker. Redan här fanns en tendens att leva intensivt och i högt tempo, något som verkar ha varit karakteristiskt för henne − hon var känd för att även på äldre dagar ta sig fram snabbt, nästan springande. Hon utvecklade under seminarietiden också sitt eget musicerande, bland annat genom pianolektioner för Ludvig Norman våren 1883.

Efter sin lärarexamen arbetade hon under ett år som guvernant hos godsägaren Nils Grotenfelt på herrgården Järvikylä i Savolax, Finland. Återkommen till Sverige började hon en liknande anställning hos bokförläggaren Frans Beijer i Stockholm. Där blev hon bekant med dennes svåger, juristen Jakob Tegnér, som hon gifte sig med 1885. Hon fortsatte att undervisa, både privat och vid sin egen gamla skola, lärarinneseminariet.

Djursholm som musikmiljö

Efter att ha bott i Stockholm flyttade Jakob och Alice Tegnér 1891 med sina två söner Gösta och Torsten ut till den nyinrättade förorten Djursholm och bosatte sig i villan Tegnabo.

Trädgårdsstaden Djursholm var ett i många avseenden modernt projekt, både materiellt och kulturellt, och bland invånarna fanns Viktor Rydberg och Erik Axel Karlfeldt. För Alice Tegnér blev detta en fruktbar miljö att verka i, och hon blev snart en centralfigur i ortens musikliv. Hon organiserade en mängd musikaftnar, undervisade i musik i den nya samskolan och spelade orgel och arbetade med kören vid gudstjänsterna i kapellet, allt utan betalning. Verksamheten i kapellet leddes av konstnären och lekmannapredikanten Natanael Beskow, som med sin hustru, barnboksförfattaren Elsa Beskow hörde till Alice Tegnérs vänner och samarbetspartners. Under Alice Tegnérs informella ledning blev Djursholmskören en av landets bästa blandade körer − dock kunde hon som kvinna inte dirigera en blandad kör offentligt.

Under tiden i Djursholm fortsatte hon sin egen musikutbildning genom undervisning i piano för Lennart Lundberg 1893−94, i komposition och orgelspel för Gustaf Hägg 1898 och i kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren 1901−03. Under denna period tillkom hennes enda större kammarmusikverk, violinsonaten från 1901.

Visor och allsång

Det var i Djursholm som Alice Tegnérs första barnvisor kom till. Det första häftet av Sjung med oss, mamma! publicerades 1892 på hennes svåger Fredrik Skoglunds bokförlag. Det skulle följas av ytterligare åtta häften, utgivna under en period av över 40 år. Sångerna utgick från den intima hemmiljön och hade ett enkelt tilltal som inte hade funnits i de ganska få tidigare svenska komponerade visor som var riktade till barn. Med detta blev Alice Tegnér en pionjär inom den svenska barnvisan, en genre som snart skulle odlas av många. En hel del av hennes visor har blivit mer än populära − ”Mors lilla Olle”, ”Bä bä, vita lamm” och andra av sångerna hör sedan länge till de mest välkända i Sverige. Hon var noga med utformandet av sina visor och uppskattade inte att andra musiker gjorde egna harmoniseringar eller arrangemang av dem.

Med Sjung med oss, mamma! ville Alice Tegnér bidra till att sprida sjungandet i landet, och i samma anda arbetade hon också med sånger för ungdomar och vuxna. År 1904 kom skolsångsamlingen Unga röster, och året därefter sångsamlingen Sjung, svenska folk!, båda redigerade av Tegnér och med åtskilliga sånger tonsatta av henne själv.

Det var en ambition som låg i tiden. Alice Tegnér var med om att år 1905 bilda Samfundet för unison sång, som hade en folkbildande ambition och verkade i en nationell, idealistisk och kristen anda i underförstådd polemik mot arbetarrörelsen. Samfundets mål var viktiga för tonsättaren, som 1901 hade vunnit en tävling om en ny svensk nationalsång, och dessa mål präglar både hennes urval och hennes egna bidrag i de två nämnda sångböckerna, som spritts i stora upplagor under 1900-talets första hälft − särskilt Sjung, svenska folk!, som sammanlagt har tryckts i nära en miljon exemplar.

Alice Tegnér gestaltar i många av sina barnvisor fysiska rörelser, som dans, lek och marsch, och det ligger i samma linje att hon 1917 skrev musik till Jaques-Dalcroze-metodens rytmbaserade musikpedagogik.

Tiden efter Djursholm

År 1912 flyttade familjen Tegnér till villan Kikut i Tullinge villastad, där Jakob Tegnér redan var ekonomiskt engagerad i tomtförsäljning och villabyggande. Alice förlorade i och med denna flytt både den aktiva, kreativa rollen i Djursholmskretsen och den snabba tågförbindelsen med huvudstaden. Hon kom att bo kvar i Tullinge till 1929, då hon några år efter mannens död som ekonomiskt oberoende bosatte sig i Stockholm.

Vid sidan av sina visor ägnade sig Alice Tegnér också åt några av konstmusikens traditionella genrer. För verksamheten i Djursholm och för skolbruk skrev hon körstycken, både för diskant- eller damkör och för blandad kör. Under större delen av sitt liv komponerade hon också solosånger avsedda för vuxna sångare.

Alice Tegnér var engagerad i svenskt skolväsen, och hon komponerade ett antal kantater till skolors och andra institutioners högtidligheter. Den första tycks hon ha skrivit till invigningen av KFUK:s byggnad i Stockholm 1907, men flertalet av kantaterna kom till på 1920- och 30-talet.

1926 valdes hon in i Kungl. Musikaliska akademien. Vid det laget hade hennes barnvisor nått en stor och vid berömmelse. De hade t.ex. blivit utgivna i urval i England 1914 och i Tyskland 1918. Trots framgångarna var hon en anspråkslös person; det visar Moses Pergaments berättelse om hur hon 1934 ber honom ge synpunkter på sina nya barnvisor: ”Med verklig bävan utsänder jag i dag 9:de häftet av Sjung med oss, mamma! … Vid min ålder borde man hålla tyst. Men det var några toner som jag önskade få ut i sällskap med ett par älskade dikter, som jag ej sett tonsatta förut.”

Hennes sista år präglades av barnvisornas ökande popularitet. I ”A.T.:s visparad”, som från 1939 turnerade i landet med tonsättaren själv vid pianot, gjordes små dramatiseringar av visorna med barn i rollerna. 1943, samma år som hon dog vid 79 års ålder, utgavs på hennes initiativ Nu ska vi sjunga, som kom att bli den mest framgångsrika av alla sångböcker för den svenska skolan.

Verk

Visor

Alice Tegnér var en skicklig melodiker, tränad ända sedan barndomen att skapa en melodilinje till en given text. En stor del av framgången med hennes barnvisor hänger samman med melodiernas kvalitet. De består av ganska små och enkla byggstenar som upprepas, varieras eller kontrasteras mot en annan typ av rörelse. Att melodiken inte är uppbyggd efter några enkla regler visades i en undersökning av Björn Lindblom och Johan Sundberg, publicerad 1970. Visornas relativt stora omfång uppvägs lätt av den melodiska och rytmiska energi som gör dem attraktiva för barn. Ackompanjemangen är sparsmakade men kan ibland innehålla effektivt tonmåleri.

I visorna för de mindre barnen är naturen och leken, inte minst utomhus, typiska teman. Lekfullheten och friheten från sentimentalitet och pekpinnar har bidragit till dessa sångers livskraft. Det gäller i mindre grad för de visor för större barn och unga vuxna där fosterlandet och religionen kommer in som teman.

Vokala verk och instrumentalmusik

Alice Tegnérs visor för barn blev publicerade i rikt mått. Resten av hennes produktion har däremot till stor del förblivit opublicerad fram till de senaste decennierna, då mycket av körmusiken givits ut. Många av sångerna för diskant- eller damkör har andliga texter, är ackompanjerade av orgel/piano och tänkta för ungdomliga sångare. De är korta och har något av barnvisornas friskhet och enkelhet. Sångerna för blandad kör är till större delen a cappella. Texterna är i allmänhet religiösa eller meditativa, och Runeberg, Karlfeldt och Rydberg finns bland de tonsatta författarna. Flera av dessa sånger, som ”Ej med klagan” (Runeberg) och ”En hymn till stjärnan” (Söderberg), innehåller en utvikning till en ganska avlägsen tonart i sin mittendel, typisk för romantisk harmonik. Dock handlar det inte om dramatiska vändningar utan om en mild färgning av förloppet.

Bland solosångerna finns det en grupp av tidiga verk med tyska texter som är konventionella i sin stil. Texterna kunde hon hämta från Goethe eller från samtida som Viktor Rydberg och, i ett fall, Karin Boye. Bland sångerna i stort finns de fosterländska och religiösa motiven starkt representerade, men de andra sångerna är ofta de mest intressanta, bland dem en grupp om årets månader till texter av Elsa Beskow och några sånger om fåglar (”Entitan”, ”Trasten i grantoppen”).

Alice Tegnérs kantater har inte alltid bevarats i fullständigt skick. Deras texter växlar mellan högtidliga tonfall och gestaltning av skollivets vardag, och i det senare fallet kommer en musikalisk vitalitet fram som återigen påminner om barnvisorna. Här finns också körsatser som håller samma goda standard som de fristående körkompositionerna.

Violinsonaten är hållen i en ganska konservativt romantisk stil, elegant och skickligt formad. Scherzot har formen av en lekfull menuett, och den långsamma satsen är färgrik och personlig. Förutom sonaten finns också några stycken för piano och för cello och piano bevarade.

Eftermäle

Alice Tegnér har en speciell plats i svensk musikhistoria − ingen samtida musik blev så spridd som hennes, och hon blev under senare delen av sitt liv föremål för en kraftfull personkult. Samtidigt har hon inte ”räknats” som tonsättare; det finns stora översikter över svensk musik från hennes tid där hon knappt nämns. Även för dem som vuxit upp med hennes visor har hon ofta varit ett okänt namn.

En förnyad popularitet för visorna och en uppfriskad förståelse av dem kom med den mycket spridda LP-skiva från 1963 där Alice Babs, hennes dotter Titti Sjöblom, Bengt Hallberg och andra tolkade dem från ett modernt, jazzigt perspektiv. Efter det har de publicerats i flera nya utgåvor och är väl tillgängliga både i noter (dock utan tonsättarens pianoackompanjemang) och i inspelningar. Alice Tegnérs konstmusik är inte lika lätt att hitta fram till, och i den finns det fortfarande fynd att göra.

Från att tidigare ha beskrivits i allmänt hyllande termer har Alice Tegnér mot 1900-talets slut ägnats mer ingående studier, framför allt kan nämnas Lennart Reimers avhandling om hennes barnvisor (1983).

Anders Edling © 2014