Liv

Barndom och studieår

Jacob Axel Josephson var son till grosshandlaren och amatörmusikern Salomon Josephson och hans hustru Beata, bosatta i Stockholm. Fadern, som var amatörviolinist, sägs ha varit mer musikaliskt än ekonomiskt framgångsrik. Släkten Josephson är känd för sina bidrag till svensk kultur: brodern Ludvig blev teaterdirektör i Stockholm, systern Vilhelmina en framstående pianist och tillika Jacobs första pianolärare, och brorsonen Ernst skulle bli en av 1800-talets mest betydande svenska målare.

Efter skolgången i Stockholm, där hans musikbegåvning blev uppmärksammad, började Jacob Josephson 1835 bedriva studier vid Uppsala universitet, som han varvade med olika informatorstjänster. Med sin både musikaliska och litterära begåvning kom han snart in i de kulturella kretsarna kring Malla Silverstolpe, landshövdingfamiljen von Kræmer och Erik Gustaf Geijer. En av hans bästa vänner bland uppsalastudenterna var Gunnar Wennerberg.

Josephsons pianospel och de sånger han nu började komponera blev väl mottagna i denna miljö, och ett första häfte med hans sånger, tillägnat Jenny Lind, publicerades 1841. Samma år övergick Jacob från sin nedärvda judiska tro till den kristendom som han hade blivit en varm anhängare av, lät döpa sig och tog Axel som sitt andra namn. Han hade redan tidigare varit aktiv i kyrkomusikaliska sammanhang, och verksamhet inom det fältet skulle uppta en stor del av hans kommande musikerliv. 1842 disputerade Josephson för magisterexamen på en kort avhandling om den samtida musiken, där han kritiserade den moderna, operadominerade musikens brist på konstnärlig halt och menade att Felix Mendelssohns balanserade romantik representerade ”den nya dagens morgonrodnad”.

Vid 1840-talets början delade Josephson sin tid mellan musikundervisning, både privat och vid Katedralskolan i Uppsala, och konsertframträdanden på olika orter. Genom ekonomiskt stöd från vännerna Jenny Lind och Julius Günther och andra fick han den möjlighet att resa utomlands som han länge sökt. En treårig utlandsresa startade sommaren 1844. Den ledde först till Dresden, där Josephson studerade orgel för Johann Gottlob Schneider och musikteori för Julius Otto, därefter till Leipzig, som blev den huvudsakliga uppehållsorten under de tre åren, även om vintern 1845–46 tillbringades i Rom. Josephsons viktigaste kontakter i Leipzig var Moritz Hauptmann och Niels W. Gade, men bland dem han lärde känna fanns också Mendelssohn, Robert Schumann, Louis Spohr och Giacomo Meyerbeer.

Etablering i Uppsala

Efter sin hemkomst bodde Josephson i Stockholm, där han ledde Harmoniska sällskapet. År 1849 blev två stora verk av honom uppförda i huvudstaden: Islossningen för soli, manskör och orkester, och hans symfoni i Ess-dur.

Samma år blev tjänsten som director musices vid Uppsala universitet ledig. Han sökte och fick den i konkurrens med bland andra Franz Berwald. Denna post innehade Josephson till sin död. Den passade honom och innebar ett långt och framgångsrikt arbete med Akademiska kapellet. Också körlivet i Uppsala fick ny fart tack vare Josephson. Redan 1841 hade han där med några vänner startat Lilla sällskapet, en blandad kör som ägnade sig åt äldre kyrkomusik. Han grundade nu Filharmoniska sällskapet 1849, och 1854 blev han ledare för nyligen bildade Sångsällskapet Orphei Drängar, som han under de kommande decennierna lyfte till en mycket hög nivå.

Josephson blev 1864 utnämnd till domkyrkoorganist och därmed ökades ännu mer hans möjligheter att utveckla det uppsaliensiska musiklivet – något som han uppenbarligen hade både lust och förmåga att göra. 1867 skapade han Uppsala domkyrkokör, en av de första fasta kyrkokörerna i landet. Under 1860- och 70-talen framfördes på pingsthelgerna många stora verk för solister, kör och orkester i sin helhet, bland annat Georg Friedrich Händels Messias och Simson, Mendelssohns Paulus och Elias och Joseph Haydns Skapelsen. Deltagarna kom från hans egna ensembler, från Hovkapellet och regementsmusiken. Pingstkonserterna blev viktiga musikevenemang och lockade besökare från Stockholm och andra orter.

Vidgad verksamhet och de sista åren

Josephsons musikpedagogiska verksamhet ska också nämnas. Han gav ut Elementär-lära i musik för skolbruk 1860, och från och med 1863 föreläste han i musikhistoria vid universitetet som en del av director musices-tjänsten. En annan pedagogisk uppgift tog han på sig inom den kyrkliga musiken genom att 1867–71 ge ut den periodiskt utkommande musiksamlingen Zion, där samtida tyska och svenska verk publicerades sida vid sida med 1600- och 1700-talsmusik. Han fortsatte också den pågående revisionen av Hæffners koralbok, dock utan att göra några riktiga avtryck på det området.

Hela denna aktivitet i musiklivet gjorde att Josephsons egen tonsättarproduktion inte utvecklades så mycket, även om han fortsatte att skriva solosånger. En stor del av det han i övrigt komponerade var nu verk för olika högtidligheter som universitetet firade, promotioner, minnesfester och jubileer, bland de senare musiken till universitetets 400-årsjubileum 1877 till texter av Carl David af Wirsén och Viktor Rydberg.

Josephson hade blivit ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1857. Han fick 1874 professors titel. Han var, med sitt engagemang och sin energi, en mycket uppskattad personlighet i Uppsala och firades storligen på sina 50- och 60-årsdagar. Han dog av lunginflammation vid 62 års ålder.

Verk

Sångerna

De av Josephsons verk som framför allt levat kvar på repertoaren är några av solosångerna och styckena för manskör. Hans solosånger är 153 till antalet, och större delen av dem tillkom i hans yngre dagar. De är välskrivna och befinner sig i det tidigare 1800-talets sångtradition, med Adolf Fredrik Lindblad och Mendelssohn som ungefärliga riktmärken. Det handlar om finstämd texttolkning – subjektivismen och den större friheten hos Schumann sätter inga avgörande spår hos Josephson. Hans sånger hörde till den svenska repertoar som Jenny Lind hade med sig ut i världen, och en svensk folkton är ibland märkbar, med polskarytmer och vemodig mollton. Formen är ofta strofisk eller nästan strofisk, men det kan också finnas dramatiska kulminationer.

Tyska poeter som Heinrich Heine, Friedrich Rückert och Emanuel Geibel står för en del av texterna, svenskspråkiga som Carl Wilhelm Böttiger och Johan Ludvig Runeberg för andra. En stor del av sångtexterna var dock Josephsons egna. Naturromantik och filosofiska betraktelser är vanliga teman i dem. Några av sångerna, bland dem ”Stjärnklart”, ”Serenad” och ”Längtan från havet”, fick en långvarig popularitet.

Övriga verk

Manskörsmusiken är också typisk för sin musikaliska samtid. Även där finns sånger som stannat kvar i repertoaren, som ”Stjärnorna tindra re’n” och ”Vårliga vindar draga”. Kantaten Islossningen från 1840-talet för solister, manskör och orkester till egen text har också uppförts många gånger.

Josephsons verk för soli, kör och orkester omfattar också Korsriddarne utanför Jerusalem och Quando corpus morietur, båda först uppförda 1851, och Arion, skriven till Orphei Drängars 25-årsjubileum 1878. Dit hör också de verk han skrev i sin director musices-tjänst: promotionsmusik för flera tillfällen, en sorgekantat vid Karl XV:s död och den förut nämnda musiken för universitetsjubileet 1877. Tonsättarens goda handlag med instrumentation, harmonik och stämföring är ett genomgående drag i dessa verk.

Det gäller också Josephsons enda symfoni, en av de få svenska från denna tid, som tillkom under hans vistelse i Leipzig. Den har den klassiska fyrsatsiga formen och är i sin helhet snarare lyrisk än dramatiskt spänningsfylld.

Josephsons verk för piano är inte många. Även de präglas av den för honom typiska måttfullt romantiska stilen och den tekniska säkerheten.

Anders Edling © 2016