Liv

Ernst Christian Richard Andersson föddes i Stockholm den 22 augusti 1851 men växte upp i Karlskrona dit föräldrarna flyttade när han var två år. Han började tidigt spela piano, först för modern, sedan för olika pianolärare i staden. Sexton år gammal antogs han som elev vid Musikkonservatoriet i Stockholm. Här studerade han piano 1867−74 - först för Jan van Boom och efter dennes död 1872 för Ludvig Norman, harmonilära för Otto Daniel Winge, vidare orgel för Gustaf Mankell samt kontrapunkt och komposition för Hermann Berens. 1872 debuterade Richard Andersson 21 år gammal med Beethovens G-durkonsert vid en av Hovkapellets symfonikonserter. Efter avslutade studier vid konservatoriet 1874 fortsatte han sina studier för Hilda Thegerström, som två år tidigare efterträtt van Boom som pianolärare i konservatoriets artistklass.

Hösten 1876 reste Richard Andersson till Berlin, där han första vintern studerade pianospel för Clara Schumann och komposition för professor Richard Wuerst. Under åren 1877−84 studerade han sedan vid Königliche Hochschule für Musik i Berlin där han fick undervisning av Heinrich Barth i pianospel och Friedrich Kiel i kontrapunkt. Barth upptäckte snart Richard Anderssons pedagogiska talanger och lät honom överta sina privatelever när han själv var på turné.

I slutet på 1884 återvände Richard Andersson till Stockholm och framförde med framgång Chopins e-mollkonsert vid en av Hovkapellets symfonikonserter. Fram till början av 1890-talet framträdde Richard Andersson vid ett 20-tal konserter som solist med orkester, i egna solistaftnar och i kammarmusiksammanhang ofta tillsammans med Aulinska kvartetten. Hans repertoar omfattade tidig klavermusik av Rameau och Scarlatti, klassikerna Mozart och Beethoven, samt Schumann, Brahms och tidens lättare pianoalster. Han betraktades också som en stor Chopin-tolkare och svenska tonsättarnamn som Norman och Sjögren återkom ofta på hans program.

Att försörja sig som pianist var emellertid svårt på den tiden och Richard Andersson hade stora skulder efter sin långa studieperiod; han var 33 år när han kom tillbaka från Berlin. I oktober 1885 annonserade han att han ”mottager elever i pianospelning", och hösten därpå grundade han tillsammans med studiekamraten Emil Sjögren Richard Anderssons musikskola som snabbt kom att bli ett begrepp i svenskt musikliv och influera generationer av musikstuderande.

I början var verksamheten på nybörjar- och mellanstadienivå, men utvecklades snabbt till en yrkesutbildning. Den höga pianistiska nivå som kännetecknade musiklivet under första hälften av 1900-talet var till mycket stor del Richard Anderssons förtjänst. Bland pianisterna och tonsättarna som skulle föra Anderssons arv vidare fanns Wilhelm Stenhammar, Knut Andersson och Knut Bäck, Gustaf Hjalmar och John Heintze, John Georg Jakobsson och Adolf Wiklund. Bland eleverna fanns även sådana som i sin tur skulle komma att uträtta betydande pedagogiska insatser som Karl Wohlfart, Gottfrid Boon och Astrid Berwald.

Från början föreföll Richard Andersson också ha haft tonsättarambitioner. Som efterfrågad pianist och sedermera hängiven pedagog blev hans möjligheter att komponera av naturliga skäl begränsade. Merparten av hans kompositioner skrevs därför under studieåren från 1867 fram till 1884 då den pianistiska och pedagogiska verksamheten tog överhanden. Fjorton av de nitton opusnumrerade verken skrevs under denna period liksom de flesta utan opustal.

Verk

Den stilistiska förankringen för Richard Anderssons kompositioner är i hög grad den klassiska tonsättartraditionen under 1800-talet. Förebilderna är Beethoven, Schumann och Brahms vars verk Andersson var väl förtrogen med som utövande pianist. Av svenska tonsättare var det läraren Ludvig Norman som utövade det tydligaste inflytandet.

Hans musik kännetecknas av för sin tid konservativa drag. Pianofakturen är ofta homofon med treklangsbrutna ackompanjemangsfigurer i fullgreppiga ackord och mycket oktaver men förhållandevis lite kontrapunktik. Karakteristiken gäller i synnerhet de tekniskt svårare verken som pianosonaten, Höststämning och transkriptionerna i Svenska nationaldanser, men i viss mån även pianostämman i sångerna. De kortare karaktärsstyckena har sin förankring i en mer intim pedagogisk tradition.

Det tyngsta pianoverket är pianosonaten i D-dur från 1878. Också denna tillhör studietiden i Berlin. Mest anslående är här Schumann-influenserna i första satsen, men det finns också uppenbara likheter med det som skulle komma att bli sidotemat i Wilhelm Stenhammars första pianokonsert. Sonaten utgavs av Musikaliska konstföreningen 1889 och framfördes av tonsättaren vid en konsert 1891. Den har också framförts vid musikskolans offentliga konserter (1907 av Astrid Berwald) och den spelades så sent som på 1960-talet i Rom av en av Anderssons utländska elever, Manorita de Anduaga. Sonaten finns i en inspelning av Stefan Lindgren.

De flesta pianostyckena ansluter sig till romantikens karaktärsstycke och är kortare verk av måttlig svårighetsgrad, uppenbarligen skrivna för pedagogiska syften. Det rör sig här ofta om parafraser av folkdanser, folkmelodier från skilda länder samt olika stämningsbilder. Richard Andersson lade i sin undervisning stor tonvikt på att finna och gestalta innehållet i varje enskilt stycke. Av de ofta noggrant inskrivna föredragsanvisningarna att döma låg mycket av detta sökande i att hitta musikens karaktär.

Han hade också ett stort intresse för svensk och norsk folkmusik och skrev ett par häften med transkriptioner av svenska folkvisor och danser för piano i sättning för såväl två som fyra händer. Även här är det den breda, ackordiska satsfakturen och klassiska harmoniken som kännetecknar stilen. De modala skaltyperna och den Wagner-influerade kromatiken som är kännetecknande för Griegs folkmusikbearbetningar lyser med sin frånvaro.

Richard Andersson skrev också ett dussintal sånger, den första redan som 17-åring. I likhet med pianostyckena ligger den huvudsakliga produktionen under studieåren. 1910 utkom samlingen 12 sånger som på sin tid väckte berättigad uppmärksamhet. Av de kompositionsdatum som finns angivna till sångerna framgår att de flesta skrevs före 1884; den äldsta är från 1869, men ett par sånger skrevs 1905 respektive 1907, den sistnämnda med ett pianoackompanjemang som liknar preludiet ur Skuggor och dagrar (1878).

Även när RIchard Andersson skriver sånger märks hans pianistiska bakgrund. I likhet med Schumanns sånger är sångstämman ofta invävd i pianoackompanjemanget. Richard Anderssons breda pianistiska och homofona pianotänkande är också påtagligt. Sångstämmorna har i övrigt ofta en folkviseartad struktur. Genom att melodi och ackompanjemang frikopplas från den strofiska textuppbyggnaden har sångerna ofta en friare formell och retorisk formgestaltning.

Richard Anderssons pianostil kom att påverka flera av hans elever. Den känns främst igen hos Wilhelm Stenhammar i dennes båda pianokonserter liksom i de tre fantasierna op. 11. Detsamma kan i viss mån också sägas om Adolf Wiklunds båda pianokonserter. Även hos Harald Fryklöf finns melodiska vändningar som har motsvarigheter hos Richard Andersson. Den viktigaste sidan av Richard Anderssons tonsättargärning är kanske just den påverkan den hade på några av hans mest betydande elever.

Bertil Wikman © 2013