Från början av sin karriär föreföll Richard Andersson ha haft tonsättarambitioner. Som efterfrågad pianist och sedermera hängiven pedagog blev hans möjligheter att komponera av naturliga skäl begränsade. Merparten av hans kompositioner skrevs därför under studieåren från 1867 fram till 1884 då den pianistiska och pedagogiska verksamheten tog överhanden. Fjorton av de nitton opusnumrerade verken skrevs under denna period liksom de flesta utan opus.

Flertalet av Richard Anderssons pianostycken ansluter sig till romantikens karaktärsstycke och är kortare verk av måttlig svårighetsgrad uppenbarligen skrivna för pedagogiska syften. Det rör sig om parafraser av folkdanser och folkmelodier från skilda länder samt olika stämningsbilder, och styckena är utformade som ett slags genremässiga arketyper. I Schumannsk efterföljd kan samlingarna också framföras som sammanhållna enheter. Han lade i sin undervisning stor tonvikt vid att finna och gestalta innehållet i varje enskilt stycke. Av de ofta noggrant inskrivna föredragsanvisningarna att döma låg mycket av detta sökande i att hitta musikens karaktär. Pianostyckena kan ses som övningar i att hitta karaktärsegenheterna hos de individuella numren.

Richard Anderssons enda större verk för piano är pianosonaten i D-dur från 1878, också den komponerad under studietiden i Berlin.  Den fyrsatsiga sonaten har en klassisk traditionell utformning med första satsen i sonatform uppbyggd på en långsam inledning och två kontrasterande teman. Det första temat har i sin rytmiska framtoning likheter med finalen i Schumanns Symphonische Etüden op 13. Sidotemat har folkviseanknytning och uppenbara likheter med motsvarande tema i Stenhammars första pianokonsert. Andra satsen har i sin huvuddel en likartad satsfaktur som "Romance" i sviten Skizzen. 7 Clavierstücke. I satsens mellandel kan en eventuell rysk influens skönjas. Högerhandens dubbelgreppsteknik och vänsterhandens melodibildning har likheter med Anton Rubinsteins populära salongsstycke "Kommenoi Ostrow". Samma typ av satsfaktur använder Andersson också i sången "Der Gondolier" op. 3 från 1872.

Sonaten utgavs av Musikaliska konstföreningen 1889 och framfördes av tonsättaren vid en konsert 1891. Den har också framförts vid musikskolans offentliga konserter (1907 av Astrid Berwald) och den spelades så sent som på 1960-talet i Rom av en av Andersssons utländska elever, Manorita de Andauga. Stefan Lindgren har spelat in den på skiva.

© Bertil Wikman, Levande Musikarv

***

I ett radioprogram sänt 1 mars 1992 berättar Tore Uppström om pianisten Richard Andersson och introducerar hans pianosonat (program sex av tjugo i serien "Det våras för sonaten. Tjugoen romantiska svenska pianosonater").

Den kände portugisiske pianisten José Viana da Motta verkar ha framfört Richard Anderssons sonat ofta. I ett brev från Berlin till sin gamle lärare Richard Andersson skriver Manolita de Anduaga-Forssling 10 maj 1900:

"Framför allt ville jag tala om att min lärare da Motta (när jag en gång talade om Richard) sade att han spelat mycket ofta och nästan öfverallt på sina Concerter spelat Richards Sonat som han sätter mycket högt, och är mycket förtjust i."
[Musik- och teaterbiblioteket (R.A-n 16:787)]

Också från Berlin skriver Alma Bergman (pianolärare vid Anderssons musikskola) till Richard Andersson 31 december 1902:

"Manolita talade om att Richards Sonat är så omtyckt härute. Hennes lärare de [sic] Motta har i Spanien, om jag minnes rätt spelat den med stor förtjusning. Manolita skulle bestämt blifva mycket glad om hon finge den, här finns den icke trodde hon." [Musik- och teaterbiblioteket (R.A-n 13:636)]

Klas Gagge