Otto Olsson (1879−1964)
Otto Emanuel Olsson, född 19 december 1879 i Stockholm och död där 1 september 1964, var tonsättare, organist och musikpedagog. Examina som organist 1896 samt kyrkosångare och musiklärare 1899 vid Kungl. Musikkonservatoriet. Studier för Joseph Dente i kontrapunkt och komposition. 1907 organist i Gustav Vasa kyrka i Stockholm. Från 1908 lärare i harmonilära vid Kungl. Musikkonservatoriet, från 1925 lärare i orgel (professor 1926). Olsson var sin tids främste svenske konsertorganist och orgelexpert. Han var den drivande kraften i 1916 års koralbokskommitté. Som tonsättare var han mångsidig men med tiden fokuserad på orgel- och kyrkomusik. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1915. Litteris et artibus 1916.
Liv
Studieår och tidig verksamhet
Otto Olsson föddes i Stockholm som son till kusken Johannes (Johan) Olsson och hans hustru Kerstin (f. Nilsson). Som barn följde han ofta sin djupt fromma mor till gudstjänsten i Blasieholmskyrkan. Organist där var vid denna tid Albert Lindström, en av landets främsta. Olsson blev vid nio års ålder elev till Lindström, först i piano och från 1893 även i orgel (lektionerna hölls då i S:t Jacobs kyrka, där Lindström hade blivit organist). Våren 1894 antogs han som elev vid Kungl. Musikkonservatoriet, där han avlade organistexamen 1896 och tre år senare musiklärarexamen och kyrkosångarexamen.
Efter avlagda examina fortsatte han med studier i kontrapunkt och komposition för Joseph Dente fram till 1901. En person som kom att betyda mycket för den unge Olsson var tonsättaren och organisten Emil Sjögren, som han första gången träffade 1897. Sjögren tog sig an den unge tonsättaren och uppmuntrade honom att fortsätta skriva musik; han hjälpte även till med att få Olssons första verk tryckta.
Till en början försörjde sig Olsson på tillfälliga organistvikariat (inte minst i Johannes kyrka, där Sjögren var organist), frilansuppdrag som musiker och privatundervisning, samtidigt som han fortsatte att komponera flitigt i olika genrer. 1903 debuterade han med en egen orgelkonsert i Johannes kyrka, och två år senare fick han tjänst som kyrkomusiker i Stefanskyrkan i Johannes församling. 1906−07 vikarierade han som organist i Hedvig Eleonora kyrka, där han fick kantorn och körledaren John Morén som kollega. Morén var en ledande kraft inom Kyrkosångens vänner, och hans stora engagemang för äldre tiders kyrkomusik kom att starkt påverka Olssons inriktning som tonsättare och musiker.
Organist i Gustav Vasa
Trots det långa vikariatet förbigicks Olsson då ordinarie organist skulle utses i Hedvig Eleonora. Kort därefter utlystes dock organisttjänsten i den nybyggda Gustav Vasa kyrka. Olsson, som under några månader hade vikarierat där, valdes med stor majoritet till organist och tillträdde i början av 1908. Samma år fick han anställning som biträdande lärare i harmonilära vid Kungl. Musikkonservatoriet, där han blev ordinarie 1919. Tjänsten i Gustav Vasa kyrka omfattade enbart orgelspel, men han var under en kortare tid även verksam som dirigent, då han 1908−09 ledde Södertälje musikförening.
Tillsammans med sin kollega på orgelläktaren, kantorn och körledaren Carl Bohlin, grundade han 1909 föreningen Kyrkomusikens vänner i Gustav Vasa, som fram till 1916 bedrev en regelbunden kyrkokonsertverksamhet med äldre och nyare musik för kör och orgel. Samtidigt etablerade sig Olsson som en framstående orgelvirtuos och blev allt oftare anlitad som kontrollant och avsynare vid orgelbyggen. Han engagerade sig också för en om- och tillbyggnad av orgeln i sin egen kyrka. Den hade byggts 1906 av Åkerman & Lund, en firma som vid denna tid dominerade det svenska orgelbygget, inte minst i huvudstaden. På Olssons tillskyndan blev det dock en annan ledande orgelfirma, Setterquist & Son i Örebro, som 1915 anlitades för om- och tillbyggnaden av Gustav Vasa-orgeln. Orgeln fick nu 64 stämmor mot tidigare 40 och blev därmed ett av landets största och mångsidigaste instrument. Olsson var en övertygad anhängare av den franska orgelkulturen, något som satte tydliga spår i den ombyggda orgeln.
En kyrkomusikens ”ärkebiskop i miniatyr”
Vid denna tid, mitten av 1910-talet, hade Olsson som tonsättare en ansenlig och mångsidig produktion bakom sig och hade vunnit anseende som landets, vid sidan av Gustaf Hägg, främste orgelspelare och orgelsakkunnig. 1915 kallades han till ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och året därpå erhöll han Litteris et artibus. På nyårsdagen 1916 besöktes högmässan i Gustav Vasa kyrka av ärkebiskop Nathan Söderblom, som efter gudstjänsten begav sig upp på läktaren för ett samtal med Olsson. Detta blev upptakten till ett mångårigt samarbete i den nya koralbokskommittén, vars arbete inte bara resulterade i en ny koralbok för Svenska kyrkan (1921) − den första officiellt stadfästa i sitt slag − utan också i ett Missale (1923) samt Vesperale och Psalterium (båda 1925). Under senare delen av 1920-talet arbetade kommittén också med att förbereda ett hymnarium (en repertoarsamling med officiell status för kyrkokörer), men detta projekt kom aldrig att fullbordas.
Olssons arbetsbörda ökade nu dramatiskt: vid sidan av kyrkotjänsten och undervisningen vid musikkonservatoriet, där han 1925 blev lärare i orgel, från 1926 med professors namn, kom det fortsatta kommittéarbetet, plikterna inom Musikaliska akademien och de allt fler uppdragen som orgelkonsult och i olika kyrkomusikaliska sammanhang att uppta alltmer av hans tid. I ett brev till Söderblom från 1929 beskriver han sig själv som en ”ärkebiskop i miniatyr” för kyrkomusiken. En kuriositet i sammanhanget är hans medverkan (som sig själv) i en spelfilm: Sigurd Walléns Med folket för fosterlandet (1938). Ännu på 1940-talet tillkom nya uppdrag, däribland ordförandeskapen i Musikaliska konstföreningen (1940−55) och Stockholm stifts kyrkosångsförbund (1943−49). Den stora arbetsbördan gick ut över komponerandet; bara ett fåtal verk tillkom under perioden från omkring 1920 fram till pensioneringen från Musikkonservatoriet 1945.
Musikaliska ideal och personlighet
Olssons orgelideal var fast förankrat i hans ungdoms senromantiska klangvärld. Även om han omkring år 1930 välkomnade den nya ”orgelrörelsen” och dess mer barockinspirerade klangideal, så kom han senare att anse att man hade gått för långt. Särskilt vände han sig emot den dominans för höga tonhöjder (”skrikorglar”) som enligt hans mening karakteriserade 1940- och 50-talets orgelbyggeri. Till detta kom att han var främmande för tidens nysakliga strömningar inom kyrkomusiken och, som han själv erkände i en radiointervju 1952, hade svårt för ”ultramodern” musik. Efter avgången från organisttjänsten i Gustav Vasa kyrka 1956 förde han ett tillbakadraget liv med tilltagande sjuklighet fram till sin bortgång 1964.
Otto Olsson var till det yttre en imponerande gestalt: ”med omfattande kroppshydda, stor och rund med en tjock tjurnacke, mustascher och kortsnaggat hår” (Erland von Koch). Som lärare var han ytterst respektingivande, men för det mesta godmodig och vänlig, om än något ordkarg. Omdömena om hans undervisning växlade dock. Han beskrivs som en rakryggad person, uppriktig i sina omdömen och med en drastisk humor som gav upphov till många anekdoter. På äldre dagar kände han av en tilltagande isolering och det finns tecken på en viss bitterhet över vad han upplevde som bristande förståelse för hans konstnärliga ideal. I en utförlig artikel om hans kompositioner (1958) uttrycker Lennart Hedwall sin förvåning över ”den likgiltighet som möter [Olssons musik] just nu”. En bit in på 1970-talet hade bilden förändrats. Olssons musik, i synnerhet (men inte enbart) orgel- och körverken, framfördes nu allt oftare, dokumenterades på fonogram och blev senare även föremål för forskning både i Sverige och utomlands.
Verk
Kronologisk översikt
Otto Olssons tidigaste bevarade verk är ett Adagio för orgel från 1895 (senare i förkortad form utgivet i samlingen Sju miniatyrer från 1915). Under de följande två åren komponerade han för sina huvudinstrument, piano och orgel, men redan 1898 breddade han sitt register med ett par verk för violin och piano, som året därpå följdes av bland annat den första violinsonaten. Samtidigt (1899) tillkom de första verken för större kammarmusikaliska besättningar: en stråkkvartett (onumrerad) och en pianokvintett. Dessa kompositioner tillkom troligen inom ramen för studierna för Dente, som ledde fram till en orkestersymfoni, vars första sats framfördes vid en konsert på Musikaliska akademien 1901. Året därpå utkom hans första tryckta verk, Fire Klaverstykker, på Wilhelm Hansens förlag i Köpenhamn.
Under 1900-talets första decennium var Olsson fortsatt produktiv i alla de nämnda instrumentala genrerna. Nu började han även skriva vokalmusik, till att börja med solosånger. Hans första verk med kör (om man undantar den ofullbordade musiken till Anna Maria Roos sagospel Arabia Land) är märkligt nog också hans allra största och en av hans mest betydande kompositioner över huvud taget: Requiem, som fullbordades 1903 men låg bortglömt i mer än 70 år (det uruppfördes 1976). Desto större framgång under Olssons livstid hade hans andra större körverk, Te Deum från 1906 för kör, harpa och orgel, som senare instrumenterades för orkester av tonsättaren. Omkring 1905 började Olsson även att komponera för kör i olika besättningar: i början mest manskvartetter (en gren av hans produktion som kom att stimuleras av hans medlemskap i sångarskrået ”Slumpetassarna” fram till 1914), men även några kyrkliga sånger för blandad kör. Bland orgelverken från seklets början märks den väldiga första orgelsymfonin (1903).
Som nybliven organist i Gustav Vasa kyrka från 1908 fortsatte Olsson att komponera flitigt, men inriktningen i hans skapande var nu en annan. Produktionen av orkesterverk hade avstannat redan 1902, och efter 1907 blev det en drygt 40-årig paus i komponerandet av kammarmusik (med undantag för en romans för violin och orgel från 1909). För piano tillkom nu endast ett fåtal stycken, vilket starkt kontrasterar mot hans tidigare flödande produktivitet på detta område. Fokus i komponerandet var nu helt och hållet orgelmusik och sakral körmusik. Under åren 1909−12 tillkom en lång rad betydande orgelverk, av vilka de största är den tresatsiga sonaten i E-dur, fantasin och fugan över “Vi lofve dig, o store Gud”, de tio variationerna över ”Ave maris stella” och preludiet och fugan i ciss-moll. Olssons mer omfattande komponerande för blandad kör inleddes 1909 med Sex körer a cappella, en samling sånger för kyrkoårets större helger. 1910-talets mest betydande körverk och det som Olsson själv satte högst av alla sina kompositioner är Sex latinska hymner (1912−13); som en mer folklig pendang till dessa kan ses samlingen Advents- och julsånger (1908−16), med bland annat ”Advent”, den mest kända av Olssons alla kompositioner. Utöver dessa samlingar tillkom under 1910-talet en lång rad körsånger för kyrkligt bruk, flertalet av dessa komponerade för John Moréns och U.L. Ullmans Förslag till hymnarium för svenska kyrkan och för antologin Kyrklig sång. Denna kyrkomusikaliskt produktiva period avslutades 1918 med två viktiga orgelverk, Preludium och fuga i fiss-moll, och den andra orgelsymfonin, Credo Symphoniacum.
Efter Credo Symphoniacum avstannade det kompositoriska flödet, med undantag för enstaka körsånger och några kantater. En tillfällig uppblomstring inträffade i mitten av 1930-talet, då bland annat det sista stora orgelverket, Preludium och fuga i diss-moll, tillkom; vid ungefär samma tid skrev Olsson åter körmusik med latinsk text, både för damkör och blandad kör. Efter pensioneringen från Musikkonservatoriet påbörjade han flera större kompositionsprojekt, men det enda fullbordade av dessa, förutom en kantat, blev den tredje stråkkvartetten från 1948. Fem år senare avslutade han sin tonsättargärning med manskvartetten ”En sångardag”.
Stil och form
Olsson tillhörde den senromantiska generationen av svenska tonsättare, och han förblev opåverkad av modernismen (man bör då hålla i minnet att det stora flertalet av hans verk tillkom före modernismens genombrott i Sverige). Det ”senromantiska” hos Olsson är dock i första hand en tidsmässig bestämning; hans musik är harmoniskt rik men håller sig med god marginal inom tonalitetens gränser och är sällan särskilt dramatisk eller patosfylld. Olsson talade uppskattande om den franska musiken och dess ”klarhet” som en förebild (med ”fransk” avsåg han i första hand orgelmästarna Alexandre Guilmant och Charles-Marie Widor); i hans egna verk visar sig ”klarheten” i en disciplinerad formgestaltning och en viss klassicerande återhållsamhet i uttrycket. Ett undantag är det högdramatiska, Lisztinspirerade Preludium och fuga i ciss-moll (1910).
Ett särdrag hos Olsson är den förkärlek för kontrapunktiska tekniker och polyfona formtyper som genomsyrar mycket av hans produktion, även i oväntade sammanhang. Så har till exempel den lyriskt vemodiga mellansatsen i hans orgelsonat i E-dur (1909) formen av en fuga. I den femsatsiga sviten för orgel op. 20 (1904), ger han inte finalsatsen något eget tema utan låter de övriga satsernas huvudteman förenas i fyrdubbel kontrapunkt. Detta kan ses som en förövning till Credo Symphoniacum (1918), där de tre satsernas gammalkyrkliga huvudteman, representerande Fadern, Sonen och den helige Ande, i slutet förenas, som en musikalisk gestaltning av Treenigheten.
Därmed är vi inne på en annan sida av Olssons komponerande: hans intresse för den katolska liturgins former och språk, liksom för kyrkotonalt inspirerad harmonik och gregoriansk sång. Ännu i det storslagna Requiem (1903) är det enbart textvalet som skvallrar om detta intresse, men i Te Deum (1906) vittnar melodiken klart om gregoriansk inspiration. I orgelverk som fantasin och fugan över den frygiska koralmelodin ”Vi lofve dig, o store Gud” (1909), liksom i variationerna över den doriska ”Ave maris stella” (1910), tillämpar Olsson en sträng kyrkotonal diatonik: verken spelas enbart på de vita tangenterna (med undantag för sluttakterna i ”Vi lofve dig”). Liknande drag, om än inte lika konsekvent genomförda, finns i andra gregorianskt baserade orgel- och körkompositioner. Samtidigt bibehåller Olsson en stor stilistisk bredd, och i hans båda huvudverk, ”Sex latinska hymner” och Credo Symphoniacum, finns asketisk gregorianik och arkaiserande vokalpolyfoni sida vid sida med ”klassisk” romantik och, i orgelsymfonin, även expressiv ”nytysk” kromatik.
Sverker Jullander © 2016
Skrifter av tonsättaren
”Den kyrkomusik som nu tillverkas lider av blodbrist”, [enkätsvar], Musikvärlden, vol. 2, nr 4, 1946.
”En kyrkosångens befrämjare”, i: Hågkomster och livsintryck 15: Till minnet av Nathan Söderblom, Uppsala, 1934.
Harmonium-spelets teknik. Orgelharmoniumskola pedagogiskt ordnad med särskild hänsyn till såväl självstudium som lärareledning, Stockholm, 1917. (Tills. med A.O. Assar.)
”Några minnen av Emil Sjögren”, i: Hågkomster o livsintryck, vol. 24, Musikmänniskor, red. Folke H. Törnblom, Uppsala, 1943.
”Om orgelspelet vid den allm. gudstjänsten”, i: Förhandlingar vid tredje allmänna svenska kyrkosångsmötet i Göteborg den 3–4 maj 1916, Göteborg, 1916.
”Svante Sjöberg”, Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv, vol. 9, 1934.
Svenska kyrkomusici, red. Helge Olsén, under redaktionell medverkan av Otto Olsson, Stockholm: Olsén, 1928, 2. uppl. 1936, 3. uppl. 1944.
Bibliografi
Aulin, Arne & Herbert Connor: Svensk musik, vol. 1, Stockholm: Bonnier, 1974.
Barkefors, Laila: Gallret och stjärnan. Allan Petterssons väg genom Barfotasånger till Symfoni, diss. i musikvetenskap, Göteborg: Avdelningen för musikvetenskap, Göteborgs universitet, 1995.
Bengtsson, Nils Otto: ”Otto Olsson och Lunds domkyrkoorgel”, Orgelforum, vol. 10, nr 1, 1987.
Bengtsson, Nils Otto: Preben Nodermann – legend i Lund, Lund: Gamla Lund, 1988.
Blomberg, Göran: ”Liten och gammal – duger ingenting till.” Studier kring svensk orgelrörelse och det äldre svenska orgelbeståndet ca 1930–1980/83. En bakgrundsteckning: Förutsättningar – teoribildning – ideal – värderingar, diss. i musikvetenskap, Uppsala universitet, 1984.
Brotherton, Jonathan P.: An Examination of Three Choral Works by Swedish Composer Otto Emanuel Olsson, D.M.A. thesis, University of Cincinnati, 1998.
Carlsson, Curt: ”Olsson, Otto”, i: Sohlmans musiklexikon, vol. 4, 2:a uppl., Stockholm: Sohlmans, 1977.
−−−: ”Otto E Olsson”, i: Svenskt biografiskt lexikon, vol. 28, Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon, 1993.
−−−: ”Otto Olsson”, Kyrkomusikernas tidning, vol. 64, nr 17, 1984.
−−−: ”Otto Olsson – Ad Dominum”, [texthäfte], Ad Dominum, Musica Sveciae CD MSCD 611, 1989.
−−−: ”Otto Olsson – ett tonsättarporträtt”, Musiklivet – Vår sång, 1973.
−−−: ”Otto Olsson 100 år”, Upptakt, vol. 12, 1979.
−−−: ”Svenskt uruppförande – efter 73 år”, i: Röster i radio TV, nr 47, 1976.
Carlsson, Curt och Erik Lundkvist: Orgelmusikens vänner i Gustaf Vasa 1995–2005, Stockholm: Orgelmusikens vänner i Gustaf Vasa, 2006.
Castegren, Nils: ”Veckans tonsättare: Otto Olsson”, i: Hörde Ni, vol. 6, nr 7, 1952.
Connor, Herbert: Svensk musik, vol. 2, Från Midsommarvaka till Aniara, Stockholm: Bonnier, 1977.
Edholm, Dag: S:ta Cecilias tjänare – om kyrkomusikens utövare i Stockholm under fem århundraden, Stockholm: Edvard Vincents orgelstiftelse, 2002.
Falsjö, Mark: ”Nytt ljus över ’diss-moll’, reflektioner kring en nyfunnen Otto Olsson-autograf”, i: Orgelforum, vol. 21, nr 4, 1999.
Gustafsson, Ralph: ”Otto Olsson”, i: kommentarhäften till Otto Olsson, The Complete Works for Organ, Swedish Society Discofil SCD 1121–1128, 2001–2006.
Hedwall, Lennart: ”Svenska kyrkotonsättare V: Otto Olsson”, i: Kyrkomusikernas tidning, vol. 24, 1958.
Heide, Heddo: ”Otto Olsson, Stockholm 1879–1964. Aspects de l’esthétique de la musique, de la facture d’orgue et de l’interprétation d’Otto Olsson”, i: La renaissance de l’orgue, Bruxelles: La renaissance de l’orgue, 1991.
Johnsson, Anders: ”Uppsala domkyrkoorgel som den aldrig blev”, i: Orgelforum, vol. 29, nr 2, 2007.
Jullander, Sverker: Credo Symphoniacum – en studie i musikalisk form och symbolik, opubl. uppsats, Musikhögskolan i Stockholm, 1979.
−−−: ”French and German Influences in the Organ Music of Otto Olsson”, i: Proceedings of the Göteborg International Organ Academy 1994, red. Hans Davidsson och Sverker Jullander, Göteborg: Avdelningen för musikvetenskap, Göteborgs universitet, 1995.
−−−: Rich in Nuances – A Performance-Oriented Study of Otto Olsson’s Organ Music, diss. i musikvetenskap, Göteborg: Avdelningen för musikvetenskap, Göteborgs universitet, 1997.
−−−:”The Composer”‚ ”The Music”, i: kommentarhäften till Otto Olsson, Organ Music, vol. 1/2, Daphne CD 1011/1013, 1999/2000.
−−−: ”Till Gustav Vasa-orgelns tidiga historia”, Orgelforum, vol. 16, nr 2 och 3, 1994.
−−−: ”Tonsättarens favorit. Om Otto Olssons Sex latinska hymner”, i: Frispel. Festskrift till Olle Edström, Göteborg: Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs universitet, 2005.
Karlsson, Karin: ”Valdemar Söderholm” [intervju], Noteria Allehanda, nr 3 1989.
Klomp, Dick: ”Otto Olsson”, i: Het Orgel, 1991.
Koch, Erland von: Musik och minnen, Stockholm: Författarförlaget Fischer & Rye, 1991.
Krieg, Gustav A.: ”Skandinavische Orgelromantik”, Musik und Kirche, nr 1 1990.
Kube, Michael: ”Otto Olsson (1879–1964), Fackelträger der schwedischen Kirchenmusik”, i: Orgel International, nr 4 1998.
Köritz, Tim: ”Skandinavische Chormusik. Singen als Volkssport in Skandinavien”, Musik und Gottesdienst, vol. 65, nr 3, 2011.
”Liten intervju med en orgelprofessor”, Dagens Nyheter, 25 jun. 1945.
Lundborg, Gösta: [Otto Olsson] som lärare, i: Kyrkomusikernas tidning vol. 5, 1939.
Lundkvist, Erik: ”Berömda orgelverk: Otto Olssons Credo-symfoni”, i: Svensk kyrkomusik, vol. 10, 1979.
−−−: ”Interpretation av Otto Olssons orgelverk I–III”, Svensk kyrkomusik, vol. 10 och 11, 1979, 1980.
−−−: ”Otto Olsson, giganten vid Odenplan”, Konsert-nytt, mars 1984.
−−−: ”Otto Olsson. Renässans för en senromantiker”, Musikrevy, vol. 34, 1979.
Malmberg, H.: ”Våra tonsättare för manskör 9: Otto Olsson”, Sångartidningen, vol. 14, 1935.
Mardirosian, Haig: ”Otto Olsson (1879–1964): A Review of the Otto Olsson Festival, Stockholm, Sweden: The Search for ”Perfect Church Music”, April 26–29 1993”, i: The American Organist, vol. 27, nr 7, 1993.
Nelson, Timothy G.: The Organ Music of Otto Olsson, D.M.A. thesis, Evanston, Ill.: Northwestern University, 1988.
Olson, Daniel: ”Minnen av Otto Olsson”, Svensk kyrkomusik, vol. 12, 1971.
”Orgelns Otto Olsson” [intervju], Gustav Vasa församlingsblad, dec. 1949.
Raasted, Niels Otto: ”Otto Olssons orgelkompositioner”, Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv, vol. 7, 1932.
Rathey, Markus: ”Cavaillé-Coll und der skandinavische Orgelbau”, Ars Organi, vol. 45, 1996.
Rosenquist, Carl E.: ”[Otto Olsson] som orgelexpert och orgelspelare”, Kyrkomusikernas tidning, vol. 5, 1939.
Stuart, Marianne: ”Otto Olsson. En mångsidig musiker, musiklärare och tonsättare”, Vår Sång, tidskrift för det folkliga musiklivet: organ för Sveriges körförbund, vol. 3, 1930.
Svedlund, Karl-Erik: ”Nutida svenska kompositörer XIII: Otto Olsson”, Vår Sång, tidskrift för det folkliga musiklivet: organ för Sveriges körförbund, vol. 22, 1949.
Waldenby, Michael: Människor, myter och musik. Senromantikens inflytande på kyrkomusikens utveckling i Stockholm under 1900-talet, Stockholm: Verbum, 2002.
Åhlén, David: ”Otto Olsson”, i: Kyrkomusikernas tidning, vol. 30, 1964.
Åhlen, Waldemar: ”Otto Olsson. Tonsättaren – Organisten – Människan”, Svensk kyrkomusik, vol. 1, nr 1, 1970.
Verköversikt
Samlade verk
Scenisk musik
Musik till sagospelet Arabia Land (A.M. Roos), 1901. [Fullbordade delar: Röfvarnas kör, Älfvornas sång, Slafvinnornas sång, Svaldrottningens visa, Polska, Visan om tre lustiga riddare.]
Orkester
Symfoni g-moll op. 11, 1901−02.
Suite a-moll för liten orkester op. 12, 1902.
Introduktion och scherzo, för piano och orkester a-moll op. 19, 1905.
Festspel öfver Bellmansmelodier, 1911.
3 elegiska danser för liten orkester [arr. av nr 1, 4 och 5 ur op. 34 f. piano].
Marche funèbre för orgel op. 21 nr 2, arr. för orkester, 1914?
[Orkesterstycke D-dur], ca 1935, ofullb.
Tre etyder för orgel [op. 45], arr. för stråkorkester av Tor Mann, 1935.
Kammarmusik
Stråkkvartett
Stråkkvartett nr 1 G-dur op. 10, 1901.
Stråkkvartett nr 2 G-dur op. 27, 1906−07. Stockholm: Musikaliska konstföreningen, 1913.
Stråkkvartett nr 3 a-moll op. 58, 1945−48. Stockholm: Musikaliska konstföreningen, 1979.
Stråkkvartett g-moll, 1899.
Menuett D-dur för stråkkvartett, 1899. [Även arr. för piano.]
Stråkkvartettsats F-dur, 1900?
Stråkkvartett B-dur, 1902−03.
Piano och stråkar
Pianokvintett A-dur op. 1, 1899.
Pianokvartett a-moll, 1904. [Sista satsen ofullbordad.]
Violin och piano
Fugerad fantasi för violin och piano, 1898.
Suite i F för piano och violin, 1898.
Tre lyriska stycken för violin och piano op. 7, 1899−1902. 1. Berceuse, 2. Fantasistycke, 3. Cantilena.
Violinsonat nr 1 D-dur op. 4, 1899. Stockholm: Musikaliska konstföreningen, 2014.
Serenata F-dur för violin och piano, 1904.
Violinsonat nr 2 d-moll op. 22, 1905. Stockholm: Musikaliska konstföreningen, 2014
Övrig kammarmusik
Svit för klarinett o piano, 1902.
Allegretto B-dur för klarinett o piano, 1902?
[Andante o elegie] för violin och orgel, 1905. [Elegien ofullbordad.]
Romans för violin o orgel op. 24, 1910, i: Kompositionen für Violine und Orgel, Wien: Universal Edition, 1990; även sep. Stockholm: Eriks, 1996.
Marche funèbre för orgel arr. för stråkkvintett, 1914?
Gratulation för violoncell o piano, 1937.
Piano
Fantasi Ass-dur, 1896.
3 fantasibitar, 1896.
Vals h-moll, 1896.
Två små etyder [c-moll, ciss-moll], 1897.
Aqvarell G-dur, 1897.
Fyra småstycken, 1897. 1. Vår, 2. Sommar, 3. Höststämning, 4. Vinter.
Fantasi C-dur, 1897.
Fantasi D-dur, 1897.
Fuga C-dur, 1897?
Preludium o fuga c-moll, 1897?
Fantasi G-dur [över Stagnelius’ Näcken], 1898.
Gavotte c-moll, 1898.
2 valser [a-moll, B-dur], 1898.
Sex pastoreller, 1898. 1. I dalen, 2. Qvarnen vid bäcken, 3. På berget, 4. Söndagsmorgon, 5. Vid dansplanen, 6. I solnedgången.
Lied ohne Worte H-dur, 1898.
Slummersång Ass-dur, 1898.
Vid juletid, 5 stämningsstycken op. 3 [häfte 1], 1898–1902. Tr. 1902
Tre preludier och fugor, B-dur, c-moll & giss-moll, op.6[A], 1898−1901.
Preludium och Toccata e-moll, 1899.
M. H., ett flickporträtt, 1899.
Andante G-dur, 1899.
Allegretto c-moll, 1899.
Andante D-dur, 1899.
Folkvisa g-moll, 1899.
[Pianostycke] A-dur, 1899.
[Pianostycke] d-moll, 1899); Scherzo A-dur, 1899.
Andante H-dur, 1899.
[Pianostycke] G-dur, 1900.
Fughetta c-moll, 1900.
Allegretto F-dur, 1901.; Lied ohne Worte G-dur, 1901.
Allegretto amoroso G-dur, 1901.
Fire Klaverstykker [op.2], 1898–1902. Köpenhamn: Wilhelm Hansen, 1902. 1. Prélude, 2. Impromptu, 3. Serenad, 4. Canon.
Andante con moto Fiss-dur, 1902.
Fuga a-moll, 1902.
Canzonetta [op.8:2], 1902.
Tempo di valse g-moll, 1902.
Soluppgång D-dur, 1902.
Chariwari-serenade G-dur, 1902.
Moderato B-dur, 1903.
[Pianostycke] B-dur, 1903.
[Pianostycke] A-dur, 1903.
Allegro scherzando G-dur, 1903.
[Pianostycke] g-moll, 1903.
Akvareller [op.8], 1897-1903. 1. Barcarolle, 1902, 2. Canzonetta, 1902, 3. Pastorale, 1903, 4. Chanson slave, 1900, 5. Elegie, 1897, 6. Albumblatt, 1899. Tr. 1903.
Tre pianostycken op.18[B], 1903–04. 1. Marin, 2. Sommarafton, 3. Sorgeklockor.
Allegretto Fiss-dur, 1904.
Preludium o fuga d-moll, 1905.
Andantino Dess-dur, 1905.
Sex scherzi op. 9, 1901−05.
Vid juletid, häfte 2, 1907.
Andante con moto E-dur, 1908.
Elegiska danser, 7 piano-stycken op. 34, 1905–08, Stockholm: Dahlström, 1910(?) [Nr 1, 4 och 5 även arr. för orkester.]
Ur Skizzboken [op.43], 1905–09. 1. Entrata, 2. Fughetta, 3. Siciliano, 4. Capriccietto, 5. Intermezzo, 6. Variazioni, 7. Arietta, 8. Resignation, Stockholm: Dahlström, [1921?].
Gondoliera, 1909. [Ursprungligen i Ur Skizzboken som nr 8.]
Albumblad D-dur, 1911.
Förlofningslåt för piano 4 h, 1913. [Även arr. för piano 2 h.]
Kanon G-dur, 1914?, i: Karl Wohlfarts pianoskola 1914.
Gratulation, vals för piano, 1935.
Orgel
Adagio f-moll, 1895, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Sonatine D-dur, 1897, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Suite I, 1897, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 2, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Andante E-dur, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Aftonstämning, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Preludium, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Suite II, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 2, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Fantasi öfver choral i Sv Psalmb No 225, 1897. Stockholm: Verbum, 1983; även i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Suite III, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 2, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Suite IV, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 2, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Sonate Pastorale A-dur, 1898 [sats 2 ofullb.), i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Choral, 1898.
Allegretto a-moll, 1898, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Sonat e-moll, 1900, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Adagio ur Symfoni g-moll, op. 11 nr 2, arr. för orgel, 1902, i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 3, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Symfoni [nr 1], op.15, 1902, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 3, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Adagio [Dess-dur], 1903. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1903; Stockholm: Eriks, 1978.
Suite [G-dur], op. 20, 1904. London: Augener, 1931.
Meditation [e-moll], op. 14 nr 2, 1905. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1907
Marche solennelle, op. 17 nr 1, 1906), i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 4, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Fünf Pedalstudien, op. 26, 1906?. Leipzig: Hofmeister, 1907; Stockholm: Eriks, 1981.
Cantilena op. 17 nr 2, 1908. Stockholm: Musiktidningen, 1914; Slite: Wessmans, 1975; även i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 4, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Pastorale op. 17 nr 3, 1908. Stockholm: Eriks, 1996; även i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 4, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Tolv orgelstycken över koralmotiv, op. 36, 1908. Stockholm: Körling, 1936, 2003.
Fantasi och fuga öfver koralen ”Vi lofve dig, o store Gud”. Stockholm: tonsättarens förlag, 1910?; Stockholm: Körling, 1936.
Sonat E-dur, op. 38, 1909–10. London: Augener, 1924; Stockholm: Eriks, 1977.
Fünf Canons, op. 18A, 1903–10. Leipzig: Otto Junne, 1910; Stockholm: Eriks, 1981.
Präludium und Fuge ciss-moll, op. 39, 1910?. Köpenhamn: Wilhelm Hansen, 1911; även
Tre preludier och fugor, Göteborg: Cantorgi, 2006.
Ten variations on the Dorian plainsong ”Ave maris stella”, op. 42, 1910?. London: Augener, 1913; Stockholm: Eriks, 1976.
Gregorianska melodier i form af orgelstycken, op. 30, 1910. Stockholm: Abraham Hirsch, 1911; Stockholm: Gehrmans, 1930, 1978.
Fantasia cromatica, 1910?. London: Augener, 1912; Stockholm: Eriks, 1976.
Sestetto, 1910?. London: Augener, 1911; Stockholm: Eriks, 1977.
Berceuse, 1910?. London: Augener, 1912; Stockholm: Eriks, 1977.
Five Trios, op. 44, 1911?. London: Augener, 1931; Göteborg: Cantorgi, 2010?
Six Pieces on Old Church Songs, op. 47, 1912. London: Augener, 1931; Arkelstorp: Cantorgi, 2010.
Variations sur un choral, op. 48, 1913?, i: Les maîtres contemporains de l’orgue, vol. 6, Paris: Maurice Sénart, 1914; även i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Entré, op. 21 nr 1, 1914?, i: Organistens favoritalbum, häfte 1, Gävle: N.E. Anjou, 1916; även i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 4, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Marche funèbre, op. 21 nr 2, 1915?, i: Organistens favoritalbum, häfte 1, Gävle: N.E. Anjou, 1916; även i Otto Olsson, Orgelverk, vol. 4, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
[utan titel], op. 21 nr 3, 1915?, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 4, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
[tre preludier i dorisk, frygisk och mixolydisk tonart], i: Organistens favoritalbum, häfte 2, Gävle: N.E. Anjou, 1916.
Miniatyrer – 7 lätta orgelstycken, op. 5, 1895−1915?, Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1916.
Lätta koralpreludier för orgel eller orgelharmonium, op. 51, 1915?. Stockholm: Dahlström, 1915.
[Fem preludier till koraler i förslaget till norsk psalmbok], 1916?, i: Organistens preludiealbum, Gävle: N.E. Anjou, 1918.
12 preludier i kyrkotonarterna, 1918?, i: Modulationer och preludier till gudstjänsteligt bruk, Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse.
Präludium und Fuge Nr 2 fiss-moll, op. 52, 1918. Köpenhamn: Wilhelm Hansen, 1921; även i: Tre preludier och fugor, Göteborg: Cantorgi, 2006.
Credo Symphoniacum, orgelsymfoni nr 2, op. 50, 1918. Stockholm: Elkan & Schildknecht 1927.
[23 koralpreludier], 1920-talet?
Preludium till koralen 298: 15e söndagen efter Trefaldighet, 1927, i: Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv, 1927.
Postludium: Juldagen, 1927, i: Tidskrift för kyrkomusik och svenskt gudstjänstliv, 1927.
Preludium till koralen 305 Välsigna gode Gud, vår konung och vårt land, ca 1930.
Præludium og Fuga diss-moll, op. 56, 1935. Köpenhamn: Wilhelm Hansen, 1940; även i Musica Organi bd III, Köpenhamn: Wilhelm Hansen, 1957; även i Tre preludier och fugor, Göteborg: Cantorgi, 2006.
Bröllopspreludium, 1936.
En liten orgelfantasi, 1941, i: Otto Olsson, Orgelverk, vol. 1, Rimforsa: Runa nototext, 2005.
Harmonium
Préambule, 1905?
Canon, 1905.
Suite för orgelharmonium, 1908. Stockholm: Dahlström [1909?]; Stockholm: Körling [?].
Solosånger
Kärlekens stjärna (H. Heine), 1900.
Visan om tre lustiga riddare (A.M. Roos), Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1904.
I natten (S. Johansson), 1901.
Den tysta elden (M. Lybeck), 1903.
Tantum ergo för 1 röst med violin och orgel [op.23:1], 1906. Stockholm: Gehrmans, [1906].
Andliga sånger op. 35, 1908. Stockholm: C.A.V. Lundholm, [1909]. 1. Ej med klagan, 2. Nu tystne de klagande ljuden, 3. Min högtidsdag går in, 4. Rädens ej.
I natten (V. Rydberg), 1908.
Tre psalmer av David [op.41], 1908. Stockholm: Körling, 1966. 1. Herre straffa mig icke, 2. Hjärteligen kär, 3. Såsom hjorten längtar.
Ave Maria för 1 röst med violin och orgel [op.23:2], 1909. Köpenhamn: Wilhelm Hansen [1910].
Vaggvisa: Sof, sof barnet mitt, ca 1910?
Serenad (E.W. Ruda), 1911.
Hur i min själ jag glöder (B.E. Malmström), 1912.
Sånger och visor [arr. av manskvartetter]. 1. Och linden blommar, 2. Jan Hinnerk, 3. Dalvisa (Oscar Fredrik), 4. Septemberafton, Stockholm: Gehrman, u.å. [1915].
Det strålar i Betlehems nejd ett sken, 1917?, Svenska kyrkans diakonistyrelse, [1918]. Vår skara växer (J. Saxon) 1918 (?).
Glöm aldrig mor! (M Olofsson), 1917?. Stockholm: Dahlström, [1919?].
Härlig är helgedomen (A. Lund), 1931, Stockholm: Nordiska Musikförlaget, [1932].
Himlen blå (V. Rydberg), 1934.
Vaggvisa (L. Rickson), 1935, bearb. av pianostycke fr 1898.
Tre bröllopssånger op. 57, 1942. Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1943. 1. Himmelske fader, 2. Välsigna o Gud, 3. Vi önska nu.
Större verk för kör och instrument
Requiem för soli, kör och orkester op. 13, 1901−03. Körpartitur Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1984, i övrigt otryckt.
Te Deum för kör, orgel, stråkar och harpa op. 25, 1905–06). Klaverutdrag Stockholm: Musikaliska konstföreningen, 1912, 1920, 1948, 1964, 1987, 1990; version för kör och stor orkester, 1929.
Kantater
Kantat vid kyrkoherdeinstallation för soli, blandad kör och orgel op. 31, 1907/1938, 1938.
Kantat vid kyrkoinvigning [Engelbrektskyrkan i Sthlm] för soli, blandad kör och orgel op. 46, 1913, tr. 1938.
Kantat sjungen vid [Odd Fellow-]logen nr 41 Thomas Wildey's instituering i Sthlm 15 april 1909 för soli, manskör och piano [op. 49:1] (1909), 1909.
Kantat vid Odd Fellow-ordens 100-års högtid 26 april 1919 för soli, manskör, piano, orgel och obligat violin [op. 49:2] (1918), 1919.
Kantat vid invigningen av Odd Fellows nya lokaler i Sthlm 21 okt. 1926, 1926.
Kantat vid Maria Magdalena församlings 600-års jubileum för soli, gosskör, blandad kör, violin och orgel op. 59 (1947). Härur: Påskdagsmorgon, Stockholm: Gehrmans, 1948, i övrigt otryckt.
Kör till kyrkoherdeinstallation 1948: Inför den eviges ansikte för blandad kör och orgel op. 60 (A. Lund) 1948.
Övriga originalverk för kör
Blandad kör
Påskhymn, 1904.
Påsksång (med orgel), 1905.
Pingstsång (med orgel), 1905.
Sex körer a cappella op. 32, 1909. 1. Trettondedagssång, 2. Långfredagssång, 3. Kristi himmelfärdsdag, 4. Pingstsång (O du Helge Ande), 5. Vid nattvardsgång, 6. Lovsång, 1910. Nr 4 även sep. Stockholm: Körling, u.å. samt Slite: Wessman, [2005].
Fädernas kyrka och Med Jesus fram, 1912?, i: Ungdomens sångbok, 1913.
I denna ljuva sommartid, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
Helige Ande o du himlens duva, 1912?, i: Hymnarium 1913; även sep. Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse, u.å.
O vakna värld, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
Sion din konung, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
Du konung som tronar, 1912?, i: Hymnarium 1913.
Vår fader i höjden, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
Välsignad Gud, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
När skall den tallösa hedningaskaran, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
Tag vår hyllning, 1912?, i: Hymnarium, 1913.
Sex latinska hymner op. 40, 1912–13?. 1. Psalmus CXX, 2. Canticum Simeonis, 3. Psalmus CX, 4. Jesus dulcis memoria, 5. Ave maris stella, 6. Rex gloriose martyrum, Stockhom: Nordiska Musikförlaget, 1919, 1954; Ft. Lauderdale, Florida, USA, ca 1979; även separatutgåvor, Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1954; nr 1 även sep. Stockholm: Gehrmans, 2005.
Fladdra fana, 1913?, i: Godtemplarordens sångbok, 1913.
Septemberafton [arr. av manskvartett], 1913.
Bundna toner [arr. av manskvartett], 1913.
Höstkväll [arr. av manskvartett], 1913.
Sköna tempel Herrens boning dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan 1914.
Jorden oss alla skall en gång församla dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan, 1914.
Se gravens tysta skumma famn dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan 1914.
Huru ljuvliga äro icke dina boningar dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan 1914.
Jesu du som barnen alla dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan, 1914.
O Jesu värdes mig ledsaga dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan, 1914.
Utur djupen ropar jag till dig, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan, 1914; även sep. Stockholm: Nordiska Musikförlaget, 1954.
Allt fullkomna[d]t är, 1913?, i: Förslag till hymnarium för Svenska kyrkan, 1914, och i Musica Sacra, 1915.
Advents- o julsånger f blandad kör o orgel op. 33: 1. Advent (Sions dotter lyft din panna, 1916?), 2. Julsång (Lovsjungen Herrens nåd o makt, 1908), 3. Gammal julvisa (Guds son är född, 1911?), 4. Davids 121 psalm (Jag lyfter mina ögon, 1915), 5. Nyårspsalm (O Gud som åter tänder, 1916?), 6. Det brinner en stjärna −−−, 1916?, 7. Jungfru Marias lofsång (Min själ prisar storligen), 1916?, Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse, [1917]; nr 1 och 4 Stockholm: Sveriges Körförbund, [1931?]; nr 1 och 3 med engelsk text, Rock Island, 111 [1927]; nr 7 även sep. Westerberg, 1976, och Stockholm: Eriks, 1980.
Vid Lutherfest, 1917?, 1917.
Säll den som livad än ödet skickar, 1917, i: Kyrklig sång, 1918.
De skördar som åkrarna bära, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
Förtröttas ej, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
Kärlek av höjden, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
Likt vårdagssol, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
Jesus har kommit, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
O Jesu tag bort all vrede, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
Fader som i evigt ljus, 1918?, i: Kyrklig sång, 1918.
Davids 100:de psalm, 1922; tr. [1922].
Hälsning, 1923?, i: Folkkörboken, 1923.
En dunkel örtagård, 1928?, i: Kyrklig sång, 2. uppl 1928.
Tre latinska körsånger op. 55. 1. Jesu corona celsior, 1927, 2. Auctor beata saeculi, 1936?, 3. Aeterne Rex altissime, 1936?. Separatutgåvor Stockholm: Eriks, 1981–82.
Krist är uppstånden, 1932?, Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelse, 1966.
Troshymn, 1933?, i: Laudamus, 1934.
Kväll i skogen, 1949, i: Vår sång, 1949, 1973.
Damkör
Pingstsång (”Hos Gud finns inga hinder”, mel. av M Haydn arr för damkör 1905?)
Vi samlas här till ädel strid, 1914?, i: Vita bandets sångbok 1915,
De tempore vernali op. 54, 1935: 1. In vernali tempore, 2. Tempus adest floridum, Nordiska Musikförlaget, 1947
Manskör
Bland sångarbröder (E.A. Karlfeldt), 1905. Sällskapet för den svenska kvartettsångens befrämjande (SSKB) 1905, även arr. för blandad kör.
Septemberafton, 1905, SSKB 1905.
Visa, 1905, SSKB 1905
Drömmar (E.A. Karlfeldt), 1905, SSKB 1905.
Bundna toner (E.N. Söderberg), 1905?. SSKB 1905, även arr. för blandad kör.
Aftonsol (A.M. Roos), 1906, i: Från tonernas värld, 1914.
Solsång, 1906?
Jan Hinnerk, 1906, tr. 1915.
Goternas sång, 1906, SSKB 1906.
Storm o lugn, 1906?, SSKB 1906.
Två fjärilar, 1906.
Krönikan, ca 1907.
Blomman, ca 1907.
Höstkväll, 1908, SSKB 1908, även arr. för blandad kör.
Tomten, 1908, SSKB 1911.
Domaredansen, 1908?, Stockholm: Gehrmans, 1913, 1954.
Fyra folkvisor, 1908. 1. Gammal dryckesvisa, Sångartidningen 1956, SSKB 1964; 2. Vaggvisa, SSKB, 1964; 3. Dalvisa, 1915; 4. Orsa polska.
Fjärran på enslig stig (D. Fallström), 1909?, tr. 1910(?)
Vallarelåt, 1910, tr. 1913.
Hvit vilar snön, 1910?, tr. 1913
Jungfrun i det gröna, 1911?, SSKB 1911.
Svenska sången [Nordiska sången], 1911, SSKB 1913.
Mårten Holk, 1911?, tr. 1915.
Mälardrottningen, 1913?, tr. 1913.
Celadons klagovisa (G. Fröding), 1922?, SSKB 1922.
Stilla mitt hjärta, 1922?, tr. 1922.
Cortège nocturne, 1923?, tr. 1923.
Fågelkvitter, ca 1924?
Svensk bön, 1925?, SSKB 1925.
Stjärnor som glimma, 1925?, i: Sångar-förbundet, del 2, 1926.
Vårstorm, 1925?, i: Sångar-förbundet, del 2, 1926.
Sång vid Stockholmsutställningens öppnande 1930, op. 53, 1930.
En sångardag, 1953.
Psalmmelodier
Vår blick mot helga berget går, i: Nya psalmer 1921:523; Den svenska koralboken 1939:140; Koralbok 1987:165.
Välsigna, gode Gud, vår konung och vårt land, i: Den svenska koralboken 1921:305, Den svenska koralboken 1939:490.
Vänta efter Herren, i: Nya psalmer 1921:602; Den svenska koralboken 1939:206, Koralbok 1987:205.
Liturgisk musik
Musik till Missale för Svenska kyrkan, 1923. [Bl.a. melodier till inledande Helig (även i Den svenska mässboken, 1942.]
Arrangemang för piano
Näckens polska, i: Carl Axel Rudolf Lothigius, En bakgrund till Näckens polska. Föredrag hållet i S:t Olovs gille i Norrköping, hösten 1900, Stockholm: Dahlström, 1914.
Vid julbrasan, fantasi över kända svenska julmelodier, Stockholm: Nordiska musikförlaget, [1917].
Ack Värmeland du sköna, u.å.
Abbe Vogler, Hosianna [f. harmonium], u.å.
Arrangemang och transkriptioner för orgel
August Söderman, Bröllopet på Ulfåsa, bröllopsmarsch, Stockholm: Abr. Lundquists musikförlag, [1903].
Dessutom i manus ett 10-tal orgeltranskriptioner av andras verk.
Samlingar med egna arrangemang för piano, harmonium eller orgel
20 svenska folkvisor för skola och hem, u.å.
Bellmans-melodier lätt satta för orgelharmonium, u.å.
Omtyckta ringlekar lätt satta f orgel-harmonium, Stockholm: Dahlström, u.å.
Kring majstången, Stockholm: Dahlström, u.å.
Julglädje, ringlekar, u.å.
Sverges melodibok, vol. 1 (tills med A.O. Assar), Stockholm: Nordiska musikförlaget, u.å. [1922?]
Koralbok för skola o hem. Innehållande musiken till den Svenska psalmboken av år 1819 och till Nya psalmer av år 1921, i enlighet med den av Konungen år 1921 godkända koralboken, Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1922, 2:a uppl. 1923, 3:e uppl. 1925.
Julens melodibok. 100 julhymner, julsånger och juldanser, Stockholm: Nordiska musikförlaget, u.å. [1924], 2 uppl. 1944; ny uppl. 1957 med titeln Julens melodibok. 100 julhymner, julsånger och juldanser i sättning för piano med texter och analyser.
Hemmets koralbok. Innehållande musiken till Den svenska psalmboken av år 1819 och till Nya psalmer av år 1921, Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1933.
Angelica. Valda sånger m m för kyrka, skola och hem satta för orgel [harmonium], u.å.
Bach-Händel album för harmonium, Stockholm: Dahlström, u.å.
Arrangemang för solosång
Bellman: Märk hur vår skugga, arr. för soloröst och instrumentalensemble.
Arrangemang för kör
Blandad kör
Han är uppstånden (melodi J.G. Ebeling 1905), i: Hymnarium, 1913. [Även med annan text: Den gyllne solen; även sep., Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, u.å.]
Nio gammalkyrkliga melodier i körsättning, 1918?. 1. En öppen grav (mel. 1739), 2. Gud vår Gud för världen all (G. Josephs), 3. Gud är vår starkhet (J. Brand), 4. Helga natt jag hälsar dig (J.W. Franck), 5. Jesus Kristus är vår hälsa (medeltida mel.), 6. Kom o Jesu väck mitt sinne (mel. 1614), 7. Nu kommen är vår påskafröjd (mel. 1608), 8. Sig fröjde nu var kristen man (mel. 1611), 9. Till dig o milde Jesu Krist (mel. 1787), alla sep., Stockholm: Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, u.å. [1918–24?]. [”Nu kommen är vår påskafröjd” även 1966.]
Säg mig den vägen (gammal mel. fr. Dalarna), arr. 1939, i: Sången, nr 2, 1939, även sep., Stockholm: Gehrmans musikförlag, 2004.
I hoppet sig min frälsta själ förnöjer (tysk folkmel fr. 1600-tal), arr, 1939, i: Sången, 1939.
Manskör
Fredmans epistlar (C.M. Bellman) nr 6, 44, 58, 68, 71, 81 (nr 71 1907, övriga ca 1907–1911.
Fredmans sång (C.M. Bellman) nr 6.
Ädla skuggor, vördade fäder, ur Gustaf Wasa (J.G. Naumann), 1932. Stockholm: Elkan & Schildknecht, 1932.