År 1911 utkom på Abraham Hirschs förlag en samling med sex mindre orgelstycken av Otto Olsson med titeln Gregorianska melodier i form af orgelstycken. I förordet, daterat i november 1910, redogör tonsättaren för sina bevekelsegrunder och sin målsättning med att använda gregorianska teman i orgelstycken: " ...[om] man uppnår målet att genomföra den valda cantus firmus på ett behärskat, värdigt och med dess karaktär överensstämmande sätt, med på samma gång musikalisk rikedom och konstnärlig enkelhet, då har man ock en garanti för att det på detta sätt åstadkomna arbetet verkligen är kyrkomusik och ingenting annat."

Sin fascination för den gregorianska sångens särpräglade karaktär uttrycker Olsson i samma förord på följande sätt: "Saknande instrumentalt ackompanjemang, fri från ackordlärans och rytmikens skrankor, flyter den fram i recitativisk otvungenhet och melodisk skönhet, och dess föredragssätt är enbart beroende av texten." I flera av sina kompositioner över gregorianska melodier försöker han göra rättvisa åt denna upplevda särprägel, vilket yttrar sig i fri rytmik, enkel faktur, kyrkotonalt influerad harmonik och återhållsamhet med dynamiska och klangfärgsmässiga uttrycksmedel (det sistnämnda i synnerhet i jämförelse med tidens annars expansiva klangestetik).

Relativt snart efter Gregorianska melodier komponerade Olsson ytterligare sex orgelstycken över gregorianska teman. Av tillgängligt källmaterial framgår att Olsson såg de tolv styckena som en enda samling, om än uppdelad i två volymer. I en handskriven förteckning över de egna kompositionerna återfinns samtliga tolv stycken under samma opusnummer med löpande numrering (1–12), fördelade på "1:a Häftet" resp. "2:a Häftet". De sex stycken som utgjorde "2:a Häftet" kom dock att länge förbli otryckta, med undantag för "Magnificat", som publicerades 1913 på det internationellt ansedda engelska förlaget Augener i antologin Outgoing Voluntaries. Mot den bakgrunden är det sannolikt att Olsson dessförinnan hade erbjudit hela "2:a Häftet" till Augener, som 1911–1912 hade utgivit några av hans verk (de tre etyderna "Sestetto", "Berceuse" och "Fantasia cromatica" samt variationerna över "Ave maris stella")

Varför de nya gregorianska styckena inte utgavs på Hirschs förlag, vilket kunde ha tyckts naturligt med tanke på deras nära samhörighet med de redan publicerade Gregorianska melodier, är inte helt klart. Det faktum att Augener nyligen hade antagit några av Olssons verk – troligen först efter det att Gregorianska melodier sänts till Hirsch – kan ha stimulerat honom att åter pröva denna väg att göra hans kompositioner internationellt kända. Av särskilt intresse i sammanhanget är ett brev till Olsson, daterat 17 mars 1913, från den engelske tonsättaren Arthur Eaglefield Hull, som fungerade som rådgivare och lektör åt Augener. Hull betecknar de verk som Olsson dittills fått antagna för publicering som "utmärkta" ("splendid"), men önskar att tonsättaren fortsättningsvis ska skicka musik som är speltekniskt enklare, och därmed kommersiellt mer gångbar. Hull uttrycker en förvissning om att förlaget, om man får sådana enklare stycken ("some simpler ones"), kommer att ge ut dem. Six Pieces, som publicerades av Augener under 1913, kan ha varit Olssons svar på detta önskemål. Sannolikt hade styckena redan komponerats då Olsson fick brevet, men oavsett detta kan Hulls önskemål ha fått Olsson att skrinlägga eventuella planer på att ge ut dem hos Hirsch och i stället skicka dem till Augener.

Som redan nämnts, kom dock Hulls förmodan på skam, åtminstone på kortare sikt. Inte förrän 1931, tre år efter Hulls död, trycktes samlingen som helhet, med ett självständigt opusnummer (47) och med titeln Six Pieces on Old Church Songs. Det finns alltså ingenting i denna utgåva som antyder det ursprungliga sambandet med Gregorianska melodier.

Då det gäller styckenas ordningsföljd avviker Augenerutgåvan från tonsättarens ovan nämnda verkförteckning, där "O sacrum convivium" är nr 2 (egentligen nr 8 i tonsättarens löpande numrering), "Iste confessor" nr 3, "Magnificat" nr 5 och "Haec dies" nr 6. Endast "Alma redemptoris mater" (nr 1) och "Credo" (nr 4) har samma placering som i verkförteckningen.