1. Ej med klagan skall ditt minne firas, ej likt den, som går och snart skall glömmas; så skall fosterlandet dig begråta, som en afton gråter dagg om sommarn, full af glädje, ljus och luft och sånger, och med famnen sträckt mot morgonrodnan.

2. Nu tystne de klagande ljuden, och stille sig tårarnas flöden! Till lif och odödlighet buden är mänskan af Gud genom döden.

Hvad säga de fredliga vårdar? Hvad är det som runorna lofva? De sälla, som bo i Guds gårdar, de äro ej döda, de sofva.

3. Min högtidsdag går in, allt är så tyst och stilla. Farväl, o värld, farväl. Mitt hjärta redo är, min själ förbidar dig, o min förlossare du är ej långt från mig. Hur ljufligt vid din hand jag, efter korta kvalen, förs genom dödens land till ljusa bröllopssalen. Du känner vägen bäst förbi den mörka ort, ett steg ännu, och så är jag vid himlens port. Min högtidsdag går in, allt är så tyst och stilla.

4. Rädens ej den djupa graf, ej de dödas mörka rike; dödens band skall lösas af, och I blifven englars like. I fån, uti himlens höjd, evigt lif och evig fröjd.

Jag är genom hoppets band med min Jesus sammanknuten, och min tros utsträckta hand i hans hand är fast insluten, att mig intet skilja kan från min trogne frälserman.

O min själ, så uppåt se! Dig från jordens lustar rena. Helt åt Jesus här dig ge; låt med honom dig förena! Skicka hjärtat dit förut, där du önskar bli till slut.