Otto Olsson (1879−1964)

Sonate no. 2 D-moll för violin och piano op. 22 (Violinsonat nr 2 d-moll)

opus 22

1. Allegro appassionato
2. Andante tranquillo — Molto allegro scherzando
4. Allegro moderato

  • Tillkomstår: 1905
  • Verktyp: Violin och piano
  • Dedikation: Till Axel Runnquist
  • Uruppförande: 15 oktober 1910, Blüthner-Saal, Berlin, Edwin Witt (violin) & Ernst Hoffzimmer (piano)
  • Speltid: 25 min
  • Detaljerad speltid: Sats 1: 9'00, sats 2: 8'50, sats 3: 7'20 (Ida Haendel)
  • Autografen återfinns: Musik- och teaterbiblioteket
  • Katalogsignum/kommentar till autografen: Partitur och violinstämma i Otto Olssons samling.

Litteraturhänvisning

Programblad från Berwaldhallen den 9 december 1984 med text av Anders Jansson.

Beskrivning av verket

1. Allegro appassionato d-moll 4/4 (C) 63 takter, Largamente 3 takter, Tempo primo 6 takter, Allegro appassionato 63 takter, Largamente 3 takter, Tempo primo 29 takter, H-dur 11 takter, d-moll 65 takter, D-dur 20 takter, d-moll 6 takter, Largamente 4 takter, Tempo primo 9 takter, Andante 8 takter, totalt 290 takter (/:72:/218)
2. Andante tranquillo B-dur 9/8, 43 takter, Molto allegro e scherzando E-dur 4/4 (C) 47 takter, Tempo primo B-dur 9/8 30 takter, Tempo secondo 4/4 (C) 14 takter, Tempo primo 9/8, 4 takter, totalt 138 takter
3. Allegro moderato d-moll Alla breve 48 takter, a-moll, 61 takter, d-moll 112 takter, E-dur 22 takter, d-moll 17 takter, Stretta: Tempo primo, ma piú moto 33 takter, D-dur 18 takter, Andante 19 takter, totalt 330 takter


Verkkommentar

 Sonaten har fyra satser, med scherzot inbyggt i långsamma satsen, som hos Berwald. Den passionerade första satsen har ett brett, expansivt huvudtema, som svingar sig kraftfullt mot höjderna, från vilka sidotemat dalar ner liksom från avsats till avsats. Det rör sig med andra ord om romantisk-klassicistisk tradition, märkbar i en gedigen genomföring från vilken han tar sig tillbaka till utgångspunkten på ett sätt som själve Brahms skulle varit stolt över. Så omärkligt! Andra satsen har en lugn grace med flytande melodik och mitt i står en kort scherzoperiod i kontrasterande tonart.
Finalen börjar med ett långsamt tema som klättrar uppåt i små steg i ständiga variationer, och dess sångbarhet ger hela satsen dess prägel. Så småningom intensifieras tonspråket så att det snabbare avsnitt som följer känns helt logiskt. Det leder över till ett durslut som mot slutet breddas och stillnar.

Anders Jansson