Berättelsen om Carl Gottfried Grahl och hans verksamhet som musiker och tonsättare är ännu en påminnelse om militärmusikens centrala roll i svensk musikhistoria. Som alla andra militärmusiker var han flitigt verksam i det civila musiklivet, som alltså kunde bygga på dessa yrkesverksamma instrumentalisters medverkan. Militärmusikerna behärskade således ett brett spektrum av stilar, spelade alltid flera instrument och kunde ibland, som Grahl, också komponera.

Liv

Carl Gottfried Grahl föddes 1803 (1802 enligt vissa källor) i Reinsberg som ligger i Mittelsachsen, en bit väster om Dresden. Ingenting är känt om hans familjebakgrund, men man kan förutsätta att musik förekom i hemmet och att han tidigt började musicera. Han inledde sin egentliga musikaliska skolning 1817 i närbelägna staden Dippoldswalde. Tillsammans med en jämnårig kamrat vid namn Carl Gotthelf Hönicke kom 20-årige Grahl till Stockholm i juli 1822, enligt uppgift på rekommendation av Carl Maria von Weber. I Stockholm fick Grahl anställning som hautboist vid Andra livgardets musikkår, d.v.s. som musikunderofficer. Grahl och hans kolleger behärskade flera instrument som de nyttjade inom och utom tjänsten. Enligt uppgift var Grahl virtuos på fagott och violin.

Ett vittnesmål om Grahls skicklighet som musiker är uppgiften om anställning i Hovkapellet säsongen 1822−23. Ingendera anställningen var på heltid, de gick därför att förena.

Carl Gottfried Grahl anlände till Sverige med både breda och moderna musikkunskaper. Det berättar indirekt en annons som han satte in i Post- och Inrikes Tidningar 1825:

Resp. Regementer som önska den nyaste Dansmusik, componerad för Blås- och Sträng-instrumenter nu innevarande år af mig, C.G. Grahl, täcktes anmäla sig uti bref på Stockholm, adresseradt till Kgl. Andra Lifgardet.

Grahls bana inom militärmusiken tog en för honom avgörande vändning, när han åtog sig att vara tillfällig ledare för musikkåren vid Kungl. Dalregementet en vårmånad 1825. Han stannade i Falun året ut och en bit in på 1826. Omedelbart därefter fick han den anställning som skulle vara ända fram till pensioneringen 1859, nämligen som ledare för musikkåren vid Södermanlands regemente. Han hade visserligen först en ettårig anställning som därefter förlängdes flera gånger. Parallellt med denna var Grahl fortfarande hautboist vid Andra lifgardets musikkår och var dessutom bosatt i Stockholm, eftersom tjänsterna gick att kombinera. 1839 erhöll Grahl av Kungl. Maj:t ”Musik-Direktörs namn, heder och värdighet” − han hade tidigare visserligen kallats musikdirektör, men inte haft den officiella värdigheten av en sådan.

En regementsmusikkår hade sina främsta uppgifter i samband med regementets årliga möten, som vad gäller Södermanlands regemente ägde rum på Malma hed. Men ledaren för regementsmusiken skulle inte bara dirigera musikkåren, han skulle också undervisa de unga musikeleverna. Nekrologen efter Grahls bortgång berättar att han ”var en sträng men skicklig lärare. Hans undervisning var den gamla skolans, han sparade icke på käppen, men som ock med sant faderlig omtanke såg till lärljungarnes bästa” (Blekings-Posten 25/11 1884). Grahl förstod att musikeleverna inte hade någon högt värderad bana framför sig, varför han enligt samma källa såg till att de ”jemte musikstudiet också [fick] lära något snyggt och renligt handtverk, varpå de sedan kunde bygga sin utkomst”.

Parallellt med regementsarbetet var Grahl aktiv som tonsättare. Han skrev musik som anknöt till tjänsten, blåsmusik mestadels, men producerade också verk för andra sammanhang, privata som offentliga. Han verkar ha haft ett särskilt intresse för dansmusik. ”Den tidens [1840-talets] modernaste danskompositör”, skriver August Blanche i En skådespelares äventyr (1927).

Carl Gottfried Grahl gifte sig 1834 i Stockholm med Therese Slöör (f. 1811 i Stockholm) som dock avled 1840 − i församlingens dödbok står antecknat ”fattig”, vilket säger en del om de ekonomiska förhållandena för en regementsmusikledare. Paret bodde i Nyköping. I äktenskapet föddes sonen Traugott Leberecht (1835−1875) och dottern Teresia Troglusia Freude (f. 1837) − med anmärkningsvärt tyska namn i denna svenska omgivning. 1853 gifte Carl Gottfried Grahl om sig med Christina Catharina Eriksson (f. 1813 i Stigtomta) som överlevde honom. En period var paret bosatt i Östtorp i närbelägna Råby-Rönö. De flyttade 1874 tillbaka till Nyköping, där Carl Gottfried Grahl avled 1884.

Sonen Traugott Grahl skrevs in vid Uppsala universitet och Södermanland-Närkes nation 1855. Han erövrade kameralexamen 1858. 1865 bosatte han sig i Stockholm, där han enligt kyrkoböckerna arbetade som ”kammarskrivare”. Han avled i huvudstaden, 40 år gammal. ”Död i stor misère”, som det står i Lagerholms Södermanland-Närkes nation − biografiska och genealogiska anteckningar … (1933). Parallellt med sin yrkesverksamhet skrev han musik − till synes inom samma områden som fadern och troligen upplärd av denne. I tidningen Kalmar den 21/6 1865 återfinns en annons för verk av Traugott Grahl: ”Musikaliskt album, innehållande qvartetter och qvintetter arrangerade för messingsinstrumenter” och som garanti för den musikaliska kvaliteten hävdas att styckena är ”genomsedda och gillade af musikdirektör C.G. Grahl i Nyköping”! Sonen var vid detta tillfälle 30 år gammal och bar titeln ”notarie”. Endast ett mindre antal av Traugott Grahls verk finns bevarade, och det är svårt att utifrån dem uttala sig om hans produktion i sin helhet.

Verk

Det är inte lätt att skapa sig en bild av Carl Gottfried Grahl som tonsättare. I första hand beror det på att hans musikaliska verk uppenbarligen var fler än de som bevarats. Framför allt noter till dansmusik har inte sparats lika systematiskt som noter till verk inom genrer med högre status. Men svårigheten att beskriva tonsättaren Grahl har också att göra med det faktum att sonen Traugott Grahl också komponerade musik − och att verk av de båda inte alltid går att hänföra till rätt upphovsman.

Med reservation för osäkerhet om vad som i det Grahlska arvet är faderns del kan ändå sägas följande: Carl Gottfried Grahls produktion är fördelad mellan olika verktyper och besättningar, vilket visar hans mångsidighet som tonsättare, men ger dessutom en aning om de skilda musikaliska sammanhang han verkade i. Inte oväntat har han skrivit ett antal verk för blåsarensembler, men anmärkningsvärt nog inte explicit för militära funktioner. (Möjligen kan militära verk finnas i Södermanlands regementes arkiv på Krigsarkivet.) I stället finns flera verk av tonmålande slag, musikaliska bilder av fältslag och andra historiska händelser. ”Bataljstycke” förekommer som karakteristik. Några av dem ska till och med ha varit följda av fyrverkerier.

Kammarmusik av sedvanligt slag finns däremot inte i Grahls oeuvre. Troligen odlade han själv inte denna sorts musicerande. Däremot komponerade han ett antal verk för röst och piano. Till åtminstone ett av dem skrev han själv texten, vilket visar att han behärskade svenska språket obehindrat. Ett verk avviker från det dominerande mönstret av mindre kompositioner: oratoriet Jesu Christi Leiden und Tod för kör och orkester. Dess tillkomstsammanhang är dessvärre inte känt. Man kan dock lägga märke till att verkets text är på tonsättarens modersmål.

Även om många tonsättare vid denna tid skrev dansmusik, verkar Carl Gottfried Grahl ha haft ett särskilt stort intresse för denna kompositionsgenre. Sannolikt deltog han också regelbundet med sitt instrument framför dansande publik. Han ser därtill ut att ha bevarat sin håg för dansmusik under lång tid och därför länge följt med dansandets växlande moden. Tecken på det är Grahls många valser, en då mycket modern pardans, detta till skillnad från de äldre men fortfarande använda kontradanserna kadrilj och anglais som också finns i Grahls verkförteckning. Hans verk för beledsagning av dans är skrivna för både blåsarensembler och piano, vilket speglar de instrument som kunde höras under baler och så kallade assembléer. Försäljningen av hans tryckta dansstycken ökade säkerligen med hans faiblesse för att uppkalla verken efter antingen något kungligt eller någon aktuell händelse.

Grahls dansmusik måste ha fått stor spridning genom de tryckta verken som förstås också skrevs av, men dessutom lärdes utantill av förfarna festmusiker. Spridningen illustreras tydligt av en strof ur en tillfällighetsdikt som förekommer i ett läsarbrev om sällskapslivet i Ulricehamn i Tidning för Wenersborgs stad och land den 2/2 1872:

Musiken den blåste kvintetter
båd’ valser och polkor samt hambopolketter
ja, till och med blåstes en vals utav Grahl
men ingen sågs dansa i Bergströms lokal.

För att sammanfatta: även om Carl Gottfried Grahl komponerade musik för flera musikaliska områden, intresserade han sig nästan inte alls för verktyper som av eftervärlden bedömts ha hög kulturell status. Den omständigheten ligger huvudsakligen bakom Grahls frånvaro i musikhistoriska skildringar. Det är därför inte förvånande att denna översiktliga biografi faktiskt är den första som sammanställts efter den nekrolog som skrevs vid hans bortgång 1884.

Gunnar Ternhag © 2015