(Statens Musikverk)

Tidiga år: Italien

Jacopo Giovanni Battista Foroni var son till kapellmästaren och tonsättaren Domenico Foroni och Teresina Zovetti. Den unge Jacopo inledde sina musikstudier för fadern och efter ett mellanspel som officer i den österrikiska arméns ingenjörstrupper slutförde han sin musikaliska skolning (i komposition och instrumentation) hos Alberto Mazzucato i Milano. Denne kom att få ett avgörande inflytande på kompositören Foroni genom sin inriktning mot den centraleuropeiska musiktraditionen med Bach, Beethoven och Mendelssohn som förebilder.

1846 debuterade Foroni som operadirigent i Milano med kraftigt bifall, för att senare under året åta sig ledningen för en turnerande orkester vilket förde honom till Frankrike, Belgien och Spanien. 1847 var han tillbaka i Milano där han framträdde både som dirigent och pianist, men nu också som komponist. 1848 debuterade han med operan Margherita på Teatro Re, vilken blev en betydande framgång. Han fick kontrakt med förläggaren Giovanni Ricordi och i Gazzetta Musicale di Milano skrev Mazzucato en omfattande artikel om den nya unga begåvningen. Artikeln ger en ingående analys av den italienska operan och dess vilsenhet efter Donizetti liksom av hur det centraleuropeiska inflytandet skulle hanteras visavi den stora italienska traditionen.

Från Milano till Stockholm

Hösten 1848 ledde Foroni en turnerande italiensk orkester i Nederländerna när han fick erbjudande om att överta den musikaliska ledningen för Vincenzo Gallis operatrupp i Stockholm. Gallis trupp var på Skandinavienturné, och då den ursprunglige kapellmästaren Paolo Sperati hoppade av behövde Galli snabbt fylla dennes plats. Foroni anlände till Stockholm i december 1848.

De sju medlemmarna av operatruppen utgjordes av framstående italienska solister, bland andra tenorerna Ettore Caggiati, Francesco Ciaffei och sopranen Rosina Penco, senare Verdis första Leonora i Il trovatore 1853. Foroni dirigerade under sin tid med truppen en varierad repertoar ur den samtida italienska operan som Donizettis Don Pasquale, Linda di Chamounix och Lucrezia Borgia, Verdis I Lombardi och Ernani samt Rossinis Barberaren i Sevilla. Samtidigt ville Foroni också presentera sig som tonsättare. Han var snart i färd med att skriva en opera om drottning Kristina, Cristina di Svezia, med text av truppens baryton Gio Carlo Casanova. Musiken tillägnades Oscar I och librettot drottningmodern Désirée. Operan fick sin urpremiär den 19 maj 1849 på Mindre teatern med bland andra H.C. Andersen i publiken − i dennes självbiografi finns en entusiastisk beskrivning av föreställningen.

Tillsammans med Gallis sångare gjorde Foroni en enastående succé i det stockholmska musiklivet. Kungliga Teatern hade stått i musikaliskt förfall och publiken svikit. Kontrasten mellan den åldrade Johan Fredrik Berwald och den unge dynamiske italienska maestron blev uppenbar, och Foroni anställdes omgående som kapellmästare vid Hovkapellet.

Anställningen i Stockholm ledde till att Foronis musikaliska verksamhet flyttades från Italien. Till en början upprätthölls kontakten med Milano där han i augusti 1850 med stor framgång framförde sin Konsertuvertyr nr 1 i c-moll vilken snabbt följdes av ytterligare två uvertyrer. Ricordi tryckte dem och verken återfanns på den italienska orkesterrepertoaren under lång tid.

Foronis tredje opera, I Gladiatori (Gladiatorerna), uruppfördes på Teatro La Canobbiana 1851 men fick mycket svala recensioner: ”brist i sång och melodi, stor konstfärdighet i orkestrering men utan distans och färg. Kort sagt, talang och inget geni”. Ett likartat omdöme hade Cristina fått i Trieste året innan.  Det är helt klart att den italienska publiken inte var riktigt mogen att möta ett musikaliskt uttryck med en kraft och av en orkestral kvalitet som Foronis. Troligen upplevdes den som främmande – för oitaliensk, för symfonisk, för centraleuropeisk. Han förenar dock på ett elegant sätt italiensk klassicism och tysk romantik, elegant form, en stundtals djärv harmonik och en stor dramatisk intuition. Efter 1851 blev besöken i hemlandet allt färre vilket mycket berodde på den ökade arbetsbelastningen vid Kungliga Teatern.

I Stockholm introducerade Foroni ett flertal operor ur den italienska och franska samtidsrepertoaren, däribland Bellinis I puritani 1851, Verdis Macbeth 1852, Meyerbeers Le prophète 1852 och Rossinis Guillaume Tell 1856, men också en tysk opera som Webers  Oberon 1858. Orkesterkonserterna utgjorde en rik provkarta på samtidsmusik som Schumanns symfonier 1853 (bland annat nr 2 som är tillägnad Oscar I), Mendelssohns Eliah 1854 och Beethovens symfonier. Det första Wagnerverket blev uvertyren till Tannhäuser 1856.

Foronis insats, verk och person

Men Foronis stora insats låg i rollen som orkesterfostrare. Från början möttes han lite nedlåtande av de erfarna hovkapellisterna: han kallades enligt musikskriftställaren Leonard Höijer för ”dirigenten av italienska småoperor”. Men snart hörs andra tongångar. Han fick respekt från såväl musiker som sångare för sitt noggranna och genomtänkta musicerande med fokus på tonsättaren istället för exekutörerna, och han jämfördes med Eduard du Puy som den förnämsta orkesterdirigent teatern haft.

Den stora arbetsbelastningen gjorde att det inte blev mycket tid till eget komponerande. I tjänsten som kapellmästare ingick dock att skriva tillfällighetsmusik till kungliga tilldragelser samt scenmusik till talpjäser och det finns ett femtontal partitur till sådana verk bevarade. Därutöver finns bara de tre konsertuvertyrerna och stråkkvartetten Un essay Quatuor liksom ett antal mindre pianoverk, sånger och pianotranskriptioner bevarade.

Alla samtida källor framhåller Foronis utåtriktade och charmerande väsen. Men han var uppenbarligen en krävande kapellmästare och tolererade inget hafsverk när det gällde instudering. Utan tvekan blev han en välbehövlig injektion i det svenska musiklivet och stora var de förhoppningar som knöts till den unge italienaren. Han lärde sig snabbt svenska (han tycks ha haft en stor språkbegåvning: han lär ha behärskat sex språk) och hans brev till bland andra vännen August Blanche är små miniatyrer av språkkonst.

Det skulle dock bli en fjärde opera, denna gång på svenska: operetten Advokaten Pathelin. Verket hann precis bli fullbordat innan Foroni i september 1858 dog i kolera. Samtiden var bestört och den döde maestron hyllades med ett imponerade gravmonument på Norra kyrkogården i Stockholm.

Anders Wiklund © 2013