Pionjär på många plan

Elfrida Andrée föddes i en politiskt liberal familj i Visby. Fjorton år gammal reste hon till Stockholm för att utbilda sig till organist och två år senare, 1857, var hon den första kvinnan i landet som tagit organistexamen vid Kungl. Musikaliska akademien. Det skedde som privatist eftersom kvinnor inte hade tillträde till utbildningen. Vid tjugo års ålder, 1861, medverkade hon tillsammans med sin far till att genom brev och samtal med riksdagsmän få till stånd en lagändring, vilken innebar att kvinnor kunde söka och inneha organisttjänster. Två år senare medverkade hon till ytterligare en lagändring, som innebar att telegrafistyrket öppnades för kvinnor.

När Elfrida Andrée var tjugofyra år gammal komponerade hon en pianokvintett som placerade henne i den svenska tonsättareliten, då fullkomligt dominerad av män. Två år senare, 1867, blev hon domkyrkoorganist i Göteborg och därmed den första kvinna i Europa som innehade en sådan tjänst. Hennes första symfoni framfördes i Stockholm 1869, och två år senare stod hon själv framför en orkester i Göteborg som dirigent. Ungefär samtidigt formulerade hon, påverkad av den engelske filosofen John Stuart Mill, sitt motto: ”det qvinliga slägtets höjande”. Pionjärinsatserna följde sedan i rask takt och när hon dog 1929 hade hon levt ett långt och ovanligt liv. Det var under den så kallade emancipationsepoken: när hon föddes 1841 saknade kvinnor i princip alla rättigheter, men vid hennes död 1929 hade kvinnors ekonomiska och juridiska situation förändrats radikalt, med större möjligheter att arbeta och med rösträtt.

Barndomen och åren i Stockholm

Elfrida Andrées far Andreas Andrée var provinsialläkare i Visby. Han var politiskt liberal och synnerligen medveten om de svenska flickornas situation. Elfrida och hennes syster Fredrika (1836−1880, gift Stenhammar) fick en klassisk högborgerlig uppfostran med inslag av faderns radikala samhällsuppfattning och båda undervisades i orgelspel. Fredrika hade bra sångröst och blev senare operasångerska vid Kungl. Teatern i Stockholm. För Elfrida hade fadern utsett en annan, dubbel yrkesbana. 1851 hade han nämligen varit på världsutställningen i London och mött unga kvinnor som både spelade orgel och skötte telegrafstationer.

År 1855 flyttade Elfrida Andrée till Stockholm. Hon tog privatlektioner i orgel och sång, och sommaren 1857 tog hon examen som organist − som privatist med dispens för sitt kön, eftersom utbildningen ännu inte var öppen för kvinnor. Hon upprepade sin examen och studerade under det sista året komposition vid Musikkonservatoriet för tonsättaren Ludvig Norman. 1861 hade hon en bred examen med mycket bra betyg.

Efter examinationen ansökte hon hos regeringen om dispens för sitt kön för att kunna söka och få en organisttjänst, men ärkebiskopen Henrik Reuterdahl, konservativ politiker i riksdagen, avslog hennes ansökan. Elfrida Andrée skrev till sin far i Visby:

Vi flickor skola då förtryckas på alla sätt. Utan att bli sömmerska eller lärarinna, så är artistbanan det enda som står oss öppet. Jag vill verka och sträva efter ett mål, men vad skall man göra, när det finns så litet fält att verka på? Kan inte Pappa hitta på något annat …”

Ungefär samtidigt hade hennes orgellärare engagerat henne som organist i Jacobs kyrka i Stockholm, men prästerna förbjöd henne att spela. Det var ”opassande och störande för andakten att se ett fruntimmer på orgelbänken”, menade man och hon möttes av  argumentet ”Paulus har sagt: kvinnan tige i församlingen”.

1861 genomfördes en lagändring som innebar att kvinnor fick söka organisttjänster. Elfrida Andrée hade sökt en tjänst i Finska kyrkan i Stockholm som hon tillträdde i maj 1861. Organistyrket erövrades således ganska snabbt. Värre var det med telegrafistyrket. Elfrida Andrée påbörjade sin utbildning redan 1861. Efter långdragna debatter i riksdagen beslutades 1863 att kvinnor kunde få utbilda sig till telegrafiassistenter, men först 1865 fick några få kvinnor, bland dem Elfrida Andrée, tjänst inom Telegrafverket. Yrket blev ett omtyckt kvinnoyrke och kring 1880 fanns det långt flera kvinnliga telegrafassistenter än manliga.

Även som tonsättare var Elfrida Andrée pionjär under åren i Stockholm. Kvinnor hade komponerat sånger under tidigt 1800-tal, men det fanns inte några svenska kvinnor som skrivit större verk. Mellan 1860 och 1867 komponerade Elfrida Andrée flera kammarmusikverk, en pianokvintett skickade hon in anonymt till Musikaliska Konstföreningen − den antogs och gavs ut 1865. Förvåningen blev stor när man upptäckte att det var en kvinna som var ”mannen” bakom verket.

Elfrida Andrée i Göteborg

1866 blev domkyrkoorganisttjänsten i Göteborg ledig och Andreas Andrée föreslog att dottern skulle söka tjänsten. Göteborg var Sveriges största hamnstad och här fanns ett liberalt skikt av politiker. En av dem var Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidnings redaktör S.A. Hedlund, som i riksdagen redan under 1850-talet hade föreslagit att kvinnor skulle få tillträde till allmänna befattningar, att de skulle förvalta sin egendom själv och att de skulle ha samma myndighetsålder som männen. En annan var domprosten Peter Wieselgren. Till honom skrev Andreas Andrée ett brev vintern 1867, där han betonade att Elfrida Andrée som domkyrkoorganist skulle bli en föregångskvinna för andra kvinnor i landet och att liberalismen i Göteborg skulle fira ännu en seger.

Elfrida Andrée reste ner för att provspela, hon hade sju manliga medsökanden och var övertygad om att inte få tjänsten. När Andreas Andrée några dagar senare i Stockholm läste upp ett telegram från Göteborg där det stod: ”Mamsell Andrée i afton enhälligt vald till organist i Göteborgs domkyrka!” föll Elfrida medvetslös ner på golvet.

Den huvudsakliga tjänstgöringen bestod i att spela på söndagarna, då fyra mässor kunde ges: den först gavs kl. 8, nästa kl. 9, högmässan började kl. 10 och kunde pågå i fem timmar, kl. 16 var det aftonsång och kl. 18 en missionsbön. Dessutom ingick det i tjänsten att hon skulle hålla den stora orgeln i skick, att stämma den när det behövdes och att utföra små reparationer. Det var inte någon sinekur: ”I mycket stort förtroende nämner jag blott, att efter den betan behövde jag fyra dagar för utvilandet av min stygga rygg”, skrev hon till sin far. Hon hade sannolikt skolios, ryggen var sned och hon haltade något. En extra organist spelade vid mindre gudstjänster under veckodagarna. En kantor som ledde koralkören – bestående av skolpojkar − fanns med vid gudstjänsterna. Först 1905 tilläts kvinnor leda församlingssången, och i samband med det utökades Elfrida Andrées tjänst, vilket gjorde henne till både organist och kantor.

När Elfrida Andrée kom till Göteborg fick hon starkt stöd av domprosten Peter Wieselgren och familjen Hedlund. Göteborgs domkyrka var ett schartauanskt näste vilket innebar timslånga predikningar med utmålade straff för gjorda och ogjorda synder haglande över församlingen. Detta var något nytt för Elfrida Andrée som var relativt sekulariserad; först successivt smälte hon in i miljön. Hon klädde sig i svart, som en schartauansk kvinna, och breven avslöjar att hennes kritik mot predikningarna upphörde.

Samtidigt etablerade sig Elfrida Andrée i Göteborgs sällskapsliv. Med S.A. Hedlunds familj hade hon ett familjärt umgänge. Hon bjöds in till landshövdingen Ehrensvärds baler och till domprosten Wieselgrens stora middagar. I hennes umgänge ingick flera andra framstående familjer, bland dem den rike grosshandlaren Carl Levgrens familj. Hos Levgrens hölls musikalisk salong enligt en äldre tradition och i hemmet fanns två flyglar, två orgelharmonier, en tvåmanualig orgel med pedal och med flera fina italienska stråkinstrument. Carl Levgren var en skicklig violinist och även döttrarna var skickliga musiker. I denna salong framfördes under 1870- och 80-talen flera nykomponerade kammarmusikverk av Elfrida Andrée.

Elfrida Andrée hade mycket väl kunnat slå sig ner i Göteborg, spela i domkyrkan och cirkla runt i sällskapslivet, men hon hade högre ambitioner än så. Första gången hon med rejäla kliv klampade in i männens värld var när hennes första symfoni, i C-dur, framfördes i Stockholm vintern 1869. I sin dagbok berättade hon att verket gavs på Hammars teater och hon trodde att musikerna ”spelade galet med afsigt”. Elfrida och systern Fredrika Andrée gick när sista satsen började och första violinerna var en takt efter den övriga orkestern. Elfrida blev sjuk och låg i tre dagar efter ”denna musiknjutning”. Recensenten Wilhelm Bauck skrev ner henne totalt och menade att verket befann sig  under ”ofullkomligheten”. ”Märk den gyllene sanningen: originalitet består uti uppfinningen, ej uti abnorma, minst i vanskapliga former”, avslutade han sin recension.

Recensionen skakade familjen Andrée och Andreas Andrée menade att hon istället borde skriva sånger och små pianostycken. Men Elfrida tyckte annorlunda. I den brevväxling som följde kom Elfrida Andrée successivt fram till en insikt och hon skrev:

Hur många gånger har jag ej känt grämelse när man skrivit eller sagt den sanningen att inga kvinnliga namn kan nämnas när frågan är om musikalisk komposition i allvarlig stil. (…) Inga små sånger skall först synas av mig, ty visor, ja vackra visor skriva ju många av mitt släkte. Arbeten i kammarmusik […] se där den början jag önskar. Lättare vore att rycka en bit ur klippan, än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande!

Följande år reste hon till Köpenhamn för att träffa tonsättaren Niels W. Gade och även detta möte var uppskakande. Gade menade att det hade varit acceptabelt om hon varit organist vid en liten kyrka: ”Men vid en Domkirke, det passer da slet ikke. Det var merkverdig.” Bekantskapen utvecklade sig trots allt väl. Hon spelade sin nyskrivna pianosonat för honom, visade honom sin symfoni och hennes pianokvartett framfördes i hans salong. Musiken hade ”gjort intryck” och glad återvände hon till Göteborg med nya idéer. ”Jag vill oupphörligt gå framåt, jag vill vara rätt nyttig och jag ville blifva något mer än vad jag är!!”, skrev hon i ett brev till sin far.

Under 1870-talet hade Elfrida Andrée vind i seglen. Våren 1872 tillbringade hon i Leipzig och försökte få ge en orgelkonsert, dock utan framgång. Hon drev sin musikskola i Göteborg och gav små soaréer med sina elever. Hon komponerade verk för piano, för kör med och utan orkester och två större orkesterverk. Våren 1877 hyrde hon en orkester och gav en privat konsert i Lilla Börssalen i Göteborg, våren därpå gav hon med stor framgång en orkesterkonsert inför en fullsatt domkyrka och dirigerade själv sin Konsertuvertyr och ett Andante. Men 1878 drabbade en ekonomisk kris handeln i Göteborg och när hennes stycke för kör och orkester, Snöfrid, skulle framföras följande år drabbades hon av en rad motgångar som hon dock övervann. Jublande skrev hon till sin syster Fredrika efter konserten: ”Jag komponerade, jag dirigerade, man applåderade!”

”Mendelssohn lever”, har hon skrivit i partituret till en uvertyr som komponerades 1864. Samma utrop kan användas för den andra symfonin, som hon var klar med sommaren 1879. Först 1893 uruppfördes symfonin som mellanaktsmusik vid Stora Teatern i Göteborg. Applåderna tystades ner efter framförandet, och trots att symfonin fick ett positivt mottagande av recensenterna, har den bara framförts enstaka gånger.

De sista åren

Kring 1880 var Elfrida Andrée ett känt namn i kulturlivet i Sverige och samtidigt tillkom några av hennes bästa verk. Sommaren 1883 komponerade hon en pianotrio i g-moll. År 1887 publicerades den av Musikaliska Konstföreningen och − till skillnad från symfonin − spelas trion regelbundet och är idag ett nästan välkänt stycke.

1887 tillkom en stråkkvartett, som framfördes första gången 1895 vid ”Kvindernes Udstilling, fra Fortid og Nutid” i Köpenhamn. Stråkkvartetter var en genre som man under hela 1800-talet ansåg kvinnor inte ha tillräcklig kapacitet att förstå sig på (en allmän uppfattning var att kvinnors hjärnor stannade i utveckling vid 12–13 års ålder). Någon stråkkvartett med kvinnliga musiker fanns heller inte. Fyra kvinnliga stråkmusiker från spridda håll i Norden samlades ihop och verket framfördes. Det var i Norden första gången en stråkkvartett spelades som var komponerad av en kvinna och som även spelades av kvinnliga musiker.

1895 tillkom operan Fritiofs saga, som lämnades till Kungl. Teaterns styrelse som ett bidrag i en tävling som utlysts för ett verk till det nya operahusets invigning 1898. Selma Lagerlöf hade skrivit librettot, som utgick från Esaias Tegnérs välkända versepos. Fritiofs saga är en stor opera komponerad i Wagners efterföljd. Inte heller med operan fick Elfrida Andrée framgång: den uppfördes av amatörmusiker i Göteborg några år senare vid en av Arbetareinstitutets folkkonserter. Ett riktigt framförande har den än idag inte fått.

Hösten 1897 blev Elfrida Andrée ledare för Arbetareinstitutets folkkonserter i Göteborg och detta ledarskap behöll hon fram till kort innan hon dog, då det övertogs av hennes systerdotter, Elsa Stenhammar. Folkkonserternas syfte var att bilda en ny publik för stora symfoniska konserter − det senare en verksamhet som började byggas upp i Sverige från sekelskiftet 1900. För ett lågt pris gavs konserter med blandat program, allt från pianostycken till sånger, körverk, kammarmusik och symfonisk musik. I samband med folkkonserterna inledde hon också ett samarbete med systerdottern Elsas kusin, Wilhelm Stenhammar, som från 1907 var dirigent för den nybildade symfoniorkestern i Göteborg.

Elfrida Andrée och ”det kvinnliga släktets höjande”

Elfrida Andrée glömde aldrig kampen för sitt yrke. Mottot ”det kvinnliga släktets höjande” var en ledstjärna för hennes arbete fram till hennes sista dagar. Alla kvinnor hade inte samma uppfattning. 1882 mötte hon i London sångerskan Jenny Lind (1820–1887) som bland annat menade att kvinnor inte räckte till för att behandla en orkester. Elfrida Andrée rusade upp för att visa sin symfoni för Jenny Linds man, dirigenten Otto Goldschmidt. Medan Goldschmidt spelade igenom verket stod Jenny Lind vid hans sida och frågade viskande: ”Är det möjligen riktigt för alla instrumenten?” ”Yes, indeed, indeed”, svarade Goldschmidt. Även den norska pianisten och tonsättaren Agathe Backer Grøndahl var tveksam till att komponera för orkester. I ett brev till Elfrida Andrée skrev hon att det inte riktigt låg ”i min Genre, tror jeg”.

Som pedagog och Kungl. Musikaliska akademiens examinator i Göteborg utbildade och examinerade Elfrida Andrée under årens lopp många kvinnliga organister. Intressant att notera är att år 1889 fanns det kvinnliga organister anställda enbart i Göteborgs stift, vilket hade samband med Elfrida Andrées position som domkyrkoorganist. Under 1880-talet ökade motståndet mot kvinnor som musiker och tonsättare, och det kan tyckas vara något paradoxalt att hon just under detta årtionde fick tre kvinnor som tonsättarkolleger i Sverige: Laura Netzel (1839-1827), som hon under 1880-talet hjälpte att komma igång som tonsättare, Valborg Aulin (1860-1828), som var en mycket tillbakadragen kvinna och Helena Munktell (1852-1919). Även om de fyra kvinnorna levde samtidigt fanns det stora skillnader dem emellan. Valborg Aulin och Helena Munktell komponerade orkesterverk först kring år 1900, och Laura Netzels kammarmusikaliska produktion kom igång först under 1890-talet. Netzel, Munktell och Aulin kom således fram långt efter det att Elfrida Andrée hade komponerat sina verk. Ingen av dem satte sådana politiska avtryck som Elfrida Andrée gjorde. Hon var den stora pionjären.

Elfrida Andrées musik

Elfrida Andrée lämnade efter sig mer än hundra verk. Hennes produktion kan indelas i tre perioder. Under sina första år i Stockholm komponerade hon i rask takt fem stora verk: en pianotrio i c-moll, en stråkkvartett i a-moll, en uvertyr för orkester i g-moll, pianokvintetten i e-moll och en pianokvartett i a-moll.  Samtliga verk avslöjar att hon gick i sin lärares, Ludvig Norman, fotspår. Hennes formspråk är tydligt och hennes förebilder var musik av Beethoven samt Mendelssohns och Schuberts kammarmusik. Pianokvintetten var det enda verk som publicerades. Den är komponerad i Leipzigskolans stil, men har några karaktäristiska avsnitt som är utmärkande för hennes personliga stil: melodibildningen, vissa klangliga effekter, en harmonik som är relativt ren från kromatik och sist men inte minst finns ett märkbart ”schwung”.

Flytten till Göteborg 1867 innebar att hennes studietid var över, men samtidigt gled hon från Stockholms musikaliska centrum ut i periferin. Kontakten med yrkesmusikerna från Stockholm byttes ut mot kontakten med militärmusiker i Göteborg. Den första symfonin (1869) komponerades med tanke på framförande i Stockholm, den är rik på idéer och hon har försökt att utveckla sin stil i riktning mot Carl Maria von Webers och Felix Mendelssohns orkesterstil, men symfonin har också långa melodiska avsnitt som för tankarna till den tidige Johannes Brahms.

I Göteborg breddades under 1870-talet hennes val av genrer: hon komponerade sånger, pianomusik och kammarmusik, fortfarande i Leipzigskolans stil. De främsta kompositionerna är andra symfonin (1879) och pianotrion i g-moll (1883). Symfonin är komponerad i den romantiska symfonins fyrsatsiga form. Efter en långsam inledning i första satsen möts man av ett spänstigt huvudtema som kastas mellan olika instrumentgrupper och ett melodiskt sidotema i en flödande orkesterklang som för tankarna till Felix Mendelssohns italienska och skotska symfonier. Den långsamma satsen har en varmt lyrisk atmosfär som i konstnärligt avseende inte står långt efter hennes manliga förebilder på kontinenten. Scherzot klingar av både dansken Lumbyes underhållningsmusik och den centraleuropeiska ländlern, ofta spelad av vännerna i Göteborg, medan sista satsen, Allegro risoluto, är än smeksamt insmickrande, än Beethovenskt majestätisk.

Pianotrion i g-moll är, precis som symfonin, tonsatt i en centraleuropeisk stil och är tresatsig. Första satsens Allegro agitato inleds med ett schwungfullt och energiskt huvudtema medan sidotemat är lyriskt, andra satsen Andante con espressione är komponerad över två kontrasterande motiv och finalens rondo, Allegro risoluto, har en vibrerande agitato-karaktär med än melodiösa, än Lumbyeskt ”spatserande” motiv.

I de sista verken som tillkom efter 1890 har Elfrida Andrées stil förändrats. Orgelsymfonin i h-moll (1890) tillkom under en lång tidsperiod. Redan 1871 uppfördes en tidig version av orgelverket i domkyrkan och hennes förebilder var då sannolikt Felix Mendelssohns orgelsonater. Tio år senare, 1882, spelade hon vid en konsert i Crystal Palace i London en omarbetad version av verket. Efter en kort tur över till Paris sommaren 1882 blev hon franskinspirerad i sin orgelrepertoar. Verk av Guilmant, Widor och Saint-Saëns stod regelbundet på hennes program och inspirerad av den franska musiken gav hon orgelsymfonin dess slutgiltiga form. Symfonin har fyra satser och redan första satsen andas franska klanger. Andra satsen för tankarna till Mendelssohn, medan tredje satsen är mjukt sentimental och går attacca över i den fjärde, som är pampigt storfransk i stilen.

I operan Frithiofs saga har Andrée lämnat både Leipzigskolan och den franska musiken. Nu vände hon sig till de i samtiden mycket populära Wagnerska tongångarna. Några år senare, under början 1900-talet och i samband med tillkomsten av de två svenska mässorna, har hon åter ”bytt” stil. Här finns en blandning av såväl Mendelssohn som fransmannen Fauré − både Leipzig och Frankrike vid sidan om varandra. Körklangen går tillbaka på en äldre generation svenska tonsättare, men pekar samtidigt framåt mot en yngre tonsättargeneration som Otto Olsson och Ivar Widéen. En musikalisk polyglott blev hon alltså under sina sista år.

Slutord

Från mitten av 1920-talet var Elfrida Andrée tjänstledig från sin tjänst i domkyrkan. Varje söndag gick hon ner till kyrkan för att kontrollera att vikarien satt på orgelbänken. Det var vid orgeln hon fick utlopp för sina konstnärliga och emancipatoriska drömmar och hon glömde aldrig riksdagsdebatten från sin ungdoms dagar. 1905 invigdes en ny orgel i domkyrkan med elektrisk fläkt, som gjorde orgeltramparna överflödiga. Elsa Stenhammar berättar att Elfrida ofta glömde sig kvar vid orgeln till långt in på nätterna. Vid ett av dessa tillfällen, då hon var tvungen att ta hela orgelns resurser i tjänst för att uttrycka det som brusade i hennes själ, utbrast hon efter att orgeln klingat ut: ”Där fick du, lille Paulus!”

Eva Öhrström © 2014