Liv

Som brukligt var för kungafamiljer fick prins Gustaf och hans fyra syskon undervisning i bland annat teckning och musik. Både Gustaf och systern Eugénie visade mycket stort intresse för musiken. De båda hade hela livet en mycket nära relation till varandra. De fick tillgång till de bästa svenska musiklärarna, som Isak Berg i sång och Adolf Fredrik Lindblad i piano. Gustaf studerade även komposition för Lindblad och Ivar Hallström, och fick efterhand goda kontakter med många andra samtida tonsättare, liksom med författaren Herman Sätherberg.

Under Gustafs korta levnad var musikmiljöerna i Stockholm och Uppsala de viktigaste för honom. Vid kungliga slottets musiksoiréer medverkade ofta sångare och musiker från Kungl. Teatern och verk av medlemmar ur den kungliga familjen framfördes. Förutom att delta i den verksamheten bildade Gustaf en kvartett tillsammans med sina tre bröder, samt framförde aktuella operastycken fyrhändigt på piano.

I Uppsala vistades Gustaf periodvis under flera år i mitten av 1840-talet, tillsammans med någon av sina bröder. Här kom han i kontakt med studentsången, både som sångare i olika kvartetter och som kompositör av ett stort antal stycken. Sångerna sjöngs flitigt i studentsammanhang i Uppsala och prinsen, som kallades ”Sångarprinsen”, blev en uppskattad medlem i musiklivet i Uppsala.

Sommaren 1852 följde prins Gustaf och prinsessan Eugénie med Oscar I på en resa till Tyskland och Schweiz. På hemvägen insjuknade Gustaf och efter en kort tids sjukdom avled han. Gustafs död kom som en chock för den kungliga familjen och för hela nationen. Sorgefester hölls av studenterna i Uppsala och Lund, och Gustafs kompositioner gavs ut som ett äreminne.

Verk

Under hela uppväxten komponerade Gustaf sånger och instrumentalmusik, ofta i nära kontakt med Eugénie. Offentligt framträdde han för första gången som 16-åring med ett par militärmarscher för regementsmusiken. En av marscherna framfördes vid ett militärläger i Stockholm, med över 12 000 man närvarande. Musiken var ett självklart inslag i den kungliga familjen. Vid en födelsedagshyllning till modern drottning Josephina 1849 framfördes exempelvis ett nyskrivet fyrstämmigt stycke, med text av kronprins Karl och musik av prins Gustaf, av fyra av syskonen. Att skriva en fyrstämmig sats med rätt stämföring och framföra den var något man kunde vänta sig att syskonskaran skulle behärska.

Tiden i Uppsala blev betydelsefull för Gustafs komponerande. Här fanns ett stort behov av kompositioner för manskvartett och manskör. Många av sångerna är välkända än idag, som ”Sjung om studentens lyckliga dag” och ”Glad såsom fågeln”, båda med text av Herman Sätherberg. Ytterligare sånger för samma sammanhang är bland annat ”Natten som sänkt sig ned” och ”Nattlig sång”, samt exempelvis ”Vänskap du som aldrig skiftar” och ”Låt alla sorger fara”. Sångerna blandar stildrag från svensk folkvisa med mer romantiska stildrag från den tyska liedtraditionen.

Prins Gustaf skrev också instrumentalmusik, som marscher för militära sammanhang, men också en sorgmarsch framförd i samband med Karl XIV Johans begravning 1844.

Ett verk i större format är sångspelet Vita frun på Drottningholm, med libretto av Sätherberg, som spelades på Kungl. Teatern våren 1847. Den för samtiden mycket populära historien, berättad bland annat i en roman av Walter Scott, om en anmoder som varslar om kommande viktiga händelser, var underlag för flera dramatiska verk vid den här tiden. I Gustafs version är den ett sångspel där stilen i studentsångerna kommer igen i flera av sångerna.

Betydelse

Prins Gustafs betydelse för eftervärlden är tydlig inom kvartett- och körrepertoaren. Däremot framförs knappast längre marscher och annan instrumentalmusik skriven för speciella tillfällen. Hvita frun på Drottningholm delar det öde som drabbat många sceniska musikverk från den här tiden, nämligen att framföras ett mindre antal gånger under en säsong och sedan aldrig mer. Men ett flertal av Gustafs körsånger framförs än i dag och har sin givna plats vid ceremoniella tillfällen som studentexamen och Valborgsmässoafton.

Karin Hallgren © 2015