August Elfåker är en av många äldre svenska tonsättare, vars livshistoria är svår att fånga. Han skymtar knappt i litteraturen, han lämnade inget arkiv efter sig och hans musikaliska verk framförs ytterst sällan idag. Ändå var han flitigt verksam i flera roller inom musiklivet, dessutom på flera platser. Men denna insats har hittills inte fått någon samlande beskrivning.

Liv

Från halländska Lerberg till Stockholm och Göteborg

August Herman Elfåker (née Andersson) föddes 1851 i Lerberg i halländska Älvsåker, strax norr om Kungsbacka. Han var son till Anders Andersson som kom från Älvsåker och Maria Beata Persdotter från närbelägna Tölö. August Elfåker växte upp med fyra syskon, varav tre var födda i moderns tidigare äktenskap. I husförhörslängden står fadern antecknad som åbo, vilket betyder att familjen brukade en mindre gård, vars mark någon annan ägde.

August Elfåker studerade vid Musikkonservatoriet i Stockholm från 1871 och avlade 1877 musikdirektörsexamen. 1881 flyttade han till Göteborg för att under en kortare tid, ett år eller så, upprätthålla ett vikariat som musiklärare vid Göteborgs realläroverk. Han stannade därefter kvar i staden. Det är osäkert vad han arbetade med, men troligen kombinerade han privatundervisning i musikämnen med uppdrag som organist. Man kan också utgå ifrån att han komponerade.

I det skandinaviska Chicago

1885 for August Elfåker från Göteborg till USA för att bosätta sig i Chicago och där verka som organist, musiklärare och kördirigent. Han arbetade huvudsakligen i det skandinaviska musiklivet i staden, vilket då blomstrade − ca 50 000 svenskar bodde i Chicago. Elfåker ledde bland annat The Svithiod Singing Club (”a male chorus always of great prominence in Chicago musical circles”), The Scandinavian Quartet Club och åren 1890−92 Det norske kvartetklubb − alla dessa var således manskörer. Han fortsatte att komponera. Flera verk bör vara knutna till hans amerikanska period. Det gäller bevisligen de kompositioner som utgavs av det svenskägda och –inriktade musikförlaget Enander & Boman i Chicago.

Med dokumenterad framgång framfördes hans första symfoni under en skandinavisk konsert i samband med världsutställningen i Chicago 1893. För framförandet stod en Theodor Thomas orkester under ledning av Oscar Ringwall som var en svensk-amerikansk klarinettist och dirigent.

Ernst Lindblom som publicerat sina teaterminnen från Chicago (1916) skriver: ”August Elfåker ansågs i Chicago var en mycket skicklig kompositör. Många solosånger och kvartetter hade där skapats av hans ingenium, och med hänsyn till personligheten var han en riktig konstnärsnatur.” Citatet understryker att Elfåker i Chicago ägnade en hel del tid åt komponerande, parallellt med andra musiksysslor. En presentation av honom i Från tonernas värld (julnumret 1906) nämner att han också var verksam i New York och i Kanada. Utgivning av några verk i New York skulle i så fall få sin förklaring.

Åter i Stockholm

Den 8 oktober 1897 kunde svenskspråkiga Texas-Posten dock berätta att August Elfåker ”slagit sig ner i Stockholm, der han ämnar undervisa orgelspelning, harmonilära, komposition och instrumentation”, alltså ungefär samma sysslor som i Chicago. Enligt uppgift återvände han av hälsoskäl.

Kördirigenten Elfåker fortsatte genom att leda Sekelkören, en med nutida mått stor blandad kör, bildad till det då nya seklet. Elfåker var dess förste dirigent. Vad han i övrigt arbetade med under Stockholmsåren är okänt, men troligen fortsatte han att förena undervisning, komposition, kördirigering och orgelspel. Eftersom han fick åtskilliga sånger utgivna, separat av musikförlag som Elkan & Schildknecht eller publicerade i tidskrifter, kan man konstatera att åren efter hemkomsten från USA var en produktiv period för tonsättaren Elfåker.

August Elfåker förblev Stockholm trogen fram till sin bortgång 1914. Enligt kyrkböckerna levde han i vuxen ålder ensam.

August Elfåker (1851-1914) i yngre år, innan han reste till USA.

Verk

Underlagen för att beskriva August Elfåker som tonsättare är lika bräckliga som källorna till hans livsbeskrivning. Många verk måste räknas som förkomna. Elfåker flyttade flera gånger och det brukar innebära att en tonsättares produktion inte hålls ihop. Och han lämnade som nämnts inget arkiv efter sig. Man måste därför förutsätta att hans musikaliska produktion var större än summan av de kända verken. Hur stor den egentligen var kommer att förbli okänt.

Det som tydligast talar för att Elfåkers produktion var större än den bevarade mängden är diskrepansen mellan den relativt stora mängden sånger och det lilla antalet instrumentala verk, där hans symfonier lyser starkast. Ingen tonsättare kan skriva en symfoni utan att ha komponerat en avsevärd mängd instrumentalmusik. Elfåker bör alltså ha skrivit både mindre och större instrumentala verk, fastän kunskapen om dem är borta.

I den nämnda presentationen av honom i tidskriften Från tonernas värld (1906) sägs att han skrivit ”sånger, orgelstycken, pianostycken för violin och piano, kvartetter och symfonier”. Detta kan mycket väl stämma, även om den bevarade mängden visar en mer begränsad produktion.

En annan iakttagelse: August Elfåker fick anmärkningsvärt många verk utgivna, först under Chicago-åren, senare under perioden i Stockholm. Det bör innebära att hans musik av förläggarna bedömdes ha spridningspotential, d.v.s. att den höll måttet och dessutom passade i den aktuella tidsandan. Hans sånger, som dominerar bland de utgivna verken, påminner mycket riktigt om annan spridd vokalmusik från denna tid. Pianosatsen har en fullödig senromantisk kromatik som tyder på god kännedom om samtida musikskapande. Och sångstämman består i regel av långa uttrycksfulla bågar. Urvalet av diktare, vars texter Elfåker tonsatte, liknar flera samtida tonsättarkollegers preferenser.

Eftersom merparten av de tryckta sångerna är försedda med dedikationer, går det att säga något om hans kontakter i musiklivet. Namnen domineras av då välkända sångare: Theodor Björksten, Carl Fredrik Lundqvist (”Lunkan”), Oscar Bergström, Dagmar Möller, Matilda Taube och Arvid Ödman, vilka bör ha varit personligen bekanta med Elfåker. Dedikationerna pekar på att sångerna tänktes för konsertestraden, inte för hemmusicerande i salongerna.

Hans första symfoni har såvitt känt renderat ett enda framförande. Musikhistorikern − och tonsättaren − Lennart Hedwall skriver följande om detta verk: ”Satsen är merendels känslig och driven, och i stilen kan hållningen påminna om exempelvis Alfvéns sekelskiftsromantik med dess litet tunga och allvarliga atmosfär och försiktigt ’nordiska’ prägel”. Det inte inte känt om Elfåkers andra symfoni - Sinfonia elegica - någonsin framförts.

1887 utkom i Chicago Zions sånger för kyrkan och hemmet, för vilken August Elfåker hade arrangerat musiken för blandad kör, men också skrivit en del egna melodier. För texten stod Fredrik Nibelius (1850−1897). Denne var en svenskfödd pastor inom Augustana-synoden, men också författare av andliga dikter och sångtexter. Nibelius som kom från Hedemora verkade på flera orter i Illinois. Sångsamlingen ”innehöll dock alltför många plattheter för att kunna skaffa sin utgifvare skalderykte”, skriver Ernst Skarstedt uppriktigt i Våra pennfäktare (1897) om Nibelius alster. Ur Elfåkers perspektiv var arbetet med sångsamlingen emellertid bara ett tillfälligt uppdrag.

Gunnar Ternhag © 2014