Fredrik Eimeles levnad är i dubbel mening talande. Hans yrke var språklärarens, med kunskaper i flera moderna språk. Men berättelsen om honom och hans liv säger också något om den rörlighet som länge fanns inom Östersjöområdet. Kanske väcktes Eimeles intresse för språk av vistelser i områdets språkligt blandade miljöer? 

Liv

Studier i Vasa, Åbo, Tartu och S:t Petersburg

Fredrik Eimele (Aejmelaeus, Aejmelé, Aejmele) föddes 1804 i Vasa. Han var son till Christen Johansson Aejmelaeus (1765−1848) och dennes hustru Charlotta Elisabeth (1776−1840, f. Floor). Christen Aejmelaeus verkade som läkare i Vasa, där han också tjänstgjorde vid kronofängelset och vid stadens infanteriregemente. Han hade studerat vid universiteten i Åbo och Uppsala − vid den sistnämnda stadens universitet för botanikern och Linnélärljungen Carl Peter Thunberg. I en nekrolog i Wasa-Bladet (11/2 1871) efter Fredrik Eimeles bortgång omtalas fadern som ”den originella samlaren och hedersmannen Doctor Eimele”. Fadern samlade på växter och kuriösa föremål.

Släkten på faderns sida innehöll i flera led lärda personer. Uppväxten var säkerligen kulturellt stimulerande och förberedde på så sätt Fredrik Eimele och hans båda bröder för fortsatta studier. Även om inga källor berättar om Fredrik Eimeles musikaliska skolning, kan man förutsätta att han fick sådan under uppväxten och att musicerande förekom i hemmet. Han lärde sig spela violin. I vuxen ålder använde Fredrik Eimele inte de andra formerna av sitt efternamn.

Efter att ha genomgått Vasa trivialskola inledde Fredrik Eimele språkinriktade universitetsstudier vid Kejserliga Akademien i Åbo 1821. Under sina år i Åbo deltog Fredrik Eimele flitigt med sitt violinspel i Musikaliska sällskapets verksamhet. Han avlade filosofie magister-examen 1827, för övrigt samma år som Åbo brand, en händelse som medförde att universitetet året därefter flyttade till Helsingfors. 1828−29 bedrev han fortsatta språkstudier vid universitetet i Tartu. 1830 vistades han i S:t Petersburg för studier i musik. Vad dessa studier innehöll är inte känt, men de bör ha lagt grunden till hans komponerande.

Språklärare i Stockholm

Tillbaka i Finland, då ett storfurstendöme inom tsardömet Ryssland, sökte han 1834 en utannonserad tjänst som musiklärare vid Kejserliga Alexanders-universitetet (sedermera Helsingfors universitet), vilken emellertid gick till Fredrik Pacius. Omedelbart därefter flyttade Fredrik Eimele till Stockholm och skulle bli kvar i Sverige livet ut.

Spår av hans verksamhet i Stockholm finns i åtskilliga tidningsannonser, där han erbjuder lektioner i tyska och franska − och någon gång latin. Han försörjde sig således inledningsvis på att vara privat språklärare. 1837−40 var han lärare i tyska vid Kungl. Krigsakademien på Karlberg, en syssla som inte var på heltid och som därför måste kombineras med fortsatt privatundervisning. Men hans engagemang som språkman var större än så. Han författade flera läroböcker som också annonserades flitigt, både i Sverige och Finland. Böckerna riktas till både vuxna studerande och skolelever, vilket i sig berättar att han förutom privatundervisning också var verksam i skolor som språkmästare som termen länge löd. Det finns fog för att kalla honom en föregångare vad gäller undervisning i moderna språk i Sverige. (Om han kunde finska, är dock obekant.) 1842 fick han sin universitetsexamen från Åbo erkänd som giltig i Sverige.

Även om källorna tiger om Fredrik Eimele som musiker och tonsättare i Stockholm, kan man förutsätta att han både musicerade och komponerade. En av de musikmiljöer som han kom i kontakt med var Krigsakademien vid Karlberg, där Eric Arrhén von Kapfelman då var musiklärare, dessutom i likhet med Eimele violinist.

Den mångsidige − och arbetsvillige − Fredrik Eimele gav sig också i kast med att skriva dramatik, vid åtminstone två tillfällen. Han bearbetade det ursprungligen polska lustspelet Damer och husarer som sattes upp på Dramatiska teatern 1835 och som sedan gavs på flera scener i Stockholm. Vidare översatte och bearbetade han en fransk originalpjäs som i hans version blev Den vansinniga eller Dårhuset i Dijon och gavs på Dramatiska teatern 1843. Dessa insatser berättar också något om hans breda kontakter i Stockholms kulturliv.

Undervisning i Borås

1856 anställdes Fredrik Eimele som lärare i ”lefvande språk” vid Borås tekniska elementarskola (föregångare till Sven Eriksonsgymnasiet). Han bröt således upp ännu en gång och anledningen till det är höljd i historiens dunkel. Skolan startade detta år och Eimele tillhörde därför första gruppen av lärare. Skolväsendets undervisning i moderna språk var under denna tid under uppbyggnad och de klassiska språken på tillbakagång. Eimeles gärning som föregångare fortsatte alltså genom att han byggde upp språkundervisning utanför Stockholm.

Eimele blev kvar i Borås till sin pensionering 1870, då han återvände till Stockholm. Han avled i huvudstaden 1871 ”efter långvarig och smärtsam sjukdom” som dödsannonsen meddelar. Fredrik Eimele förblev livet igenom ogift. Efter hans bortgång skänktes hans musikaliska kvarlåtenskap till Musikaliska akademiens bibliotek.

Lärarna vid Tekniska skolan i Borås, 1860-talet. Fredrik Eimele längst till höger i den sittande raden. Borås stadsarkiv.

Musikestetik

Fredrik Eimele kan inte bara kallas föregångare inom undervisning i moderna språk, han framstår också som en tidig företrädare för estetiska tankegångar inom musikområdet. I Sverige, är det bäst att tillägga. Hans intresse för musikestetiska frågor finns framför allt dokumenterade i en serie artiklar som han publicerade i Ny tidning för musik 1853−55, en tidning som gavs ut veckovis av Abraham Hirsch med Wilhelm Bauck som redaktör. Redan den kontakt som Eimele måste ha haft med dessa personer vittnar om hans samröre med centrala personer i Stockholms musikliv.

Artiklarna är författade av en person med mycket goda musikhistoriska kunskaper, men också med förmåga att föra estetiska resonemang − kort sagt en person med stor beläsenhet. Delar av hans artiklar kan med dagens synsätt karakteriseras som sakkunniga musikanalyser. Till saken hör att tidningen vid två tillfällen hänvisar till att artiklarna är utdrag ur större arbeten. Det gäller dels ”en esthetisk historisk afhandling om violinens och violoncellens egenskaper, namnkunniga violin- och violoncell-virtuoser”, dels ”en ännu ej tryckt avhandling om Beethovens, Mozarts och Haydns symfonier”.  Dessvärre har dessa större texter gått förlorade; de trycktes i varje fall aldrig. Ett annat bokmanuskript, betitlat Genie in Kunst und Wissenschaft, finns omtalat i litteraturen om Eimele. Det ska enligt uppgift finnas i Leipzig, okänt om den saken stämmer.

Redan de publicerade artiklarna gör Eimele till en respektingivande gestalt i dåtidens svenska musikliv, särskilt om man till dessa texter lägger hans kompositioner. Hade hans båda ”avhandlingar” nått trycket, vore hans namn betydligt mera känt i musikhistorien, inte som idag bekant i en mycket begränsad krets.

Verk

Vid sidan av vokalmusiken

Dessvärre finns inga uppgifter om när och var Fredrik Eimele komponerade sina bevarade verk. Hans gärning som tonsättare måste därför beskrivas bara utifrån det som noterna kan berätta. Vi vet dock att han 1833 skickade in kompositioner för bedömning till Kungl. Musikaliska akademien, den uppgiften säger att han hade skrivit en hel del musik före 30-årsåldern och att han kanske redan tänkte sig ett liv i Sverige, redan innan han sökte tjänsten vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Akademien gav mot sina stadgar ett omdöme, vilket skrevs av akademisekreteraren Pehr Frigel. Han menade att Eimeles kompositioner "röja ett godt aesthetiskt anlag, uttryckande sig i en vacker, naturligt flytande melodisk satts".

Fredrik Eimele var framför allt vokaltonsättare − åtminstone av de bevarade verken att döma. Det finns två undantag från den linjen, en stråkkvartett och en romans för stråkkvartett med violinsolo, det sistnämnda en udda besättningstyp som antagligen speglar en specifik framförandesituation som Eimele komponerade verket för.  Stråkkvartetten är relativt enkelt koncipierad, med en helt dominerande förstafiol som ackompanjeras av övriga.

Det finns dock anledning att tvivla på att de nämnda verken var Eimeles enda instrumentala kompositioner. Flera instrumentalverk kan ha gått förlorade. Det är nämligen inte troligt att han skrev komplexa kvartettsatser utan att ha prövat instrumentalkomponerande i enklare former. Hans stora intresse för estetiska aspekter på instrumental musik talar också för att han skrivit fler instrumentala verk än de bevarade.

Sånger i en övergångstid

Eimeles koncentration på vokala verk säger åtskilligt om tiden. Under 1800-talets första decennier etablerade flera betydande svenska författare en nyromantisk dikt som fick stor spridning och som mer eller mindre väntade på att tonsättas. Erik Gustaf Geijer, Per Daniel Amadeus Atterbom och Erik Johan Stagnelius hörde till diktarnamnen − Eimele skrev musik till texter av alla tre. Dessutom fanns ett uppblossande intresse för folkvisor, manifesterat genom insamling och utgivning, vilket inspirerade flera till sångkomponerande. Tidigare handlade det om sällskapsvisor (som exempelvis hos Bellman), nu växte det fram ett intresse för genomkomponerade solosånger, vilket gav tonsättarna nya utmaningar. Typiskt nog använde Bellman redan existerande melodier till sina visskapelser.

Fredrik Eimeles sånger är barn av denna övergångstid. De flesta av dem har visartade melodier som inte ställer särskilt höga sångliga krav. Pianosatsen är mer utarbetad än ett visackompanjemang, men ändå tekniskt överkomlig för en god amatörmusiker. Ifall de tonsatta dikterna har flera strofer, sjungs de till samma melodi och samma pianosats, vilket är ytterligare ett tecken på närheten till visan.

Med sina ovanligt stora språkkunskaper och med sin kännedom om framför allt tysk litteratur hade han kunnat skriva musik till texter på andra språk än svenska. Men med något enstaka undantag ägnade han sig som sångtonsättare bara åt svenskspråkiga texter. Den saken kan möjligen förklaras av att han ingick i den nämnda vurmen för sångkomponerande på svenska.

Fredrik Eimele är för övrigt en av dem som tonsatt Johan Ludvig Runebergs dikt ”Vårt land” (1856). Den förste att skriva en melodi till dessa ord var Fredrik Pacius (1848) − det är hans tonsättning som utgör Finlands nationalsång. Eimeles och andra efterföljares skapelser har inte kunnat rubba Pacius-melodins ställning.

Gunnar Ternhag © 2015