När jag dig ser, du droppe dagg

i blommans rörd jag tänker då:

din blomma älskat du rätt varmt,

jag ock en gång vill älska, älska så.

Och skiljes du än hvarje dag,

af solens sken från vännens bröst,

om afton kommer du igen,

till trogen kärleks ljufva, ljufva bröst.

Men där din brud af solens brand,

dör du ock, dock med henne blott.

Vid denna syn jag röres djupt,

en sådan död är skönsta, skönsta lott.