Liv

Caroline Ridderstolpe var dotter till Louise Requigny och Carl Kolbe, kapellmästare i Berlin. Av sin far blev hon utbildad på flera instrument och hon studerade sång och möjligen även komposition för Carl Maria von Weber. Hon var en skicklig sångerska i den italienska bel canto-stilen. Den blivande maken Fredrik Ridderstolpe (1783−1852) mötte henne då han under sin bildningsresa på kontinenten passerade Berlin, och de gifte sig den 19 maj 1816. Efter äktenskapet bosatte sig paret på slottet Tidö i Västmanlands län.

Caroline Ridderstolpe hade redan under sina uppväxtår i Berlin umgåtts med personer vid hovet. En av hennes nära vänner var prinsessan Marianne, gift med prins Wilhelm av Preussen, som var bror till kung Fredrik Wilhelm III. I Sverige slöt hon tidigt upp som hovdam kring drottning Desideria och kronprinsessan Josefina. Hon medverkade vid de salonger som hölls vid hovet och som kan betecknas som privatkonserter, och hon ingick i en krets som gav salonger där vännerna stod mer eller mindre nära hovet. En sådan krets fanns kring excellensen Mathias Rosenblad, som gav soiréer där bland andra den österrikiske diplomaten greve Eduard Woyna, grevinnorna Mathilda Montgomery-Cederhielm och Carolina von Rosen ingick. Eftersom Fredrik Ridderstolpe stod mycket nära Karl XIV Johan var umgänget vid hovet en viktig del av livet i Stockholm under vintrarna.

Caroline Ridderstolpe var gränsöverskridande genom att hon också engagerade sig i de offentliga konserter som gavs vid De la Croix’ salong under 1840-talet. Av brev framgår att hon var en mycket uppskattad person i sällskapslivet.

1823 utnämndes Fredrik Ridderstolpe till landshövding för Västmanlands län och slottet i Västerås blev en ytterligare bostad för paret. Paret fick två barn. Caroline Ridderstolpe dog 1878 på slottet Fiholm i Västmanland.

Verk

Av bevarade notböcker framgår att Caroline Ridderstolpe stilistiskt var förankrad i den tyska repertoaren från sekelskiftet 1800. Notböckerna innehåller solosånger av bland annat Louis Spohr, Johann Friedrich Reichardt och Wolfgang Amadeus Mozart. Att Caroline inte stod främmande för arrangerade folkliga visor framgår av att det även ingår en tyrolervisa.  En annan notbok innehåller operaarior av Ferdinando Paër, Giovanni Liverati och Carl Friedrich Rungenhagen, och sist en del av ett verk av Stefano Pavesi. Repertoaren i de bevarade notböckerna är begränsad och sannolikt ägde hon flera notböcker. Att hon intresserade sig för Erik Gustaf Geijers och Arvid August Afzelius’ utgåva Svenska folk-visor från forntiden är bekräftat, men det finns inga spår i hennes egna bevarade kompositioner av den svenska folkliga visan.

Caroline Ridderstolpes sånger är strofiska och hon har sökt att redan i första versraden tolka textens karaktär i musik. I vissa sånger, som till exempel ”Dufvoposten” bildar text, melodi och ackompanjemang en enhet. Textens ”Ila snabbt på silfverklara vingar” skildras med en inledningsmelodi som snabbt glider en oktav upp. Mest framträdande är hennes tyska bakgrund då flera sånger har tyska texter och tysk ”lied”-karaktär. Här finns sånger som för tanken till Agathes aria ur Friskytten av Caroline Riddarstolpes lärare Carl Maria von Weber, och vid en jämförelse mellan hennes och Reichardts sånger framgår att de båda tonsättarna rörde sig i samma stilistiska begreppsvärld. Hennes sånger rör sig också mellan ytterligheter: några sånger har inslag av operans koloraturer medan det i sången ”Schweizer Visa” ingår joddelfigurer.

Flera av hennes sånger tillägnades vännerna: Schwedische Lieder har hon tillägnat sin vän prinsessan Marianne av Preussen, friherinnan Aurore Braunerhjelm tillägnades Åtta sånger och samlingen Sju sånger tillägnades den från Tyskland kommande svenska kronprinsessan Josefina.

Eva Öhrström © 2016