Amanda Maier-Röntgen, porträtt 1870-tal. (Statens Musikverk)

Liv

Tidiga år och studietid

Carolina Amanda Erika Maier föddes i Landskrona. Hennes föräldrar var Carl Eduard Maier (1820−77) och Elisabeth Sjöbeck (1818−96). Fadern kom från Riedlingen (Württemberg) i Tyskland till Landskrona och etablerade sig som konditor. Han var också musiker och fick 1852 diplom som musikdirektör i Stockholm. Förutom konditorssysslan var han även lärare i språk och musik samt anlitades som musiker i Landskrona. Elisabeth Sjöbeck kom från Tirup, en liten by utanför Landskrona.

Amanda Maier undervisades i violin och klaverspel av sin far innan hon började sina studier vid Musikaliska akademiens undervisningsverk i Stockholm 1869. I Stockholm studerade hon musikens historia och estetik, violin, violoncell, orgel och komposition. Vid sidan av studierna gav hon konserter. Hon fick pedagogisk behörighet genom att under ett år undervisa i sång vid Clara församlings folkskola. 1873 avlade hon som första kvinna musikdirektörsexamen och fick högsta betyg i de flesta ämnen. Vid sin avgångskonsert i april 1873 framförde hon verk på orgel och violin, på det senare instrumentet spelade hon en egen romans för violin. Genom Musikaliska akademien fick hon våren 1874 ett bidrag på 1.000 Riksdaler Banco för att finansiera studierna i Leipzig.

Mellan augusti 1873 och juni 1876 tog hon privatlektioner för tre av de främsta lärarna vid konservatoriet i Leipzig. Hon studerade violin för Engelbert Röntgen samt harmonilära och komposition för Carl Reinecke och Ernst Friedrich Richter. Genom ”Skandinaviska sällskapet” lärde hon känna Edvard Grieg, som blev en av hennes närmaste vänner.

Amanda Maier var både violinist och tonsättare. 1873 hade hon förutom romansen komponerat en trio för piano, violin och violoncell. Sommaren och hösten 1875 tog hon paus från studierna i Leipzig och återvände till Landskrona där hon slutförde sin ensatsiga violinkonsert. Den 10 december 1875 framförde hon violinkonserten i Halle. Samma verk spelade hon den 8 februari 1876 i Leipzig med Gewandhausorkestern och dirigenten Carl Reinecke. Till konserten i Leipzig hade en av styrelsemedlemmarna i Gewandhaus, Heinrich Flinsch, lånat henne en Stradivariusviolin. I sin dagbok skrev Julius Röntgen: ”Det gick mycket bra, det klingade fint och mottogs väl. Mycket lyckat.”

I karriären som musiker och tonsättare

Mellan 1876 och 1880 genomförde Amanda Maier tre stora turnéer. Under juli och augusti 1876 gav hon konserter runt om i södra Sverige tillsammans med sångerskan Louise Pyk (1849−1929) och pianisten Augusta Kiellander (1855−1897). Den 18 oktober spelade hon vid en konsert på Malmö teater, där även Oscar II var närvarande, och den 18 november samma år spelade hon sin egen och Mendelssohns violinkonserter på Kungl. Teatern i Stockholm. Vid besöket i Stockholm träffade hon också sina vänner Edvard och Nina Grieg. Mellan konsertperioderna i Skandinavien var hon i Leipzig.

Sommaren 1878 genomförde hon en skandinavisk turné tillsammans med Louise Pyk, operasångaren Sven Wilhelm Lundvik (1844−1910) och pianisten Augusta Kiellander. Resan gick från Landskrona längs östkusten till Stockholm, vidare upp till Sundsvall, Trondheim i Norge och sedan västkusten ner över Bergen, Stavanger, Sandefjord, Strömstad, Marstrand och sist Varberg. Mellan den 8 maj och 25 juli gav de 31 konserter i 22 svenska och fyra norska städer.

1873 hade Maier komponerat en violinsonat i h-moll, som tillägnades hennes far. Sannolikt komponerade hon vidare på sonaten under åren i Leipzig. I september 1877 skickade hon den till Musikaliska konstföreningen. Granskare var Niels W. Gade, Franz Hiller från Köln och Albert Rubenson. Den 5 december 1877 beslutades att Maiers violinsonat skulle antas. Hiller föreslog ändringar i långsamma satsen, men i ett brev till Albert Rubenson skrev Maier: ”[Jag har i så hög grad] införlifvat mig med den sådan som den är att det helt säkert skulle göra mig svårigheter att företaga någon ändring […]. Min önskan vore således att sonaten finge bli oförändrad”. Brevet avslöjar att hon var säker som tonsättare. Sonaten trycktes utan ändringar och kom ut 1878.

Familjebildning och musiken i hemmet

Sommaren 1879 förlovade hon sig i Leipzig med Julius Röntgen som var son till hennes lärare i violinspel. I augusti återvände hon till Landskrona. Mellan den 10 september och den 23 november 1879 reste hon åter på turné med Louise Pyk och Augusta Kiellander. Denna gång gick resan över Finland, från Helsingfors via Viborg till S:t Petersburg, sedan tillbaka över Helsingfors, Åbo, Mariehamn, Uppsala och tillbaka till Malmö. Våren 1880 tillbringade hon tillsammans med Julius Röntgen i Amsterdam och den 28 juli 1880 stod bröllopet i Sofia Albertina kyrka i Landskrona. Till bröllopet kom gäster från både Skandinavien och Tyskland.

Åren 1880 till 1887 var en harmonisk tid för paret Röntgen. De bosatte sig i Amsterdam, där Julius Röntgen var pianolärare vid Maatschappy tot Bevordering der Toonkunst (Samfundet för tonkonstens främjande) och från 1884 huvudlärare i piano, och senare professor vid Musikkonservatoriet i Amsterdam. Amanda och Julius fick två barn, Julius (1881−1951) och Engelbert (1886−1958). I samband med äktenskapet med Julius Röntgen avslutades med några få undantag Amanda Maiers offentliga konserterande. De två sönernas musikundervisning tog hon hand om och båda blev i vuxen ålder musiker: Julius violinist och Engelbert cellist.

Julius Röntgen arrangerade mellan 1878 och 1901 kammarmusikkonserter och de inbjudna musikerna vistades regelbundet i Röntgens hem. Jurjen Vis, som har publicerat en omfattande biografi om Julius Röntgen (2007), menar att det är anmärkningsvärt att Amanda Maier, som var skicklig violinist, sällan engagerades till konserter. 1885 medverkade hon vid en av Julius Röntgen arrangerad Bach- och Händelkonsert och spelade tillsammans med en violinist vid namn Joseph Cramer, varvid recensenten menade att hon var den skickligaste på scenen. Som gift fick hon inte samma chans som tidigare att utvecklas som musiker. Hennes egna framträdanden upphörde nästan helt och hennes musik spelades inte offentligt. Däremot spelade hon med Julius i hemmets salong.

Familjen Röntgens hem i Amsterdam var en samlingsplats för flera kända musiker. Bland gästerna i salongen fanns bland andra Anton Rubinstein, Joseph Joachim, Clara Schumann, Edvard och Nina Grieg och Johannes Brahms. Till de närmaste vännerna hörde också paret Heinrich och Elisabeth Herzogenberg (den senare pianist) och under de sista åren Rolf Viggo de Neergaard och hans fru Bodil, som var barnbarn till tonsättaren J. P. E.  Hartmann.

De sista åren

Efter andra sonens födelse blev Amanda Maier sjuk och 1887 fick hon lungsäcksinflammation. Följande sommar var hon fortfarande sjuk. ”Hon tvingades under hela vintern vara inomhus och avstå från all musik utanför hemmets väggar”, skrev Röntgen till Grieg. Hösten 1888 reste hon till Nice för att få behandling för sina angripna lungor och här mötte hon sina vänner Heinrich och Elisabeth Herzogenberg. Under vintern spelade Amanda och Elisabeth violinsonater av Brahms och året därpå (1889) spelade hon samma verk tillsammans med Clara Schumann. Hösten 1889 vistades Amanda Maier hos läkare i Davos medan vintern tillbringades i Nice.

År 1890 var Amanda Maier tillbaka i Amsterdam och undervisningen av sönerna fortsatte. 1891 komponerade hon i samband med en resa till Norge sitt sista stora verk, pianokvartetten i e-moll. Offentligt spelade hon bland annat 1892 tillsammans med sin man Suite aus Jotunheim. Under sina tre sista somrar reste hon till Danmark, Sverige och Norge tillsammans med familjen, vänner och musiker. Sommaren 1889 mötte hon det danska paret Neergaard i Norge. Vänskapen ledde till umgänge på Neergaards slott Fuglsang i Danmark och här gavs sommarkonserter som Amanda Maier medverkade vid. Kort före hennes död skrev Röntgen till Grieg och berättade att Maier inte kände sig sjuk, hon kände ingen smärta och hon såg frisk ut. Några timmar innan hon dog, undervisade hon sönerna. ”Det var en stilla, oändligt lugn övergång”, skrev Röntgen. Först efter hennes död spelades pianokvartetten vid en konsert i Amsterdam.

Verk

Amanda Maier var en skicklig violinist men också tonsättare. Någon samlad verkförteckning över hennes produktion finns inte och det är oklart hur många verk som finns bevarade. När hon kom till Leipzig hade hon komponerat en pianotrio, men hon hade också skrivit en romans för violin och piano och en serenad − alla dessa verk är försvunna.

Hennes mest kända verk är sonaten för violin och piano (1878), Sechs Stücke för violin och piano (1879) och pianokvartetten (1891). Violinsonaten har tre satser: Första satsen är skriven i sonatform och huvudtemat har ett ”schwung” som sätter sin prägel på satsen. Andra satsen är tredelad med ett mycket enkelt sångbart tema, en energisk mellandel följd av en återtagning av den första delen. Finalen är ett rondo som kastar iväg flera välfunna teman och avslöjar en driven teknik. Sonaten är helgjuten och personligt utformad.

Sechs Stücke för violin och piano (1879) gavs ut av Breitkopf & Härtel i Leipzig och tillägnades svärföräldrarna, Engelbert och Paulina Röntgen (som var violinist respektive pianist). Samtliga stycken är djupt personliga. Det första stycket inleds med ett snabbt avsnitt där pianot och violinen för en samtidigt både intensiv och lugn dialog med varandra, sedan kommer ett blodfullt avsnitt som för tankarna till den ungerska folkmusiken. Det fjärde stycket har krävande passager i violinstämman, men här finns också en smekande mellandel med fin dialog mellan pianot och violinen. Stycket avslutas med sin burdusa inledning. Det sista stycket är nordiskt folkligt burleskt med utpräglad rytmik i violinstämman och ett ackompanjemang i pianostämman som kan associeras till folklig musik. Mellandelarna tar upp olika teman, här finns anspelningar på nordisk folkmusik bland annat i violinstämmans bordunton som i ett avsnitt ligger under flera takter.

Pianokvartetten avslutades julafton 1891 och av denna framgår att Amanda Maier var en tonsättare av internationella mått. Kvartetten har fyra satser, första satsens Allegro är komponerat i sonatform och har en kraftfull början som avlöses av en smältande cellomelodi och följs av inledningstemat som snabbt övergår i ett rytmiskt motiv. Sidotemat har en smeksam karaktär som avbryts av ett rytmiserat parti medan genomföringspartiet präglas av sångbara folkligt inspirerade melodier som seglar iväg i violinen. Repetitionsdelen har en kraftig stegring mot slutet. Andra satsen, som har beteckningen Andante, är nästan sentimentalt romantisk. Den spinner kring två melodier, båda folkliga till sin karaktär, som varieras och återkommer flera gånger. Inför codan har tonsättaren skrivit ”Erinnerungen an Hardanger 1891” (Minnen från Hardanger 1891) och med en lockropsliknande melodi avslutas satsen. Tredje satsen, Presto con fuoco, har ett robust inledningsmotiv som tillsammans med de följande melodiska passagerna präglar satsen. Sista satsen har en långsam inledning som stegras till Allegro vivace. Snabba motiv avlöser varandra parade med rytmiska partier, ett vackert melodiskt avsnitt ligger mitt i satsen, som avslutas med de inledande snabba motiven. Att Amanda Maier var väl bekant med Brahms och sin tids kammarmusik avslöjas i pianokvartetten. Formatet är stort och klangen är senromantisk.

Coda

Vänskapen mellan Edvard och Nina Grieg och Amanda och Julius Röntgen var livslång. När Edvard Grieg var i Holland brukade han bo hos Röntgens. När Amanda Maier hade komponerat sin pianokvartett i e-moll skrev Grieg till Julius Röntgen: ” Att din kära hustru har skrivit en vacker Pianokvartett tror jag mer än gärna, eftersom jag alltid har beundrat hennes talang!”  Efter hennes död skrev Edvard Grieg till Röntgen: ”Hon var en av mina favoriter.”  

För eftervärlden har Amanda Maier Röntgens  namn varit nästan helt okänt fram till 1990-talet, då hon och hennes musik upptäcktes. Den korta karriär hon gjorde i Sverige och Tyskland avbröts i samband med äktenskapet med Julius Röntgen och de två barnens födelse. Under 1880-talet tog Amanda Maier starka intryck av Johannes Brahms och Edvard Griegs kammarmusik, vilket tydligt avslöjas i hennes senare verk, som inte står långt efter förebilderna i kvalitet. Det är en förhoppning att hennes musik mer allmänt kommer att upptäckas och spelas. 

Eva Öhrström © 2013