Knut Håkanson (1887−1929)
Knut Håkanson, född i Kinna 4 november 1887 och död i Göteborg 13 december 1929, var tonsättare, dirigent och musikkritiker. Han studerade filosofi och språk i Uppsala och samtidigt harmonilära för Aron Bergenson, komposition för Johan Lindegren, senare också för Reger-eleven Ruben Liljefors, och piano för Knut Bäck. 1916 återvände han till Rydboholm söder om Borås. Från 1928 var han banbrytande musikkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
(Svenskt Porträttarkiv)
Kontrapunktideal
Det är hög tid att påminna om en tonsättare som i hundra år, av både musiker och publik, missuppfattats som nationalromantiker − men som i själ och hjärta var nysaklighetsivrare med kontrapunktiska ideal, i musiken i viss mån besläktade med Regers och i hållning lik Nielsen, Sibelius och Stenhammar (men kärvare, mörkare än sistnämnde).
Namn: Knut Håkanson, född i Kinna i Västergötland 1887, länge bosatt i Rydboholm vid Borås, död 1929. Då var han banbrytande musikkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en gärning som Gösta Nystroem förde vidare.
Missförståndet om nationalromantik var begripligt. Spelmansmusiken han hade hört som 11-åring på Skansen var hans första, och bestående, musikideal. Han blev nyckelharpspelare, altviolinist och pianist, studerade musik, språk och filosofi. Han var även lärare i musikteori, förutom att han som musiker och dirigent bidrog till att bygga upp ett musikliv i Borås.
Hans genombrottsverk 1923 blev Svensk svit nr 1 i kontrapunktisk stil i fyra satser, op. 18. I Kjellströmkvartettens tolkning, som stråktrio, blev den spelad i flertalet svenska städer liksom runt om i Europa och även i Australien.
Musikkritiker
Hos kritikern Håkanson finner vi en sällsynt helgjuten och udda estetisk medvetenhet. Han brännmärkte utåtvändhet, alltför energisk lidelsefullhet, sinnesberusande välklang, virtuositet och även allt medryckande musikanteri: ”Romantik är nu en gång ett för mig övervunnet stadium. Bäst låta yxan gå och göra tabula rasa var helst känslosamhetens, lyrikens, individualismens och jagkultens demoner sticka upp sina sköna och frestande sympatiska men i längden förgiftande och förtärande gestalter." Just i sådana ord − i dag ofta gångbara kritikerrosor − blir han angelägen på allvar.
Sedan den i ett halvsekel legat begravd i GHT:s, sedermera Göteborgs-Tidningens, arkiv finns i dag hans dagskritik lätt åtkomlig i en skrift av en sentida altviolinstkollega till Håkansson, Göteborgssymfonikern Bengt Andersson: Tonsättare Knut Håkanson som musikrecensent i Göteborg. I ett 200-sidigt kommenterat tvärsnitt möter vi en oavbrutet snillrik sanningssägare, lika brännbar och giltig i dag.
Håkanson anställdes på GHT nyåret 1928, som Julius Rabes efterträdare som musikskribent, sedan han ett par år varit kritiker i Helsingborgs-Posten. Han tyckte inte om det Göteborg han mötte och längtade hem till Rydboholm:
Att vara i möjligheternas vackra stad låter ju rätt vackert. Men, men, fy, fy fan för storstäder, deras tomma flabbighet och ofruktbart kritiska människor! Göteborg är ju bara en stor småstad, men ändå äcklar den mig. Allting rinner bort eller smulas sönder i prat, skvaller, hånfull kriticism och förtal. Nej, tacka vet jag landets ensamhet, vid forsens brus i barrskogarna, i ”Templets” skugga, under stjärneljuset.
Brev till vännen Hanna Wahlborg. Med Templet menade han den paviljong för arbete och fest han byggt på berget vid Viskan i Rydboholm, nådd via hängbro.
Håkansons anatema mot den nya hemstaden (övergående dock) kom att överföras på liknande tendenser i musiken. Allvaret kunde inte bli för stort. Inför storstadsförbannelsen citerade han Vilhelm Ekelund: ”Varje äkta kultur och bildning är provinsiell.”
Påtagligt generös var han mot äldre och yngre som hade hans öra. Stenhammar (”det högsta artistiska ideal kanske någon nordisk konstnär kunnat uppvisa”), Sibelius, Nielsen och Berwald prisades. Schubert öppnade en hel värld.
Kontrapunktmästaren Håkanson instämde i Mahlers ord att Ibsen och Dostojevskij var viktigare för en ung komponist än både kontrapunkt och teori. Däremot kunde en annan nysaklighetsman, Paul Hindemith (decennier före Måndagsgruppens upptäckt), skyllas för ”tämligen plan- och formlöst improviserande” liksom kosmopoliten Philipp Jarnach: ”praktfull, sinnesberusande välklang och konkretion, som gjord för förkrigstidens upper ten och deras mondäna fester”.
Mot den senromantik han kom att jämföras med var hans kritik skoningslös. Hos Kurt Atterberg såg han ”tematisk konsekvens och enhetlighet driven in absurdum, till urvattning”. Hugo Alfvéns Symfoni nr 4 fann han ”urtråkig, Tristan, kromatik, sekvenser och banaliteter i skön förening. Jag höll på att somna.” Midsommarvakan hade ”potpurriprägel, bländande men en smula ytlig och kylig”. Wilhelm Peterson-Bergers musik beskrev han som ”ryckiga synkoper, ritschiga glissandoskalor, banalt oktavskrammel.” P.-B. gav igen och kallade Håkanson en död, snustorr, akademisk skråmusiker. Detta var han definitivt inte.
Udda gestalt
Håkanson var en udda gestalt i svensk musik, i päls och lyxbil, fallen ur Viskadalens textilnobless i rakt nedstigande led från industrins skapare Sven Erikson. Han föddes och begravdes i Kinna men växte upp i Stockholm, där han först insöp folkmusiken på Skansen och själv blev nyckelharpspelare. I Bartóks anda upptecknade han tidigt mängder av svensk folkmusik.
Efter studenten i Östermalms realläroverk 1906 studerade han filosofi och språk vid Uppsala universitet och samtidigt harmonilära för Aron Bergenson, komposition för kontrapunktikern Johan Lindegren, senare också Ruben Liljefors, och piano för Knut Bäck.
Han avvisade bestämt nationalromantikens ”vanföreställningar” om allt man trodde vara ursvenskt. Svensk folkton var något helt annat, ”en levande psykisk realitet av sällspord intensitet såsom gammelfars kärva, knottrigt förvridna mollpolskor”.
I förordet till sina Svenska inventioner 1926 skrev han: ”Strängt taget behöver denna gamla, förnämt melodiska linjekonst lika litet någon utfyllnad eller komplettering som Bachs solosonater.” Hans andra invention, op. 26:10, byggde på en marsch från Uppland efter hans mentor på Skansen, nyckelharpspelmannen Jonas Skoglund (1846−1931).
Som saklighetsförespråkare avvisade Håkanson alla homofont ackordmässiga rapsodier över folklåtar i sin strävan att skapa ”en musik i polyfon stil, lämpad efter vår nationella egenart, som står på egen grund”. Han tog också avstånd från Schönberg-skolan och blev allt mera antimodernist. Han kallades ”en Bach i svensk vadmalsdräkt”. Etiketten förvanskade honom. Allt färre såg honom för vad han var, en man i Bachs och Palestrinas anda, en frondör, kärv och frän.
Under sina sista år mötte han svåra motgångar. Han ruinerades av 1920-talets textilkris, hustrun Omon svek honom för hans tonsättarkollega Ture Rangström, och han drabbades av en svår njursjukdom.
Allt samverkade nog till att han på 1920-talet blev ”så fruktansvärt skeptisk mot känslor och känslolivet, allt jolm och sentimentalitet” att han i åratal vände ryggen åt allt sångkomponerande: ”Vad är en dikt, en romans? I lyckligaste fall: en pressad blomma, ett förstenat ögonblick. Men än oftare en likkista. Eller värre: en förevigad jättelögn!”
Ändå blev just en sång hans ”avlatsbrev inför vår Herre”, körverket Brusala skrivet sista året han levde, under en natt med ryggvärk, njurbesvär och ångest: ”Så tände och släckte jag ideligen och rafsade ner nästa parti i skisshäftet ... en svanesång om hela mitt eländiga livs fröjder och lidanden ... om allt som skall slockna.”
Diktaren, Karlfeldt, följde honom från op. 1 till slutet. Han sköt på en fjärde njuroperation för att komponera sina ”många brinnande års farväl” i Kornknarr, sänghalm. Efter operationen blev hans sista verk några bitterljuva Frida-visor till Birger Sjöbergs texter, slutdaterade 9 december 1929. På luciadagen, 13 december, dog han.
Mot slutet av sitt liv fann han idealiska tolkare av sin musik i Kjellströmkvartetten och sångerskan Kirsten Flagstad. Bland framstående dirigenter framförde Wilhelm Stenhammar, Armas Järnefelt och Issay Dobrowen hans musik.
Inför musikhösten 1929, samlade han sin oro för musikens framtid, i artikeln Musikrepertoarens standardisering, ”ett tidsfenomen som hotar ödelägga Sveriges offentliga musikliv till ett fåtal käpphästar och dragplåster”, medan musikens andliga värden försummades. Artikeln är ingalunda mindre aktuell i nuet.
Rolf Haglund © 2015
Skrifter av tonsättaren
Josef Eriksson − en svensk sångkomponist och hans utveckling. Uppsala 1920.
"Ruben Liljefors", i: Musik, Tidsskrift for Tonekunst, 1921.
"Josef Eriksson/Ture Rangström/Ruben Liljefors/Gustaf Nordqvist", i: Svenska sångkomponister, I−IV, Ares, 1922.
"Körsång och körkomposition", i: Vår sång, 1928.
"Josef Eriksson och hans körkompositioner", i: Vår sång, 1929.
"Hugo Alfvén och hans körverk jämte några reflexioner kring den svenska körmusiken", i: Vår sång, 1929.
"Musikrepertoarens standardisering", i: Borås Tidning 13 december 1979, skriven 1929.
Tonsättare Knut Håkanson som musikrecensent i Göteborg, Bengt Andersson (red.), Göteborg: Altfiol i Väst, 2011. [Däri större artiklar: "Nils Andersson: Svenska låtar, I & II", "Hilding Rosenberg", "En svensk impressionist" (om Gösta Nystroem), "Stenhammarminnet", 2Palestrina och hans stil", "Musikaliska livsdagrar" (om Ola Hansson) och "En musikkulturell" (om Alf Nyman: Musikalisk intelligens), alla 1928.]
Oss tonsättare emellan: Brevväxling 1913–29 mellan Knut Håkanson och Josef Eriksson. Bengt Andersson (red.). Göteborg: Altfiol i Väst, 2015 [med CD].
Bibliografi
Förteckning över Knut Håkansons kompositioner, utan årtal.
Allard, O: Knut Håkanson − huvuddrag i hans liv och gärning, i Tidskrift för det folkliga musiklivet, 1951.
Andersson, Bengt: Tonsättaren Knut Håkanson som musikrecensent i Göteborg − kulturvärnare med närhet och humor. Göteborg, 2011.
Eriksson, J: Knut Håkanson ur en brevväxling, i Musikmänniskor. Stockholm, 1943.
Helmer, Axel: “Knut Håkanson”, i Svenskt biografiskt lexikon, bd 19, 1971/73.
−−−: artikel i Sohlmans musiklexikon, band 3, s. 510−511, 1976.
Håkanson, Börje A: Knut Håkanson − ett musikaliskt porträtt, i Borås Tidning, 15 februari 1969.
Löthman, Per-Anders: Knut Håkansons kompositionsförteckning, uppsats i musikvetenskap, Göteborg, 1994.
Löthman, Per-Anders: Knut Håkanson: äkta svensk tonsättare i vadmal, i Västgötaspelmannen, 1995 (2:2), s. 6-8.
Robertsson, R: Knut Håkanssons 1887−1929, svensk folkmusik och polyfoni, uppsats i musikvetenskap, Stockholm, 1995.
Seymer, William: Knut Håkanson och hans gärning, i Vår sång, 1930.
−−−: Fyra nyromantiker, i Svensk tidskrift för musikforskning, 1941.
−−−: En Bach i svensk vadmalsdräkt, i Musikmänniskor. Stockholm, 1943.
Söderberg, M: Knut Håkanson − en bortglömd tonsättare, i Musikkultur, 1968:5.
Törnblom, Folke H: Knut Håkanson som romanskompositör, i Vår sång, 1930.
Källor
Musik- och teaterbiblioteket, Föreningsarkivet i Borås (Borås stadsarkiv)
Verköversikt
Orkesterverk (Konsertuvertyr op. 10, Variationer över Lomjansguten, Svensk svit nr 2, Divertimento op. 31, mm), Romans i folkton för violin och orkester, Sérénade dramatique för violin och orkester, 2 stråkkvartetter, Violinsonat, Sonatsats för violin och piano, Svensk svit nr 1 för violin och piano, verk för piano, sånger med piano, verk för kör (bl a Brusala och Skåne op. 33).
Samlade verk
Balett
Mylitta, balettmusik samt svit, opus 9, som inlaga i M. Ippolitov-Ivanovs Kaukasisk svit, 1918, även klaverutdrag.
Tre forngrekiska dansintermezzi, opus 12, 1918.
Vokalverk med orkester
Alla för röst och piano eller orkester, där ej annat anges.
Gunnars sång ur Den fredlöse (A. Strindberg), 1907.
Som blommornas doft (W. Hagqvist), 1907.
Kvarnvisa (F. Vetterlund), opus 1:1, 1909.
Ur Idyll och epigram: Lutad mot gärdet (J.L. Runeberg), 1910.
De väntande (E.A. Karlfeldt), opus 1:5, 1910.
Det är söndag och vår (A. Wallengren), 1911.
Du livets eviga, röda flamma (Ola Hansson), opus 4:2, 1913.
Adagio religioso (Ola Hansson), opus 4:4, 1913.
På stranden (F. Vetterlund), för röst och orkester, även klaverutdrag, opus 5, 1915.
Låt vara (G. Ullman), opus 7:1, 1916.
Förvisso (G. Ullman), opus 7:3, 1919.
Påsksång (G. Ullman), 1919.
Två dikter av Ola Hansson, opus 16, 1922.
To viser af Kongesønner (H. Rode), opus 17, 1922.
Skåne (Ola Hansson), för blandad kör, S-, A- och Bar-soli, med piano eller orkester, opus 33, 1928.
Övriga orkesterverk
Romans i folkton, för violinsolo med piano eller orkester, 1910.
Serenade dramatique, opus 2, för violin och orkester, två versioner, 1914.
Festmarsch G-dur, opus 3, för orgel eller fyrhändigt piano eller orkester, 1914.
Festmarsch F-dur, för orgel eller piano eller fyrhändigt piano eller liten orkester, 1915.
Konsertuvertyr, opus 10, 1917.
Elegi för liten orkester, först för violin och piano, 1919.
Från Kullaberg, ofullbordad orkestersvit, opus 14, 1920.
Från hembygden, opus 13, orkestersvit, 1921-4.
Serenad för stråktrio eller stråkorkester med basso, opus 15, 1922.
Rapsodi över 16 Marbolåtar, även i sättning för mässingssextett, 1922.
Svensk svit nr 1 i kontrapunktisk stil i fyra satser, op. 18.
Svensk svit nr 2, opus 27, för orkester eller fyrhändigt piano.
Variationer och Final över ett tema av Lomjansguten (Per Jönsson), opus 30, även harmoniserad för piano, 1926-8.
Divertimento, opus 31, för orkester eller fyrhändigt piano, 1927.
Kammarmusik
Violinsonat B-dur, 1906.
Sonatsats för violin och piano, 1908.
Stråkkvartett, 1911.
Pastoral för violin, cello och piano, 1914.
Menuettfantasi över två skånska folkmelodier, för violin och piano, 1916.
Stråkkvartett, 1917, först numrerad opus 10, senare ändrat.
Stråktrio d-moll, ofullbordad, 1917.
Tolv små tvåstämmiga svenska inventioner, opus 26, för violin och cello eller för piano, 1925.
15 Skånska melodier, opus 32a, för två violiner, eller en eller två violiner och piano, 1927.
15 Hälsingelåtar, opus 32b, för två violiner, 1927.
Fyra gamla dalapsalmer, för två violiner, 1927.
Preludium och fuga, opus 34, för stråktrio eller piano, 1928.
Andante med variationer för stråkkvartett, 1928, finalfugan endast påbörjad.
Piano
Fuga och koral, 1906.
Fyra pianostycken, 1906.
Sonat E-dur, 1907.
Sonatine, 1907.
Menuetto, 1907.
Bagatell, 1907.
Andante con variazione, 1907.
Svit för orgel eller piano, 1908.
Två stycken för piano, 1909.
Etyd, 1913.
Fyra fugor, 1914.
En gratulationsmenuett, 1921.
Från Skogstemplet, pianosvit, delvis orkestrerad som Från hembygden, 1921.
Midsommarkransen, även arrangerad för klarinettkvintett, 1921.
Marbolåtar, 16 danser och folkmelodier, kan även spelas på violin, även som Rapsodi för orkester och i sättning för mässingssextett, 1923.
Idyll och Elegi, 15 små karaktärsstycken i två häften, 1924.
Tio variationer och fuga över folkvisan En gång i bredd med mig, opus 37, 1929.
Sånger
Röst och piano där ej annat anges.
Spleen (Ola Hansson), 1905.
Geisterinsel (H. Heine), 1905.
Wie kannst du ruhig schlafen (H. Heine), 1905.
Violblomman (C. Snoilsky efter Goethe), 1905.
Im wunderschönen Monat Mai (H. Heine), 1905.
Wanderergesang (J. W. v. Goethe), 1905.
Törnrosa (B. Malmberg), 1906.
Ur Strövtåg i hembygden (G. Fröding), 1906.
En herde- och namnsdagsvisa, D-dur (E. A. Karlfeldt), 1906.
Beherzigung (J. W. v. Goethe), 1906.
Am Fluße (J. W. v. Goethe), 1906.
Tre sånger ur Ensamhetens tankar (V. v. Heidenstam), 1906.
Seguidilla (B. Jansson), 1907.
Se, allena har jag vandrat (K.-E. Forsslund), 1907.
Sid ikke i skyggen af kolde aar (N. C. Vogt), 1907.
Mitt hjärta (E, A. Karlfeldt), 1907.
Det sjunger i markerna (S. Johansson), 1907.
I natten (V. Rydberg), 1907.
Wie man durch die Fenster sehen (H. Heine), 1907.
Nachts in der Kajüte (H. Heine), 1907.
Skymningssång (G. Ullman), 1907.
Margrethes vuggesang ur Kongs-Emnene (H. Ibsen), 1908.
I ungdomen (G. Fröding), 1908.
Smaapiger (N. C. Vogt), 1908.
Aftonen (E. J. Stagnelius), 1908.
Flickan till sin älskare (E. J. Stagnelius), 1908.
Ur Idyll och epigram: När den sköna maj (J. L. Runeberg), opus 1:3, 1909.
En herde- och namnsdagsvisa, fissmoll/Fissdur (E. A. Karlfeldt), 1909.
En vandringslåt (K.-E. Forsslund), 1911.
Skördesång (P. D. A. Atterbom), år?
Ingalill (G. Fröding), 1913.
Evige Eros (B. Gripenberg), 1913.
Hjärtestilla (E. A. Karlfeldt), 1914.
Till landstormen (E. Brogren), 1914.
I människornas hjärtan natten står (Ola Hansson), 1914.
De bägge viljorna (Ola Hansson), 1915.
Dragspelets hvinande (Ola Hansson), opus 4:3, 1915.
Den tvunget spake orda må (Ola Hansson), 1915.
Himlen är blå (Ola Hansson), 1915.
Erinran (G. Ullman), 1916.
Alla dem som vilse fara (G Ullman), 1916.
Gravölsversen (G. Ullman), 1916.
Sju songes (C. J. L. Almqvist), opus 6, 1916.
Sommar och september, fem dikter av F. Vetterlund, opus 11, 1920-1.
Majrim om Pim (G. Söderlund), 1923.
Caprifol, tre dikter av G. Ullman, opus 19, 1923-4.
När sommaren dör (G. Ullman), 1923.
Två dikter av Ernst Norlind, 1924.
Ödevik (G. Ullman), 1924.
Danska bilder, fyra dikter av Ola Hansson, opus 23, 1924.
Skånska slättstämningar, tre dikter av Ola Hansson, opus 24, 1924.
Tre dikter av Erik Lindorm, opus 25, 1924.
För barn och barnbarn, 12 små visor av H. Hamilton, opus 28, 1925.
En liten serenad til prinsessan Lin (K. Håkanson), 1926.
Ska vi springa till Gömmeriland? (H. Hamilton), 1926.
Två dikter: Öde (F. Vetterlund), Bildskäraren (V. v. Heidenstam), opus 29a, 1927.
Två sånger: Till ett skönt barn (Vitalis: E. Sjöberg), Ett litet barn (F. Vetterlund), opus 29b, 1927.
Skymningsvisa: Nu bäddar snön (E. A. Kléen), 1928.
Hymn: Fullbordat är detta verk (K. Håkanson), 1928.
Tre sånger av E. A. Karlfeldt (Vad skall man sjunga, Gammal ramsa, Kurbitsmålning), opus 38, 1929.
Två Karlfeldtvisor med piano (Sång med positiv, Slottstappning), opus 40, 1929.
Budbärerskan (E. Lindorm), opus 41, 1929.
Fem Frida-visor (B. Sjöberg), opus 42, 1929.
Kör
Alla för manskör om ej annat anges.
Sommar (K.-E. Forsslund), 1905.
I en poesibok (N. Herlitz), 1905.
Andekör ur Faust (J. W. v. Goethe), för blandad kör, 1906.
Die schöne Nacht (J. W. v. Goethe), 1906.
Frühlingsgruß (W. Müller), 1906.
Erinnerung (J. v. Eichendorff), 1906.
Psalm 442 Nu vilar hela jorden (P. Gerhardt), 1906.
Sverige (W. v. Heidenstam), för blandad kör, 1906.
Kophtisches Lied (J. W. v. Goethe), 1906.
I natten (V. Rydberg), 1907.
Vårvisa: Hör hur västanvinden susar (L. A. Lundh), trio för SAT, år?
I Mora (E. A. Karlfeldt), 1909.
Vandringssång (K.-E. Forsslund), 1911.
Vårhälsning (K. Håkanson), 1911.
Hemma (B. Gripenberg), 1911.
Livets välde (E. A. Karlfeldt), 1911.
I Vorarlberg (Ola Hansson), 1914.
Gamla gardet (Ola Hansson), 1914.
Till landstormen (E. Brogren), för unison kör och piano, 1914.
Sommar i Sörmland (F. Vetterlund), 1915.
Skördesång (P. D. A. Atterbom), för blandad kör, 1915.
Två dikter av Ola Hansson: Gavotte Louis XV, Gamla rytmer, opus 8, för trestämmig dam- eller gosskör med soli, eller manskör med soli, eller blandad kör med S- och Bar-soli, eller damkör med piano, 1916.
Requiem (Mässordinariet), för blandad kör a cappella, 1927.
Tio gamla psalmer från Dalarna i gammal stil (äldre svenska psalmboken), opus 32c, 1927.
Skåne (Ola Hansson), opus 33, för blandad kör, soli och piano eller orkester, eller a cappella, 1928.
Fyra svenska folkvisor, kanon för två stämmor, 1928.
Kanon à 4 de Wikmansson, 1928.
Dansk kanon à 4 (Mäster Jacob), 1928.
Blomstervisa (E. A. Karlfeldt), dubbelkanon för fyra stämmor, 1928.
Barnens sång (A. Strindberg), kanon för två stämmor, 1928.
Vad fordras främst av visan? (A. T. Gellerstedt), kanon för tre stämmor, 1928.
Färdvisa (A. T. Gellerstedt), kanon för tre stämmor, 1928.
Kan om fröjd och lust du sjunga? (A. T. Gellerstedt), kanon för fyra stämmor, 1928.
Kyrie i kanonform (Mässordinariet), för fyrstämmig damkör med soli, 1928.
De profundis (Psalt. 130), för blandad kör a cappella, år ?.
Motett: Ur djupen ropar jag till dig, o Herre (Psalt. 130), för blandad kör, 1928.
Fyra Karlfeldt-sånger i kanonform för två stämmor och piano, 1928.
Dalmarsch (E. A. Karlfeldt), kanon för tre stämmor, 1928.
Två gamla sjömansvisor, för blandad kör eller manskör, 1928.
Två gosskörer för Körsångsboken: Julkänning (F. Nycander), När kommer våren (A. M. Roos), 1929.
Fyra Madrigaler (M. Opitz, L. Wivallius, S. Columbus), opus 36, för blandad kör a cappella, 1929.
Tre Karlfeldt-körer: Brusala, Stjärngossar, Kornknarr, sänghalm, opus 39, för blandad kör a cappella, 1929.
Fem Frida-visor, försök i Birger Sjöbergs stil (B. Sjöberg), opus 42, för blandad kör, 1929.
Folkmusikbearbetningar
Polska eller vallåt från Virestad, Småland, Stackars lilla Annersa, efter Mattias Eriksson, för violin och piano, 1903.
Brudmarsch från Hållnäs, Uppland, efter Mattias Eriksson, för piano, 1904.
Skommarfars låtar, 7 melodier efter Skommar-Anders Persson, för piano, 1916.
Intermezzo, två dalalåtar efter Skommar-Anders, för violoncell och piano, 1916.
Marbolåtar, 16 danser och folkmelodier, för piano eller violin, även satta för mässingssextett, och som rapsodi för orkester, 1923.
Tolv små tvåstämmiga svenska inventioner över två gånglåtar och tio polskor i kontrapunktisk stil, för violin och violoncell, eller för piano, 1925.
Sex valser av Lomjansguten, för piano, 1926.
Tre låtar för två violiner, 1926.
15 Skånska melodier, för två violiner med eller utan piano, opus 32a, 1927.
15 Hälsingelåtar för två violiner med eller utan piano, opus 32b, 1927.
Fyra gamla dalapsalmer, för två violiner, 1927.
Transkriptioner av andra tonsättare
J. S. Bach: Bourrée och Gigue, Menuetto I (BWV. 1006), för piano, opus 21a, 1924.
J. S. Bach: Preludium, Saraband, Gigue (BWV.1010), för piano, 1924.
L. v. Beethoven: Marcia funebre ur Pianosonat, opus 26, för liten orkester, 1916.
L. v. Beethoven: Rondo C-dur, för violin och viola, 1916.
C. Debussy: Flickan med linhåret, för orkester., 1916.
J. Eriksson: Två danser i folkton, opus 36:1-2, för violin och orkester, 1918.
E. W. Korngold: Das Märchen spricht den Epilog, opus 3:7, för orkester, 1916.
F. Schubert: Marsch Hongroise och Kindermarsch, för liten orkester, 1916.
F. Schubert: Der Zwerg (M. v. Collin), för röst och orkester, 1928.
R. Schumann: Papillon, för liten orkester, 1916.
A. Söderman: (4) Fantasier à la Almqvist, för orkester, 1916.
