1. Jag varnar dig för viljorna, som taga hvar sin lejondel och härska uppå tiljorna i denna världens sorgespel.

Den ena är den baggiga, som luktar skägg och gammal bock, den raggiga och taggiga, som stångs och sticks med lock och pock.

Den andra är den rakade med hökens näbb och räfvens grin, den tvättade och lakade med knipen mun och sluten min.

Den ena bringar öfningar, hvari det kyls, ditt heta blod. Den andra bjuder pröfningar, hvari du lärer tålamod.

Så, efter små förlöpningar af galenskap och kyss och kif med regelbundna löpningar du spelar ut till slut ditt lif.

Jag älskar icke viljorna, som göra världen kall och hård. Jag älskar mera liljorna och rosorna i blomstergård.

2. Du lifvets eviga röda flamma som full och stilla brinner genom dômernas skymning, i murarnas nischer, öfver husens portar och i kvinnornas ögon. Du alstringsgnista af den första skapelseelden, som klyfde det svarta kaos, du mörkröda, hvilande droppe af den eviga värmekällan af elden och blodet, aldrig slocknande och aldrig sinande, genom kölden och natten, ned genom seklerna och ned genom släktena rinner du. Rinner du i en timme af tystnad och längtan in i mitt väsen, rinner som röd ro ned i mitt öppna hjärta.

3. Dragspelet hvinade, gnällde och kved, och Jeppa sjöng en visa från Tvedörra hed om hur lätt till sin person man där tar skada. Störstdrängen tog supen med allvarsmin och störsttösen med sitt allra bredaste grin smorde granna och stora mada.

Dragspelet krängde som vildaste sjö och Jeppa sjöng om falsk och om ärlig mö och hur svårt det är att mellan dem skelna. Boel skrattade gal´ som en da´, när Jeppa sjöng om gräbban, som han skulle ta; och tåren stod i ögonen på Elna.