Det är svårt att avgöra om Patrik Gyllenhammar (1871−1904) ska kallas tonsättare eller viskompositör. Hans egentliga titel var tandläkarens, men han komponerade således också musik. Ett mindre antal instrumentalkompositioner av hans hand skulle kunna motivera den bredare benämningen tonsättare, men hans stora och mest framgångsrika satsning handlade ändå om sångkomponerande. Men viskompositör? Även om han skapade genomkomponerade sånger, med utarbetad pianosats, spreds många av hans vokalverk som visor i olika skol- och föreningssångböcker. Långt efter kompositörens bortgång nådde de en vid publik. Hos en sjungande allmänhet var han en visans man.

Liv

Tidiga år

Patrik Gyllenhammar föddes i Leksand den 11 mars 1871. Han var son till apotekaren Carl Wilhelm Melcher Gyllenhammar och dennes hustru Selma (f. Hammarström) vilka hade gift sig i Leksand 1870. Fadern blev 1873 apotekare i Linköping − i början av detta år hade paret fått sitt andra barn, en son. Familjefadern dog emellertid redan efter ett år på den nya orten. Modern och barnen flyttade strax till Uppsala, där Patrik och hans bror alltså växte upp. Sedan barnen blivit vuxna, flyttade Selma Gyllenhammar, som var född i Hedemora, tillbaka till Leksand. Trots att Patrik Gyllenhammar själv inte bodde så många år i Leksand, hade han ändå starka band till orten.

De biografiska uppgifterna om Patrik Gyllenhammar är annars fåtaliga. Om hans musikaliska skolning finns i stort sett ingenting i litteraturen. Det är dock känt att han spelade violin och luta samt att han sjöng till ackompanjemang av det sistnämnda instrumentet. Han ska ha varit självlärd som tonsättare.

I folkdansens kretsar

Patrik Gyllenhammar avlade tandläkarexamen 1895 och var därefter verksam som tandläkare i Stockholm. Yrkesutövningen gav honom en säker ekonomisk bas som tillät honom att i stor omfattning musicera och komponera.

I Stockholm blev Patrik Gyllenhammar djupt involverad i Svenska folkdansens vänner (SFV) som hade grundats 1893 på Arthur Hazelius initiativ. Där umgicks han och skaffade många av sina vänner. Och han komponerade för föreningens olika evenemang. I regel handlade det om pianostycken i folkmusikstil, tänkta att dansas till. Som parafraser kan kompositionerna jämföras med de koreograferade danser i folklig stil som man utförde inom föreningen. Hans mest spridda instrumentalkomposition, Skansen-marschen, skrevs till Skansens vårfest 1894, då SFV gjorde sitt första publika framträdande. Flera verk av detta slag fick han förlagda hos Abraham Lundqvists musikförlag, varför man kan förutsätta att de också framfördes på andra håll i landet i liknande miljöer.

I SFV träffade Patrik Gyllenhammar sin blivande hustru, Alfhild af Klintberg (1876−1968). Paret gifte sig år 1900 på hustruns släktgård Vretaberg vid sjön Uttran söder om Stockholm. Invid samma sjö ligger Uttringe, där SFV förvärvade ett hus 1903. De tu vistades gärna på båda ställena och umgänget gick i regel i musikens tecken. Patrik och Alfhild Gyllenhammar fick två barn.

Engagemang i sång

Alfhild Gyllenhammar var sångerska. Tillsammans med väninnorna Alfhild Ljungman (f. Silverstolpe) och Lillemor Montelius (f. Gagge) bildade hon vid sekelskiftet den s.k. Gyllenhammarska trion. Den sjöng för ”barnhem och sjukkassor, för fattiga sömmerskor och för tjänarinnor, för rösträttssaken och för Selma Lagerlöf” som tidningen Idun (1912, nr 2) meddelar. Repertoaren innehöll framför allt sånger av Patrik Gyllenhammar, som brukade ackompanjera på sin luta så länge som han medverkade. Den samtida Nordisk familjebok berättar att ensemblen ”slagit an med ljust natursvärmeri och välfunnen stämföring”, en karakteristik som också träffar Patrik Gyllenhammars sångkompositioner. Trion som faktiskt finns inspelad upphörde vid Alfhild Ljungmans bortgång 1912. Det kan nämnas att trions sista framträdande var vid ”Kvinnornas fest” på Högloftet på Skansen i december 1911, då man hyllade Marie Curie för Nobelpriset i kemi.

En liten episod, ihågkommen i familjekretsen, visar hur Patrik Gyllenhammars sånger kunde uppskattas i samtiden, men ger också en inblick i hans sociala liv: en gång var Patrik Gyllenhammar och den Gyllenhammarska trion hembjudna till Sven Scholander, lutsångare, chef för Nordiska musikförlaget, men också släkt med Alfhild Gyllenhammar. Vid samma middag deltog Edvard Grieg. När trion sjungit Gyllenhammars ”I den stilla dal” visade Grieg sin förtjusning genom att önska att han skrivit sången själv.

Patrik Gyllenhammar var också engagerad i Samfundet SHT (invald 1899) och Dalaföreningen i Stockholm - båda med musikverksamheter som han deltog i. Han verkar kort sagt ha varit en boren sällskapsmänniska.

Verk

Patrik Gyllenhammars framgångar som kompositör vilar tveklöst på hans förmåga att skapa sångbara melodier − bara hans sånger har levt vidare. Det är melodiernas bärkraft som bevarat hans verk. Urvalet av texter berättar också en del om honom som musikskapare, nämligen att han gärna valde texter med naturlyriskt innehåll av välkända författare (som Topelius och Runeberg). Utöver naturlyriken tonsatte han texter med frejdiga stämningar.

Inga uppgifter anger när Patrik Gyllenhammars sånger tillkom, men troligen komponerade han merparten före familjebildningen. Om inte annat så hade han mer tid till sådant, innan barnen kom. Bevisligen höll han på med tonsättning också efter giftermålet. Flera sånger är nämligen skrivna för tre (dam)röster, d.v.s. för hustruns vokaltrio. Det är över huvud taget ett rimligt antagande att sångerna komponerades för omedelbar användning i Gyllenhammars vänkrets.

Åtskilliga sånger trycktes senare i sångböcker för skola, föreningsliv och scouting. Det ledde till en relativt stor spridning av hans verk, detta utan att de flesta som sjöng sångerna kände kompositörens namn. I sådana tryck var de ursprungligen genomkomponerade sångerna reducerade till visor, dvs återgivna med bara melodilinje och ackordföljd, en inte ovanlig förvandling för sångkompositioner med brett anslag.

Patrik Gyllenhammar avled den 23 december 1904 som 33-årig småbarnsfar, sedan han ätit infekterade ostron på Grand hôtel i Stockholm − ytterligare tre personer dog efter samma måltid.

Gunnar Ternhag © 2015