1. Önskevisa

Om jag vore hvad jag ville vara,
vore jag en liten syrsa bara,
spelade på cittra,
såge dagen glittra
i det gröna gräset.

Sakta till ditt fönster jag mig smöge,
gröna rankan nog till stege döge.
Vid din fönsterruta
stämde jag min luta
till en kärleksvisa.

Och till fönstret fram du skulle gånga,
för att kvällens svala dofter fånga.
Mina melodier, dina drömmerier
väfdes hop som spindeltrådar.
Månen skimmer öfver nejden gjuter,
och i sömn du dina ögon sluter.
Icke vill du neka
lutans toner leka
i den dröm du drömmer?

Sol och blommor dina drömmar smycka
Dröm om ljus, jag sjunger för din lycka.
Sof! Och vakna
aldrig för att sakna
hvad dig drömmen skänkte.
Om jag vore hvad jag ville vara,
vore jag en liten syrsa bara.
Och när vintern bredde
snö på mark, jag redde
mig en bädd till hvila.

2. I maj

I maj, i maj när rosor stå i knopp,
gif akt, gif akt, då vakna tårar opp.
I höstetid, när björkar kala stå,
ack, kärlek och fröjd likt drömmar då förgå.
Gif akt, gif akt, ty så är tingens lopp:
blommor och hjärtesår bryta om våren opp.

3. Den heliga natten

Det sväfvar ett stilla, ett domnande sus
kring slumrande örternas sängar,
och silfrade dimmors villande ljus
nu darrar på Betlehems ängar.
Det hörs ej ens sakta ett hviskande ord,
men herdarne vakta en betande hjord.
Det hvilar en slöja af snöhvit färg
på vågiga kullar och fjärran berg.

Du kommer i natt, o heliga fröjd,
att gästa de låge och ringe.
En ängel från himlens saliga höjd
står nära med strålande vinge.
I arme, ej rädens!
Han kommit, er vän!
O, fröjdens och glädens,
I vallaremän!
Det klingar en stämma ur töcknens flor:
Jag bådar er glädje, osägligt stor.

4. Kveld

Kveld, med din duggede Eng,
med de stille, de svalende Skove,
din forfriskende Blomsterseng,
din Fred har lagt sig i min Streng.
Dig vill jeg love,
Fugle paa Kviste nu sove,
Reden er stille, Reden er stille.

Kveld, med din kvægende Fred,
med din sagte, din hviskende Tale,
Skyggerne sænke sig ned,
give et skjærmende Sted,
Luftninger svale vifter i Skogenes Sale,
Stjernerne stiger, Stjernerne stiger.

O, efter Dagstrævets Slid
skjænk mig Drömme og Fred
i din Stilhed,
sænk dig om mig forsonende blid,
og luk ude den larmende Id,
o, lad din Mildhed tæmme min brusende Vildhed!
Kvæld, du er deilig! Kvæld du er deilig.

5. Höbärgning

Nu blommar blå förgätmigej i alla blomstersängar,
Nu grönskar gräs och timotej på alla mina ängar.
Och liarna slå och räfsorna gå med raska slag och slängar.

Nu falla blomstren ned och dö i doft som stilla söfver,
I doft af bär och gräs och hö, af smultron och af klöfver.
Och liarna slå och räfsorna gå och snart är sommarn öfver.

Si drängarna i skjorta röd, si jäntors hvita linnen,
De lysa grannt som hvita glöd till fröjd för unga sinnen.
Och liarna slå och räfsorna gå. Snart äro blomstren minnen.

6. Hejsan!

Hejsan, hvad det är roligt ibland,
allting inom mig jublar!
Sinnet är ungt och hjärtat i brand:
gossen mig trohet lofvat!
Lef lifvet fullt, ty du är ung,
lifvet är värdt att lefva!

7. Svind ud

Svind ud, du blinkende Stjernelys!
Glid under, du blege Måne!
Nu stiger Dagen på lette Steg
til Flöjtespil og til Strengeleg
og Guld over Åsens Blåne!

Det tjoner gennem den lyse
Li så Bjerkernes Söljer ringer.
Det nynner under det hvide Bar,
så Siksik vågner i Sne og Snar
og ryster de gule Vinger.

Der drar et jublende Tog forbi,
det skinner som Sölv i Hejen.
Men vil du med, får du skynde dig,
for Eventyret, åho, ohej,
står ind over Vintervejen.

8. Nypetorn og Rognebær

Nypetorn og Rognebær, Höstens muntre Fattiggutter!
Stormer ind når Hösten slutter, tar med Tak hvad levnet er.
Nypetorn og Rognebær, Rognebær.

Nypetorn og Rognebær, Rödt i rödt om alle Knatter,
blanke Tjern og Trosteskvatter. Vintersol og hvide Kjær,
Nypetorn og Rognebær, Rognebær.

Nypetorn og Rognebær, sunde röde Barnekinder,
sidste Nyn af lyse Minder, sidste varme Sommerskjær,
Nypetorn og Rognebær, Rognebær.

9. Vår

O, du lummiga lund, o du skuggande skog,
o, du äng i din älskliga vår!
Ljuf är rosornas röst, jag förnimmer den nog,
och jag liljornas löjen förstår.

Ty hvar vinter har vår, och ett hopp har hvar höst,
och all midnatt i morgon förgår.
Jag vill tro på en sol och på rosornas röst,
och på ängarnas älskliga vår.

10. Minna satt i lunden

Minna satt i lunden och på kransen såg,
som, af rosor bunden, i dess sköte låg.
Och en tår föll neder uppå blomstren då,
men till kransen beder ömma flickan så:

"Sköna, får du stanna på min ynglings hår,
dofta kring hans panna kärlek blott och vår.
Nekar han dig dröja på det ljusa hår,
o, då må du röja Minnas gömda tår."

11. Somna, du min våg

Somna våg i västanfjärdar,
somna sakta vid holmens strand!
Slockna, du min sol, i molnets världar,
slockna stilla vid himlens rand!

Bryt, du starka storm, din vilda vinge af!
Flyg i dufvohamn allt kring det vida haf!
Gunga roligt i vågens famn.
Långt, långt i fjärran är mitt hjärtas hamn.