Liv

Jacob Struve föddes som äldsta barnet till apotekaren Frans Ulrik Struve, av tysk börd, och Anna Elisabeth, född Hassenbalk.

Struve kom till Uppsala universitet som preparand 1779 och från 1781 som matrikulerad student. Han disputerade pro exercitio 1785 och för graden 1788, bägge gånger på botaniska avhandlingar. Naturalieforskningen fortsatte vid Kiels universitet från 1791, där Struve ursprungligen önskade bli medicine doktor men i stället på sina professorers inrådan disputerade för den då i Sverige ej existerande graden doctor historiae naturalis.

Under början av 1790-talet studerade Struve harmonilära, komposition och kontrapunkt först hos Adalbert Gyrowetz i Wien, senare enligt samtida uppgifter för en rad ej identifierade lärare i Paris och England. Efter 1795 verkar hans naturhistoriska sysslor åsidosättas till förmån för större kompositionsuppdrag. Ett sådant var de instrumentala interludierna till kröningsmusiken till Gustaf IV Adolf 1800, där Johann Christian Friedrich  Haeffner skrev vokalsatserna.

1797 valdes Struve genom enhälligt beslut in i Kungl. Musikaliska akademien. 1805 tillträdde han som inspektör, senare även direktör, för akademiens sångskola. Belägg saknas dock för den i modern litteratur förekommande uppgiften att han skulle ha varit preses för akademien under 1805−11. Tjänstgöring i akademiens sångskola, liksom periodvis som biträdande klaverlärare, överlappade med Struves periodvis omfattande privatundervisning inom flera musikaliska discipliner. En minnesteckning i Kometen 1826 påstår att han privat söktes upp av en stor mängd elever och ofta lade tio timmars dagligt arbete på detta vid sidan av eget komponerande och musicerande. Struve kandiderade 1818 till posten som ordinarie lärare i klaver- och orgelklassen, vilken dock efter omröstning gick till Thomas Byström. När en lågperiod i akademiens aktivitet inträffade 1810 p.g.a. diverse politiska faktorer, flyttade Struve i stället till Norrköping för tjänsten som organist i Tyska kyrkan där. Från och med 1817 fram till sin död 1826 var han åter verksam i Stockholm, i synnerhet inom Harmoniska sällskapet, bildat 1820. Han avled den 27 juli 1826 och begravdes i Maria Magdalena kyrka den 9 augusti.  

Till Harmoniska sällskapet testamenterade Struve sin flygel, sitt notbibliotek och en kontant summa om tusen riksdaler. Sällskapet överlät 1865 i sin tur kvarlåtenskapen till Kungl. Musikaliska akademien, då summan med ränta ökat betydligt.

Vid flera tillfällen sökte Struve på det i tidigare generationer gängse sättet antingen betala eller avstå från arvode för att vinna ett ämbete, vilket antyder både en förgustaviansk ämbetsuppfattning och en förhållandevis god ekonomi. I fallet med klavertjänsten på akademien 1818 väcktes protest mot att Struve erbjöd sig avstå delar av arvodet till företrädarens änka, medan han mer framgångsrikt vann organisttjänsten i Norrköping med en egen insats om tusen riksdaler samt eget avlönande av ett biträde, mot löfte om 6 procents årligt intresse av samma summa.

Verk

Struves sångspel, som i flera fall är ömsom nykomponerade, ömsom bearbetningar av befintlig repertoar och användande av populära melodier, visar överlag en stor bredd av sats- och stiltyper, ofta använda på originella sätt. Vissa arior och ensemblenummer kom att få en stor spridning genom kammarmusikaliska konserter samt inom samtida och senare salongskultur. Överlag uppvisar de stora likheter med samtida tyska sångspel, vilket kontrasterar mot den i Stockholmsscenerna annars dominerande franska operettdominansen under Edouard Du Puys andra period som hovkapellmästare.

Bland sångspelen märks Den ondsinta hustrun vilken är baserat på en pjäs av Charles-Guillaume Étiennes och som spelades vid fler än nittio tillfällen på Kungl. Operan i Stockholm, så även efter Struves död. I den avslutande scenen gestaltas slitningarna mellan make och maka föredragsmässigt både vad gäller tempo och klang med instruktioner som går långt bortom notationen (exempelvis ”Carolina sjunger och tar tacten lagom”), vilket även ger en mycket belysande inblick i framförandepraxis och gestaltning i den säregna sångspelsgenren. Struve ansågs i samtiden vara ”snart sagt den ende infödde svensk som komponerat för teatern”.

Tillkomstförhållandena för Struves symfoniska oeuvre är i allmänhet mindre välbelagda än de som gäller hans verk för opera- och teaterscenen. Symfonin i Ess-dur har av Stig Walin karaktäriserats som ett ungdomsverk. De stämuppsättningar och partitur som Walin utgår från förstördes troligen så sent som 1943 av brand i Musikaliska sällskapets lokaler i Norrköpings rådhus. En uvertyr i c-moll får betraktas som ett av Struves mer originella och intressanta orkesterverk, och är i flera avseenden mer symfoniskt upplagt och disponerat än förstasatsen i Ess-dursymfonin. En fråga av speciellt intresse är den tidiga idiomatiska användningen av tromboner i orkestersatsen. Även uvertyrerna till vissa av sångspelen är spelvärda som fristående orkesterverk.

På det kammarmusikaliska området skrev Struve en rad verk, troligen med huvudsaklig avsikt för framförande i Harmoniska sällskapet. Pianokvartetten i f-moll attribuerades tidigare till Joachim Nikolas Eggert, men är med all säkerhet av Struve. Stråkkvartetterna visar en kvickhet och genomföringsförmåga som höjer sig långt över det blott habila man ofta annars finner i kvartetter vid tidpunkten.

Struves klaververk rönte, liksom ett par solosånger, stor framgång och utgavs på Müllers förlag i Stockholm samt av Breitkopf & Härtel i Leipzig. En pianobearbetning av melodin ”Vila vid denna källa” har tidigare på tveksamma grunder tillskrivits Joseph Martin Kraus, men kan på grundval av stil och handskrift tillskrivas Struve.

Bland Struves verk för kör och orkester märks koralkantaten ”Jorden full af Herrans ära” samt den stora Missa pro defunctis som möjligen är den tidigast belagda sättningen av en sådan mässa i Habsburgsk stil av en lutheran. Verket var fullbordat och uppställt i partitur av Struve själv vid tonsättarens död, så när som på sista satsen, vilken senare införts av A.J. Grundén, dock efter fullständigt koncept av Struve. Uppgiften att Grundén eller Erik Drake ska ha fullbordat verket efter Struves död är felaktig. Den monotematiska öppningssatsen har till disposition och struktur vissa likheter med den likaledes monotematiska förstasatsen i Antonín Rejchas rekviem, som troligen var känt för Struve. Dock är temabehandlingen och satstekniken helt självständig i förhållande till andra tänkbara förebilder. I satserna till sekvensen Dies irae utmärker sig Rex tremendae speciellt för sina klart separerade harmoniska och satsmässiga skikt; mot stretto-insatser av ett f-molltema i tutti, står vokalsolisternas quasi-koral i F-dur ut i relief, vilket också kan tolkas som en luthersk markering i detta för protestantiska förhållanden annars mycket ovanliga verk.

I Stockholms-Postens anmälan av Struves rekviem menar man att verket är ”effektrikt utan att sträfwa efter effekt” och betonar det för Sverige unika i en sådan tonsättning. Valda satser ur verket utgavs i klaverutdrag sammanställt av Drake på Scheeles förlag 1826, ett anmärkningsvärt inslag i den flora av pianoreduktioner som annars främst baserats på populära arior, duetter och uvertyrer. Valda satser ur rekviemet framfördes vid Struves begravning på bekostnad och praktiskt genomförande av Harmoniska sällskapet, där Struve var högt vördad bland yngre medlemmar ”för sina rena harmoniers skull”, vilket vid denna tidpunkt i Sverige är en vanlig referens till kontrapunktisk fallenhet och förkovran.

Struve inför eftervärlden

Struve var en av få svenskfödda tonsättare som fick sin musik regelbundet framförd i hela landet. Förutom i Stockholm framfördes sångspelen och kammarmusiken i ett tjugotal svenska städer, och intresset för hans musik var ovanligt långlivat, vilket omtryckningen av vissa pianoverk långt in på 1900-talet visar. Vid sidan av sin pedagogiska verksamhet verkar han ha komponerat i alla sina livsfaser och kunde enligt Johan Olof Wallins gravpredikan ”ostörd och obortryckt följa sin känslas hänförelse, som allena bestämde hans kall i tiden, och detta blef hans lust och hans lif”. Detta bör inte tolkas som att Struve var förmögen, eller att han kunde försörja sig på sitt komponerande, utan att han olikt många framgångsrika samtida tonsättare kunde ägna musiken i någon form huvudparten av sin tid.

Att Struve försvann ur musiklivets och forskningens allmänna medvetande under 1900-talet är svårförklarligt med tanke på den höga aktning hans verk visas under större delen av 1800-talet. En bidragande orsak till detta kan ha varit att källsituationen för hans verk länge var oklar. Viktigt arbete på detta område har gjorts av Wilhelm Bauck på 1860-talet samt av Susanne Haglund och Anna Lena Holm på 1990-talet.

Mattias Lundberg © 2015