Oljemålning av Johan Gustaf Sandberg, 1830. (Nationalmuseum)

Abraham Julius Grundén var på sin tid ett aktat namn till följd av sin personlighet och sin samhällsställning. Hans verksamhet som tonsättare bidrog troligtvis till anseendet. Idag vilar hans kompositioner på arkivhyllorna och hans namn väcker inga associationer. Men berättelsen om honom vittnar om en person som fyllde ett bestämt sammanhang med uppskattad musik.

Liv och yrkesverksamhet

Abraham Julius Grundén föddes 1779 i Gävle. Han var son till Anders Adolf Grundén (1742−1802), prästvigd men då rektor för en skola i staden, och dennes hustru Helena Juliana (f. Printz, 1750−1817). Fadern utnämndes 1781 till kyrkoherde i Söderala utanför Söderhamn, dit familjen flyttade och där Abraham Julius växte upp. Hustrun var för övrigt prästdotter. Abraham Julius hade tre syskon, varav ett dog i späd ålder.

Som kyrkoherdeson var vägen till Uppsala universitet utstakad. Grundén studerade där, men var också engagerad i stadens eller rättare sagt universitetets musikliv. Han var en av sju åtalade i den beramade musikprocessen 1800, ”en omskriven skandal i det uppsaliensiska musiklivets annaler”, som musikforskaren Ingmar Bengtsson skriver. Akademiska kapellet hade repeterat in tonmålningen Bataille de Fleurus av en viss Franz Metzger inför en högtidlighet med anledning av Gustav IV Adolfs kröning. I verket citerades ”Marseljäsen”, vilket universitetets rektor fick reda på för att sedan omedelbart förbjuda stycket. När musikerna kom till ceremonin, låg en symfoni av Haydn på notställen! Sju av kapellisterna vägrade att spela något annat än den inrepeterade bataljmålningen. För detta ordningsbrott med politisk färgning ställdes de inför rätta i universitetets egen domstol, Consistorium Minus. Grundén och övriga sex blev relegerade från universitetet och dömdes till både fängelse och böter.

Abraham Julius Grundén deltog alltså i Akademiska kapellets verksamhet, vilket säger en del om hans musikkontakter, men också om hans repertoarkännedom. (Ingen komposition av Grundén finns dock i orkesterns arkiv.) I övrigt tiger källorna om honom som musiker och tonsättare under studieåren.

Grundén gjorde hela sin civila karriär i Kammarrätten. Denna var ett centralt ämbetsverk som organisatoriskt låg under Finansdepartementet. Kammarrätten var både en domstol och ett förvaltande verk, Grundén arbetade huvudsakligen på förvaltningssidan. Han anställdes som kanslist 1804, blev sedan pronotarie och därefter assessor, för att 1818 utnämnas till kammarrättsråd, vilket var en tjänst närmast under Kammarrättens president.

Osäkra uppgifter finns om att Abraham Julius Grundén låg bakom Grundéns pianoskola, vid vilken bland annat August Söderman studerade. Det är Södermans levnadstecknare Gunnar Jeanson som förbinder Abraham Julius Grundén med skolan.

Abraham Julius Grundén var gift med Carolina Grundén (f. Söderström, 1799−1893). Paret hade en dotter. Enligt nekrologen efter makan (Aftonbladet 14/1 1893) var maken ”på sin tid en av de mest bekanta personligheterna inom hufvudstaden”. Abraham Julius Grundén avled i Stockholm 1834.

Tonsättaren

Ingenting är känt om Abraham Julius Grundéns musikaliska skolning, således heller ingenting om hans förberedelser för aktivt musikskapande.

Grundéns verksamhet som tonsättare än huvudsakligen knuten till Auroraorden − ”ett bland Stockholms allra gladaste och roligaste ordenssällskap” som en tidningsartikel meddelar (Kalmar 11/6 1887). Den grundades 1815; Grundén invaldes 1819. Enligt ordens ursprungliga stadgar var ”dess förnämsta göromål […] att med glada tidsfördrif vid lediga stunder, skingra de bekymmer som äro oskiljaktliga från dagens mödor. Dessa Tidsfördrif skola förnämligast bestå uti Theatraliska Öfningar, och i brist af sådane, uti Dans”. Det innebar i praktiken att ordensmedlemmarna gjorde teateruppsättningar, vid flera kända tillfällen mycket ambitiösa uppsättningar med både originaltexter och originalmusik. Oftast handlade det om komedier, farser eller lustspel. Bland de medverkande fanns under Grundéns tid sångerskan Charlotte Dannström (gift Billström), syster till sångaren och sångläraren Isidor Dannström, och tidningsmannen Lars Johan Hierta. Orden höll till i det Kirsteinska huset på nuvarande Vasagatan som var en publik lokal för allehanda evenemang.

Grundén valdes till ordens musikaliska ledare ca 1820. 1829 utnämndes han till stormästare, ordens högsta ämbete.

August Blanche ger i boken Hyrkuskens berättelser (1863) en dråplig skildring av ”En afton i Aurora Orden”, byggd på författarens eget deltagande i ordens verksamhet. Grundén karakteriseras som ”en duglig ämbetsman samt för övrigt en av de hederligaste och mest humana människorna under solen”. Men som tonsättare framställs han som en plagiatör, trots att det var vanligt med lån ur musikhistorien när tillfällighetsverk sattes ihop för bruk i sällskapslivet. Skildringen innehåller en hel del som kan sättas på skönlitteraturens konto, men Blanches text ger ändå en aning om att tonsättaren Grundén inte alltid betraktades med respekt.

Grundéns minne inom orden skrevs efter hans bortgång i den så kallade riddarematrikeln: ”Nitisk Embetsman, Stor Musicus och Compositeur, har Orden nästan ensamt honom att tacka för sin förkofran och anseende”. Orden upphörde strax efter Grundéns död, enligt dess historieskrivare Hugo Sjöstedt (1945) för att ingen sammanhållande kraft motsvarande Grundéns person gick att uppbringa.

Grundéns musik nådde utanför Auroraorden, osäkert dock i vilken utsträckning. 1826 spelades emellertid ett verk av honom inom det ursprungliga Mazerska kvartettsällskapet. Uppgifter om både genre och titel saknas − verket har uppenbarligen gått förlorat.

”Som tonsättare nådde han ej över dilletantstadiet, ehuru han skrev med stor lätthet”, meddelar C.-G. Stellan Mörner ampert i Sohlmans musiklexikon. Den som vill vara mera förstående säger att Grundén inte hade skolning som tonsättare, främst för att sådan var svår att få vid denna tid. Han hade inte heller musik som huvudsyssla, vilket förenar honom med många samtida tonsättande kolleger. Auroraordens behov av musik kunde tonsättaren Grundén nog tillfredsställa.

Abraham Julius Grundén i sin ordensdräkt. Oljemålning av Johan Gustaf Sandberg 1830. Nationalmuseum (NMGrh 3997).

Verk

Grundéns kompositioner är anmärkningsvärt flyhänt skrivna för att vara verk av en icke tonsättarutbildad person. Hans orkestersatser är oklanderliga, om än inte originella. Bara det faktum att han skrev flera verk för mindre orkester berättar åtskilligt om Grundén goda insikter i komponerandets konst. Man bör dessutom ha i åtanke att hans tonsättningar var tänkta för en begränsad krets och i många fall bara framfördes vid ett enda tillfälle. I det ljuset framstår tonsättaren Abraham Julius Grundéns satsningar som remarkabla.

Till saken hör också att Grundén komponerat musiken till två operetter för Auroraorden: Masken och Rosa eller Återseendet. Även om det inte rör sig om helaftonsverk, måste kompositionsarbetet ha krävt veckor eller till och med månader − vid sidan av tjänsten vid Kammarrätten. Både partitur och stämmor är bevarade, materialet vittnar om en upphovsman med goda kunskaper om genren. Grundén skrev dessutom musik till åtminstone ett skådespel, Andebesvärjningen (av Per Adolf Granberg), och ett oratorium ”i två avdelningar”: Sveriges enighet.

Grundéns musik är kompositionstekniskt så driven att man misstänker att verk av hans hand gått förlorade. Han bör rimligen ha skrivit verk av enklare slag innan han gav sig på mer komplicerade former. De bevarade verken har överlevt av en slump: de hittades i ett antikvariat i början av 1890-talet och köptes in med kungligt anslag för att skänkas till dåvarande Musikaliska akademiens bibliotek (nuvarande Musik- och teaterbiblioteket). Andra verk kan ha kastats eller på andra sätt förkommit.

Gunnar Ternhag © 2015