Operetten Masken skrevs sannolikt för uppförande inom Auroraorden, där Grundén var verksam och från ca 1820 musikansvarig. Dessa fyra arialiknande sånger var ursprungligen skrivna med orkesterackompanjemang. Texterna är antagligen författade av någon ordensbroder.

1. Cavatina

Gåsse quäf, quäf din ömma låga,

släck dit yra hjertas brand.

Dessa nöjen, dessa nöjen bli din plåga,

kedjor dessa blomsterband.

Udden af den pil som sårar,

dåppad är i ångrens gift,

nectar byter sig i tårar,

nöjets thron i nöjets grift.

2. Baron von Eld:

Kärlek jag din Fana svär,

mildaste af alla gudar,

klädt i dina blomsterskrudar,

lifvet likt ett Eden år.

Hvilka sällheter att smaka,

uti famnen på en maka,

ömsom blygsamt, ömsom kär,

ömsom vägrande och fjär,

ömsom vinkande tillbaka

öfvervunnen af begär.

3. Kapten Glad:

Jag tillstår att jag är så svag

att jag för skönhet blott kan ömma.

Själens ädlare behag må en Platonisk älskare döma.

När jag en flicka råkar se,

som grinar då hon ser mig le,

och blottar sina svarta tänder

och mig att kyssa vågar ge

två långa smala skrumpna händer.

Och då hon sköänker en douceur,

Min mun med tvänne läppar rör,

så bleka vissnade och kalla

coh med sitt bröstben likt en dolk,

kan rikligt genombåra folk

som råkar i dess famn  att falla.

Då blundar jag och tar farväl

och ingen skönhet i dess själ

förmår att mig tillbakahålla.

4. Susanna:

1. Att vara skön är måttlig lycka,

om man ej vett och hjerta har,

nog komma de som om oss tycka,

men ingen, ingen stannar qvar,

de se på oss en liten studn,

men älska ej af hjertans grund.

2. Men om jag skicka mig beskedligt,

fast jag ej vacker är och grann,

arbetar flitigt, lefver redligt,

så får jag nog en fästeman

som älskar mig af hjertans grund,

och gör mig mången lycklig stund.