Liv

Uppväxt och studieår

Valborg Aulin föddes i Gävle, där fadern Lars Axel då hade tjänst som läroverkslärare och i staden hade mött sin blivande hustru Edla (f. Holmberg). Redan året efter dotterns födelse flyttade familjen till Stockholm, där brodern Tor, den blivande violinisten och tonsättaren, föddes 1866. Som så många andra inledde Valborg Aulin med musikstudier i hemmet, för att senare ta privatlektioner. Valet av lärare ger en klar antydan om att siktet var inställt på högre musikutbildning och en bana som tonsättare: Jakob Adolf Hägg och Albert Rubenson. Den senare var musikkonservatoriets direktör, vilket ger en särskild fingervisning om den tänkta fortsättningen. 1877−82 studerade hon vid Musikkonservatoriet, där hon hade lärare som Hilda Thegerström (piano), Hermann Berens och August Lagergren (komposition) samt Albert Rubenson och Ludvig Norman (instrumentation). Norman förblev en viktig stödjare fram till sin bortgång 1885. Den stora saknaden efter denne uttryckte hon direkt efter Normans död i verket Pie Jesu Domine för kör och orkester.

Tack vare Jenny Lind-stipendiet från Musikaliska akademien kunde hon studera utanför Sverige under åren 1885−87: i Köpenhamn för Niels Gade (som hade undervisat hennes lärare Rubenson, Norman och Hägg), följt av ett kortare uppehåll i Berlin, och tre år i Paris, där hon tog lektioner i komposition för Benjamin Godard och i piano för E. Bourgain, men också, fast i mindre utsträckning, för tonsättarna Jules Massenet och Ernest Guiraud. Utlandsstudier innehöll vid denna tid konsertbesök för att höra verk och interpreter som inte var möjliga att ta del av på hemmaplan. Valborg Aulin ägnade därför utlandsåren till att också bekanta sig med för henne ny musik. ”Trots sin totala brist på yttre charme, som fransmännen skatta så högt, blev hon mycket uppskattad tack vare sin stora begåvning”, skriver sångerskan Anna Aulin, brodern Tors andra hustru, i en minnesteckning. I Paris tillkom två större anlagda verk, sannolikt under något slags överinseende av någon eller några av de tillfälliga lärarna: Tableaux Parisiens för orkester och Procul este för soloröst, kör och stråkorkester. Dessa format lämnade hon dock efter Parisvistelsen och skrev fortsättningsvis mestadels kammarmusik, precis som många av hennes samtida kvinnliga kolleger och för den delen också många manliga komponister. Möjligheterna att uppföra orkesterverk var små med endast en professionell orkester, nämligen Hovkapellet som dessutom hade konsertverksamhet som en mindre del. De flesta tonsättare avstod därför från större satsningar.

Lärare, musiker − och slutfas som tonsättare

Väl hemma igen undervisade hon i piano och harmonilära, men framträdde också som pianist i Stockholm och på turnéer i landet, bland annat tillsammans med brodern Tor och hans stråkkvartett. Hennes kompositioner fick jämförelsevis god spridning, framför allt genom att åtskilliga verk trycktes. En stråkkvartett (nr 1 i F-dur, som hon tillägnade sin lärare Rubenson) trycktes 1888 av Musikaliska konstföreningen (nytryck 2001 − hennes andra kvartett publicerades av samma utgivare så sent som 2005). Talande nog fick hon flera kompositioner av hem- och salongskaraktär publicerade i tidskrifter som Musik för hemmet och Svenska familjejournalen. Hon uppmärksammades också genom egna kompositionsaftnar 1896 och 1901. Valborg Aulin tillhörde avgjort samtidens krets av etablerade tonsättare.

Vid 43 års ålder lämnade hon alltså sin uppväxtstad. Även om privatundervisning var hennes huvudsyssla under de 25 åren i Örebro framträdde hon också som pianist. Hon ägnade sig dessutom åt att arrangera konserter i staden. Anledningen till flytten från Stockholm är inte känd. Svårigheterna att som kvinna bli accepterad som tonsättare har framkastats som ett skäl, men också att hon ville flytta från det konkurrensutsatta musiklivet i Stockholm och samtidigt frigöra sig från modern, med vilken hon sammanbodde. Att Valborg Aulin vid 43 års ålder lämnade huvudstaden och dessutom upphörde att komponera innebar i realiteten att hennes verk mer eller mindre försvann från konsertprogrammen.

Verk

Valborg Aulins produktion domineras av två verktyper: pianoverk samt verk för sång och piano. Båda typerna knyter hennes skapande till mindre framförandesammanhang. Det betyder dock inte att hennes stycken framför allt är anpassade till amatörmusicerande. Ett antal verk är visserligen tänkta för mindre förfarna sångare och musiker, framför allt de kompositioner som trycktes i tidskrifter, men många riktades av den tekniska svårighetsgraden att döma till väl utbildade musiker. Detta ser man redan av dedikationerna, där namnen var professionella sångare och musiker (Dina Edling, Hilda Thegerström m. fl.).

Med undantag av en sonat med fyra satser (op. 14) består hennes pianokompositioner av ensatsiga verk som i två fall dock bildar samlingar med stycken. Dessa kompositioner är stämningsstycken, där karaktären i regel redan uttrycks i titeln. Dominansen av verk med en enda sats är smått gåtfull med tanke på att hon själv var en framstående pianist som också framträdde regelbundet och då kunnat spela egna verk av större format. Möjligen kan de många ensatsiga pianoverken förklaras med att hon ville få ut sina tonsättningar i förlagstryck, där smärre verk sålde bättre än mer omfångsrika kompositioner. Inkomster från försäljning av tryckta verk var viktiga för tonsättare, innan den moderna upphovsrätten kom med ersättning för framföranden.

Valborg Aulins verk för soloröst och piano är mera konstfulla visor än expressiva romanser. Nästan alla texter har skrivits av tre samtida författare. Allra flest tonsättningar gjorde hon av Karl Alfred Melins dikter. Melin, idag ett okänt författarnamn, fastän akademiledamot, lockade bland annat Ludvig Norman till att tonsätta hans texter. Möjligen låg den omständigheten bakom Valborg Aulins återkommande val av denne författares verk. De båda andra, Carl David af Wirsén och Johan Ludvig Runeberg, var föremål för flera sångtonsättares intresse.

Stråkkvartetterna, två stycken, är tveklöst de verk som äger mest överlevnadskraft − formsäkra, effektivt skrivna kompositioner som vittnar om Valborg Aulins gedigna skolning. De ambitiösa kvartetterna står i kontrast till mycket annat i hennes övriga produktion. Man kan fråga sig varför hon inte återvände till genren som hon uppenbarligen behärskade. Hon var trots allt bara 29 år när hon färdigställde den andra kvartetten. Men Valborg Aulin blommade tidigt som tonsättare, för att senare helt avstå från denna del av musikerskapet.

Gunnar Ternhag © 2013