Vid stranden av Rånö ström,
där älvor till dansen gånga,
jag hade så fager en dröm,
en dröm bland drömmar många.

Midsommarnatten drog som ett flor
över mark och ängar;
näcken i säven slog
sakta de klingande strängar.
Gick jag å villande led
av tonernas trollmakt bunden,
då såg jag hur skogsfrun skred
i sitt gröna dok genom lunden.

Och var det ej skogens fru,
så var det en jordisk kvinna;
jag såg som i dröm ännu
hennes lätta fot försvinna.
Och var det ej skogens rå,
så var det den vänaste tärna;
natten ej hunnit förgå,
så lät hon sig fånga gärna.

Och var hon mig huld en gång
jag kan henne aldrig glömma!
Och blev icke drömmen lång
den var dock så ljuv att drömma.