Ett liv i Sverige − med en avstickare till Paris

Ingvar Wieslander föddes den 19 maj 1917 i Jönköping, men familjen flyttade till Borås, där ynglingens fascination för musik tidigt gjorde sig gällande. Han spelade piano och fiol och komponerade ”en fruktansvärd massa”. Upphovsmannen nedvärderade dessa juvenilia med orden: ”Det är glömt, begravet och bränt.” Som enskilt arbete skapade den 18-årige gymnasisten Wieslander dock en fantasi i fiss-moll för piano och orkester, vilken han framförde med fadern som dirigent.

Att Ingvar skulle ägna sig yrkesmässigt åt musik var självklart. Efter studentexamen påbörjade han en mångsidig utbildning, bland annat i musikteori för director musices Sven E. Svensson vid Uppsala universitet och komposition (privat) för Lars-Erik Larsson. 1945 avlade han musiklärarexamen vid Kungl. Musikhögskolan. Som lärare i dirigering hade han då haft Tor Mann. Under åren 1944−47 var han knuten till musiklivet i Sundbyberg som lärare och ledare för stadens orkesterförening. 1947−48 vistades Wieslander i Paris och studerade där komposition för Tony Aubin och dirigering för Eugène Bigot.

Återkommen till Sverige blev Wieslander 1949 kapellmästare vid Malmö stadsteater. Han förblev malmöteatern trogen återstoden av sitt liv. De sista åren fungerade han som kormästare men drabbades av långvarig sjukdom. Ingvar Wieslander avled den 29 april 1963, vid ännu inte fyllda 46 års ålder. 

Teatermusik i vidaste mening

Teaterbyggnaden hade invigts 1944 och Stadsteatern var således som institution blott några år gammal. Wieslanders tid där sammanföll delvis med teaterns första och kanske största blomstringstid, Ingmar Bergmans epok (1952−58). Bergman var ju livligt intresserad av musik och rådfrågade och samarbetade med husets musikkunniga. Wieslander var en kapacitet som passade i den rollen. Som huskapellmästare hade han att fortlöpande leverera tonkonst av allehanda slag: inlägg i talpjäser, arrangemang och instrumentering av operett- och balettmusik, m.m. Ibland kunde sådan teatermusik nyttiggöras i form av fristående sviter. Musiken till Shakespeareuppsättningar som En vintersaga och Som ni behagar och baletterna Nordisk saga och Skymningslekar lämpade sig för detta.

Wieslander ägnade sig också åt opera. Radiooperan Fröknarna i parken, med text av Erland Josephson, har karakteriserats som ett finstämt stycke intim musikdramatik; det intar genremässigt en särställning. För Stadsteatern komponerade han en enaktare, den komiska kammaroperan Soppa på en spik, preliminärt kallad Skålknallen. Stycket fick sin urpremiär på Stadsteatern den 13 februari 1959 i ett för teatern typiskt blandprogram (en teaterkväll bestod ofta av en balett och en kortopera). Teaterchefen Lars-Levi Laestadius skrev själv libretton, Bengt Peterson var regissör och i rollbesättningen fanns markanta namn ur husets ensemble (Nils Bäckström, Astri Herseth, Arne Hasselblad, Margaretha Meyerson, Harriet Selin och Olav Gerthel). Laestadius berättar i en artikel i programbladet om tillkomsten: han skrev på en berättelse som började likna en operatext och frågade kapellmästaren ”om han tyckte det skulle vara roligt göra musik […]. Det tyckte han, han tycker nu över huvud taget mycket om att göra musik, och så satte vi i gång”. 

I Nordisk saga återberättas den gamla sagan om strömkarlen, som med sin demoniska fiol lockar människor i forsen.

Skymningslekar presenteras med följande ord i programhäftet: ”Balett i fyra tablåer av Carl-Gustaf  Kruuse och Ingmar Bergman ”. Wieslanders musik avsågs spegla medeltidsromantik, Bellmans 1700-tal, skillingtryck och studentliv, vilket inbjöd till elegant pastischartad underhållning. Den danske balettexperten Allan Fridericia utnämner Skymningslekar till ”en höjdpunkt i svenskt balettliv under 1950-talet”; tyvärr kommenteras inte musiken. Det bör tillfogas att teatermusik rent generellt kunde präglas av kompromisser och begränsa den skapande fantasin.  

Till den rena bruksmusiken kan man räkna Wieslanders enda äventyr i filmbranschen, Kenne Fants Prästen i Uddarbo, efter Axel Hambraeus’ roman med Max von Sydow i titelrollen. Wieslanders insats gällde här inte nyskapande utan inskränkte sig till idégivning och arrangemang av väckelsesånger. Ingmar Bergman hade inte med filmens produktion att göra, men deltog i kringdiskussionerna.

Med fäste i traditionen − mot nya horisonter

Den stilistiska utgångspunkten för Wieslanders självständiga komponerande utgjordes av nyklassicismen i Hindemiths anda, men också tonsättarens bakgrund som driven jazzpianist. I några av de mogna verken under 1950- och 1960-talen nådde han fram till en personligt utformad tolvtonsteknik. Men liksom flera andra i denna modernistiska övergångsgeneration lämnade han inte känslan för sångbar melodiföring, förankrad i publiktillvänd nyromantik. Tankarna går till hans kompositionslärare Lars-Erik Larsson. Wieslanders sista fullbordade komposition var ett konsertant stycke för två pianon och orkester, med tidstypisk titel: Mutazioni, det enda representativa av hans samlade verk som hedrats med inspelning på lp-skiva.

Hans Åstrand, nära samarbetspartner i Malmö i mödan att skapa en plattform för ny musik i Malmö, framhåller att Wieslander var mycket yrkeskunnig och högt respekterad av dem han kom att arbeta med. Wieslander hade i sitt konstnärliga bagage en gedigen traditionell utbildning och teknisk insikt och överblick utöver det vanliga: ”han hade det i sig, han förstod partitur” lyder Hans Åstrands omdöme. Wieslander höll därtill öronen öppna för aktuella strömningar, bland annat genom att besöka ISCM:s ”världsmusikfester”. I inspirerad anknytning till en sådan, avhållen i Köln 1960, grundades i Malmö föreningen Ars Nova; de övriga tillskyndarna var regissören Folke Abenius, kompositören och dirigenten Ulf Björlin och Åstrand. Wieslander fungerade som ordförande 1960−63 och fick själv uppleva ett par kammarmusikaliska uruppföranden inom föreningens ram.

Det säger sig självt att huskompositören Wieslanders många uppdrag uppvisar skiftande stilar och grepp. Hans egen personlighet kom däremot i dagen i de mera anspråksfulla kompositionerna. Dit hör givetvis verkgrupper som stråkkvartetter och symfonier. Lennart Hedwall, som närstuderat svensk symfonik, har reservationer mot de tidigare av de sex verken men fäster stor vikt vid Wieslanders båda sista nummer i genren. Om dem formulerar han sig erkännsamt: nr 5, Sinfonia da camera, uppvisar en ”behagligt kammarmusikalisk” faktur, har ”ett delikat scherzoparti”, och finalen är ”ett gigue-artat vivace, som fått ett originellt gungande fem-taktsmoderato som mellandel”. Den ensatsiga Sinfonia ecloga kulminerar i en tonsättning av Karin Boyes dikt ”Nattskärran”, vilken ”vilar som ett ädelt recitativ i varmt runda klanger ”. Helhetsomdömet lyder att det här ”tillkommer en innehållslig mättnad, som tycks vara resultatet av en klarare målmedvetenhet i själva kompositionsarbetet”.

Stråkkvartetterna nr 3 och 4 fann uttolkare i den Malmöbaserade Konvickakvartetten. Sveriges Radio sände uruppförandena 1957 respektive 1959. De större arbetena i kantatform har på det hela taget inte väckt någon bestående uppmärksamhet. Däremot borde solosångerna kunna förtjäna intresse och i körlyriken finns säkerligen fynd med repertoarpotential att göra – kanske en liten smula av ett musikarv, värt att återuppliva?

Carlhåkan Larsén © 2016