Uppväxt och studieår 1720/21−44

Anders Wesström föddes 1720 eller 1721, sannolikt i Sala där hans far (med samma namn) då verkade som organist. 1726 flyttade familjen till Hudiksvall där fadern fått tjänst som organist och musiklärare vid läroverket.

Wesström fick sin musikaliska skolning av fadern, och torde redan som ung ha uppvisat stor talang eftersom han blott 13-årig övertog faderns tjänst efter att denne avlidit i lungsot 1734. Denna tjänst innehade han i närmare tio år, även efter att han på hösten 1738 skrivit in sig för juridikstudier vid Uppsala universitet. Universitetsstudierna kröntes 1744 med avhandlingen De abdicatione regia där Wesström studerar de juridiska formerna och motiven för ett antal kungliga tronavsägelser.

Violinist i Hovkapellet 1744−73

Efter sina universitetsår begav sig Wesström till Stockholm där han småningom fick plats som auskultant vid Svea hovrätt; samtidigt var han också verksam som extraordinarie violinist i Hovkapellet. Med tanke på att båda dessa tjänster var oavlönade måste Wesströms första år i Stockholm ha varit bekymmersamma. Först 1748 befordrades han till ordinarie hovmusikant med åtföljande lön. Denna var dock inledningsvis ytterst blygsam och det skulle dröja många år innan Wesströms ekonomi kunde karaktäriseras som något annat än ansträngd. För att förbättra sin situation sökte han 1750 en ledigförklarad organisttjänst i Maria församling, dessvärre utan framgång. Troligen drygade han under hela sin levnad ut kassan med privatundervisning.

1756 fick Wesström permission från Hovkapellet för att vidareutbilda sig på kontinenten. Resan var tänkt att vara två år, men kom på grund av sjukdom och andra omständigheter att ta drygt fyra. Den inleddes med en kortare vistelse i Berlin varefter Wesström begav sig till Dresden. Här studerade han en tid för violinisten Francesco Maria Cattaneo (1697−1758). I Dresden upptäckte han också den musikaliskt begåvade ynglingen Johann Gottlieb Naumann (1741−1801) som han erbjöd att ta med sig på den fortsatta resan till Italien. Efter ett längre uppehåll i Hamburg och ett kort besök i Venedig anlände de båda till Padua försommaren 1758. Här började nu Wesström studera för violinisten och tonsättaren Giuseppe Tartini (1692−1770), och fullärd (enligt Tartinis utsaga) återvände han till Stockholm hösten 1760.

Redan några månader efter sin återkomst började Wesström framträda som solist vid offentliga konserter i huvudstaden, en verksamhet han kom att ägna sig åt flitigt under 1760- och 70-talet. Här framförde han både ny musik som han medfört från Italien och egna verk.

Wesströms konsertverksamhet begränsade sig inte enbart till Stockholm. Sommaren 1761 fick han permission för att resa till Hamburg och framträdde då också vid ett flertal tillfällen i Göteborg och Lübeck; våren 1766 tillbringade han i England. Wesström verkar ha haft ett särskilt gott förhållande till just Göteborg där han framträdde vid ett flertal tillfällen. 1770 sökte han dessutom den lediga tjänsten som domkyrkoorganist där, en tjänst han dock inte fick. Det är inte orimligt att anta att Wesström framträdde även på annat håll i landet, även om belägg för detta saknas. 

I början av 1770-talet verkar det som att de ekonomiska bekymren som präglat Wesströms liv äntligen varit över. För ovanlighetens skull var personer nu skyldiga honom pengar i stället för tvärtom. Detta förhållande skulle dock inte hålla i sig.

De sista åren 1773−81

I februari 1773 ansökte Wesström om avsked från Hovkapellet, något han också beviljades tillsammans med en mindre pension för resten av livet. Under det närmaste året framträdde han vid ännu några konserter i Stockholm och Göteborg, men försvann efter april 1774 från offentligheten. Tråkigt nog kom hans sista år att utmärkas av tilltagande förfall och alkoholism.

Tecken på Wesströms ansträngda förhållande till sin omgivning kan man finna redan tidigare, med klagomål på omständigheter och kolleger. Det är inte omöjligt att den två års tjänstefrihet han beviljades hösten 1767 med åberopande av klen hälsa, kramper, frossa och blodstörtningar var kopplad till alkoholmissbruk. Efter avskedet gick det snabbt utför. Under 1773 fortsatte Wesström att bedrägligt kvittera ut full lön trots sitt avsked. När detta uppdagades beslöts att det obehörigt tillskansade beloppet skulle dras av från kommande utbetalningar med följden att Wesström blev utan pension de kommande fem kvartalen. Hösten 1774 ansökte han om ett respass för att vistas utomlands ett år med förhoppning om att där förbättra sin belägenhet. Detta beviljades men om han reste finns inte belagt.

En möjlighet att lösa den prekära ekonomiska situationen infann sig våren 1776 då en tjänst i Gävle som organist och musiklärare vid stadens gymnasium utannonserades. Wesström var den enda sökanden, och stadens kyrkoråd var så nöjda med rekryteringen att de utan begäran dubblade den utlovade lönen. Förmodligen kom de mycket snart att ångra sig då Wesström inte infann sig till tjänstgöring som lovat. Det skulle dröja närmare ett år från det han fått tjänsten till han tillträdde; inte ens hotet om uppsägning verkar han ha tagit på allvar.

Inte heller då Wesström var på plats verkar kyrkorådets förhoppningar ha infriats. Wesström var ovårdad och i dålig kondition, och redan efter ett år klagade rådet på att han låtit ett par av sina gymnasieelever öva på kyrkorgeln utan uppsikt. Därför bestämdes att han i fortsättningen inte skulle få tillgång till kyrknycklarna annat än då orgeln skulle stämmas. Året därpå stod han anklagad i kyrkorådet för att ha spelat ”utur wärsta Wallhornston” under gudstjänsten.

De sista åren kom klagomålen i en enda lång följd, och Wesströms beteende blev allt värre. Julen 1780 var han särskilt våldsam och i januari avvek han till Stockholm med följden att han blev både avsatt och åtalad. Innan den påföljande rättegången hunnit avslutas reste han till Uppsala där han avled den 7 maj 1781 i frossa och gulsot.

Verk

Det är inte känt i vilken omfattning Wesström komponerade, men troligtvis var hans produktion betydligt större än vad som finns bevarat. Från konsertprogram känner man till minst en violinkonsert och flera solosonater liksom ett variationsstycke över ”Gustafs skål” för violin som alla gått förlorade. Sex stråkkvartetter (flera med alternativ instrumentering), en sonat för violin och cello, två sinfonior, två uvertyrer och ett allegretto för orgel finns bevarade.

Wesström komponerar i en virtuos och solistisk stil; detta gäller såväl kammarmusiken som orkesterverken. De senare utmärks av en fantasifull och kontrastrik instrumentering. Wesström verkar ha haft en viss förkärlek för variationssatser; nämnas kan den Poloneze Suozoso med 20 variationer över folkmelodin ”Många de som fria sökia” som förekommer i duosonaten. Kvartetterna är komponerade i divertimentostil, och de alternativa instrumenteringarna liksom den besiffring som förekommer i några kvartetter inbjuder till framföranden med större ensembler än den intima stråkkvartetten.

Wesströms influenser finner man på kontinenten; Sammartini och den tidige Haydn brukar nämnas. Som sin tids kanske främsta svenska violinist och därtill uppfinningsrik tonsättare skulle Wesström kunnat lämnat mer musik efter sig. Sorgligt nog kom såväl hans karaktär som levnadsomständigheter emellan.

Mårten Nehrfors © 2013