Gustaf Wennerberg (1856-1928)

Tre sånger vid piano

1. Man borde inte sofva (Jeremias i Tröstlösa)
2. Visa (A. E. W.)
3. To maa man være (Helvig Rantzau)

  • Tillkomstår: Senast 1925 (tryckår).
  • Verktyp: Röst och piano
  • Textförfattare: 1. Jeremias i Tröstlösa
    2. A. E. W.
    3. Helvig Rantzau
  • Speltid: 7 min
  • Detaljerad speltid: Omkring 7 min

Exempel på tryckta utgåvor

A. B. Killbergs bokandel. Hälsingborg 1925

Beskrivning av verket

1. Man borde inte sofva: Lugnt och stilla Ess-dur 2/4, 8 takter, /: 28 takter :/, totalt 36 takter
2. Visa: Andantino d-moll 3/4, 4 takter, /: 14 takter :/, totalt 18 takter
3. To maa man være: Andante con moto D-dur 2/4, 4 takter, /: 20 takter :/, totalt 24 takter


Libretto/text

1. Man borde inte sofva när natten faller på, för tänk, då tindra stjärnorna högt uppe i det blå. Det är så tyst och stilla. Att sofva vore illa. Jag vandrar mina vägar öfver slätt och genom skog, och stjärnorna de följa mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs de äro tusen mil och ändå mer från oss. Än brinna de med stadigt sken, än flammar de som bloss. Som silfver och kristaller nu deras skimmer faller, och en annan flammar till, när hon har brunnit ut. Så faller hon, då är det som en strimma rök till slut.

Man kan väl aldrig drömma så skönt och underbart, som sjelfva natten ter sig, när de stjärnor lysa klart. Det är som om det hördes, ett silfverspel som rördes. Man borde inte sofva, när som natten faller på! Man borde se på stjärnorna, man borde vara två.

2. Det var i ungdomens glada dagar vi gärna gingo i skogar, hagar, men hösten kom och vår sol gick ner och sedan sågos vi icke mer.

Du tror väl aldrig att jag dig glömmer, ty när jag sofver om dig jag drömmer, så är du alltid mig lika när, och bäst jag ser dig när mörkt det är.

Om bara timmarna ville glida - om bara dagarna ville skrida - så skall jag vänta med tåligt sinn, ty en gång kommer väl vännen min.

3. To må man være om livet skal lykkes,  to når vårt kjærlighets tempel skal bygges. To når det stormer og to i det stille,  to for at kunne og to for at ville.

To må man være for livet at fatte,  to for dets lys og dets gleder at skatte,  to for at nyte og to for at gavne,  to for at elske og to for at favne.

To må man være når verden vil true,  to for i stillhet, mot himlen at skue,  to for å leve i ungdom og sommer  to for at dø, når dødstimen kommer.