Liv

Hélène Tham tillhör skaran av kvinnliga pionjärer bland svenska tonsättare. Hon är typisk för dessa med sina goda ekonomiska omständigheter, vilka tillät henne och hennes samtida medsystrar att ägna sig åt komponerande utan att behöva tänka på att verken skulle ge inkomster. I mönstret ingår också att dessa kvinnor fick medveten musikalisk stimulans under uppväxten, inte bara genom obligatoriska pianolektioner, utan framför allt genom deltagande i musikaliska salonger, där både goda amatörer och förfarna musiker kunde framträda. För de komponerande kvinnorna var salongerna också forum, där egna verk kunde möta en insatt publik.

Hélène Tham föddes i Stockholm 1843. Hon var dotter till grosshandlaren Uno Murray och hans hustru Charlotte (f. Venus). I äktenskapet föddes fyra döttrar och en son som alla var musikinriktade − samtliga döttrar var enligt familjetraditionen tidigt goda sångerskor. Hélène Thams gudmor var sångerskan Jenny Lind som umgicks i familjen. Jenny Lind bodde vid denna tid i Adolf Fredrik Lindblads hem, vilket berättar att den Murrayska familjen tillhörde stadens centrala musikkretsar. 1843, Hélène Thams födelseår, stod Jenny Lind i begrepp att fortsätta sin framgångsrika karriär utomlands. Men hon behöll kontakten med familjen Murray, i synnerhet med Charlotte som var en av sångerskans närmaste väninnor.

Hélène Thams barndomshem var fyllt av musik och litteratur. Båda föräldrarna musicerade, men skrev också lyrik som ibland tonsattes av dottern. Hennes start som tonsättare ägde följdriktigt rum i unga år.

Troligen fick hon sin musikaliska utbildning i Adolf Fredrik Lindblads musikskola. Om det antagandet stämmer, bör hon ha haft Lindblads dotter, den fjorton år äldre Lotten (gift von Feilitzen) som pianolärare. Mellan dessa kvinnor fanns i alla fall en vänskap som dokumenterats i bevarade brev. Adolf Fredrik Lindblad kan ha undervisat henne i komposition.

Hélène Tham, 14 år gammal, tecknad av Maria Röhl. Kungl. Biblioteket.

Hon gifte sig 1864 med industrialisten och senare riksdagsmannen Vollrath Tham som också var djupt musikintresserad. Han sjöng enligt uppgift gärna Ahnfelts sånger. Paret fick inte mindre än nio barn, varav sju enligt kyrkböckerna överlevde småbarnsåren − det äldsta fött 1866, det yngsta 1883. Hemmet sägs ha varit ”ovanligt lyckligt och harmoniskt”. Makens yrkesverksamhet förde familjen till flera bruksorter på olika håll i landet: Åvike bruk strax söder om Härnösand, Huså i västra Jämtland och Klotens bruk i norra delen av Örebro län. 1897 flyttade paret till Stockholm och blev kvar där livet ut.

När Vollrath Tham blev disponent för Huså bruk, efterträdde han sin svåger Axel Bernhard Beskow som alltså var gift med Hélène Thams syster Anna Mathilda. Båda systrarna medförde musiken till disponentbostaden i skuggan av Åreskutan. Det bör nämnas att Axel Bernhard Beskow var son till brukets ägare Gustav Beskow, i vars stockholmsbaserade grosshandlarrörelse Uno Murray var anställd. Detta visar hur inflätade familjebanden kunde vara − och samtidigt hur viktiga relationerna var för de berörda personernas livsföring. Med Lindblads hade familjen Murray ungefär lika täta förbindelser.

Vollrath Tham har karakteriserats som ”en chefsnatur av modern läggning, initiativrik och reformvänlig”. Hon och han måste ha utgjort ett attraktivt par i sällskapslivet, där inte minst hennes spel och sång bidrog till umgängets behållning. Paret var för övrigt omtalat för att vara ovanligt resliga i förhållande till bruksbefolkningen.

Hélène Tham var också verksam som pianolärare. Till hennes elever hörde Victor Wiklund (bror till tonsättaren och dirigenten Adolf Wiklund), vilken senare skulle bli professor i pianospel vid Musikkonservatoriet. 

Verk

Uppgifterna om Hélène Thams komponerande är mycket knapphändiga. Det är dessutom okänt i vilken utsträckning de bevarade verken är representativa för hela hennes produktion − och om hur många verk som gått förlorade. Eftersom en del av de bevarade autograferna är försedda med hennes flicknamn, vet vi att hon komponerade regelbundet före äktenskapet.  Å andra sidan publicerades de tryckta verken när Hélène Tham var i 40−50-årsåldern, vilket säger att hon fortsatte sitt tonsättarskap, trots tidsslukande familjeplikter. Slutsatsen av dessa iakttagelser är att hon under en längre följd av år ägnade sig åt komponerande. Det är dock ovisst, ifall hon komponerade intensivt under vissa perioder, då familjelivet i så fall tillät det, eller om hon återkommande satt med notpapper framför sig.

Det finns vidare inga uppgifter kring Hélène Thams verk på offentliga konserter. Av verkförteckningen framgår att hon uteslutande komponerade musik för mindre sammanhang, således inga verk som skulle ha krävt större resurser än de som fanns i hennes omgivning. Det finns därför grund för påståendet att merparten av verken skrevs för att uppföras i privata sammanhang. Men hennes kompositioner har en räckvidd som sträcker sig långt utanför samtidens borgerliga salonger. De vittnar om en tonsättare som ville mer än att underhålla och skapa stämning. Många verk är fulla av uttryck, välskrivna och på en teknisk nivå som överstiger vad dåtidens amatörer klarade av.

Gunnar Ternhag © 2014