Uppväxt, studier och etablering

Vilhelm Svedbom föddes som en av två söner till skolledaren Per Erik Svedbom och dennes hustru (och kusin) Fredrika Forssberg (senare känd filantrop under namnet Fredrika Limnell). Vilhelm Svedbom växte upp i en intellektuellt livaktig miljö. Han var en mångsidig person och inledde sitt yrkesliv med en akademisk karriär inom ämnet litteraturhistoria, varefter han så småningom även framträdde som musiker och tonsättare. Vilhelm Svedbom bedrev först universitetsstudier vid Uppsala universitet från 1861 och disputerade i litteraturhistoria där 1872 på doktorsavhandlingen Studier rörande frihetstidens tragiska diktning. Samma år blev han docent i litteraturhistoria. Sin tonsättarbana inledde han parallellt med studierna under åren i Uppsala, då han också framträdde som pianist. Tillsammans med kamrater komponerade han 1866 en opera seria i tre akter, Dumben. Som namnet antyder hörde verket hemma inom en studentikos tradition.

Under perioden 1873−76 genomförde han flera längre studieresor till kontinenten. I Berlin studerande han komposition för den på sin tid berömde läraren Friedrich Kiel. Han anlitades snart efter hemkomsten för många administrativa uppdrag i det svenska musiklivet: År 1876 blev han invald som ledamot 452 i Kungl. Musikaliska akademien och blev samma år också dess sekreterare − han stannade på posten till 1901. Ett projekt han ägnande sig åt som sekreterare var att 1877 förbereda en inventering av svensk folkmusik för akademiens räkning. År 1877 blev han lärare i musikhistoria och estetik vid Musikkonservatoriet, ett uppdrag som han också innehade till 1903, nästan fram till sin död. Som utsänd för Sveriges räkning deltog han även i Wienkonferensen 1885 för att fastställa en gemensam normaltonhöjd. Åren 1878−97 var han tillförordnad som sekreterare i Musikaliska konstföreningen. År 1881 blev han ordförande i den av honom och Ludvig Norman stiftade Musikföreningen, som hade sitt säte i Stockholm.

Kompositionsstil, sånger och körmusik

Ett utmärkande drag för Vilhelm Svedbom som tonsättare var ett sinne för det melodiska och sångbara. Hans utgångspunkt som tonsättare av musik i det mindre formatet – för piano och röster – var tyska tonsättare från den föregående generationen, som Felix Mendelssohn och Robert Schumann. Här har Svedbom räknats till den ”tredje vågen” av svensk solosångskomposition med kollegor som Fritz Arlberg, John Jacobsson, Karl Valentin och Emil Sjögren. Karakteristiskt för dessa tonsättare var avancerade sånger avsedda för estraden – snarare än för hemmamusicerandet. Sångerna kunde också ha en avancerad sånglyrik, vilket förstärkte samtidens intryck av en konstfärdig musik.

Men i sin vokalmusik tog Vilhelm Svedbom intryck av den nordiska folkmusiken liksom av den protestantiska koraltraditionen. En sammansmältning av dessa stilarter finns i psalm 23, ”Herren är min herde”. Svedbom var också en de mest inflytelserika tonsättarna i utvecklandet av den svenska manskörstraditionen, vilket kan höras i den, i manskörssammanhang välkända, ”Hej dunkom så länge vi lefvom” som även den i melodiskt hänseende knyter an till folkmusiken. Till Orphei Drängars 25-årsjubileum 1878 komponerade han kantaten I rosengården för solo, kör och orkester samt körverket Fyris. Från I rosengården, som i melodiken anknyter till svensk folkton och vars naturlyriska text handlar om naturens folktroväsen, kom ”Svennens sång”, som uppnådde en viss popularitet i sin tid. Andra populära solosånger av Vilhelm Svedbom var ”Sten Sture”, ”Källan”, ”Karneval” och ”En stackars tjänsteflicka”. Han komponerade även pianomusik och omnämns i Walter Niemanns översikt Die nordische Klaviermusik (1918). Han komponerade ett par verk för stora akademiska begivenheter som exempelvis avtäckandet av stoden till Carl Wilhelm Scheeles minne i Humlegården, Stockholm, 1892.

Nordiska och tyska linjer

Vilhelm Svedbom var också litteraturhistoriker och i hans textval går att se både en medvetenhet om textens betydelse för sångens karaktär och en internationell utblick: han tonsatte inte endast svenska utan även norska, danska, tyska och finlandssvenska texter. Som tonsättare anknöt han till flera av samtidens stilar, men man kan se två huvudlinjer i hans komponerande: en tysk, Mendelssohn- och Schumann-inspirerad stil och en nordisk, av folkmusik inspirerad, romantisk stil. Det påtagliga intresset för norska och danska texter som kan skönjas i Vilhelm Svedboms sångkompositioner − intrycket av en ”skandinavisk” kompositör snarare än en entydigt svensk − kan möjligen delvis knytas till att hans levnad sammanföll med skandinavismens efterdyningar och den svensk-norska unionen.

Han krönte sin karriär med att 1901 bli konservatoriets direktör och han innehade denna befattning fram till sin död på juldagsmorgonen 1904. Det sista större verk han publicerade var sångcykeln Liebeslieder (1904), komponerad i en tradition som anknöt till Robert Schumanns verk.

Toivo Burlin © 2014