De grundläggande idéerna till Benjamin Staerns Symfoni nr 2 föddes ur Lili Boulangers orkester- verk D'un soir triste.
Incitamentet var ett avsnitt om systrarna Nadia och Lili Boulanger i serien She composes like a man med dirigenten Cathrine Winnes som programledare. Men under pandemin tog arbetet med symfonin och ny riktning. Musiken formades alltmer till
en reflexion över vår samtid med Corona, den digitala revolutionen, kristider och total tystnad. Två litterära verk blev ytterligare en viktig utgångspunkt: Dantes Den gudomliga komedin med avsnittet om vägen genom skärselden mot paradiset, och Boccaccios Decamerone där tonåringarna sitter i karantän utanför Florens under pesten och läser för varandra. Symfonin är samtidigt en stilistisk vändpunkt. "Efter att under tio års tid skrivit väldigt massivt orkestralt ville jag nu komponera mer skirt och kammarmusikaliskt med fokus på melodik", säger Benjamin Staern. Han har också utgått från vissa namn och ledord som finns kodade i musiken, bland annat Lili est mort, (Lili är död), Paris, Stockholm, Kris och Corona som bildar melodiskt material.

Första satsen: Isolation, börjar med en hög ton
– en fri överledning från Boulanger's D'un soir triste. Satsen är långsam och eftersinnande.
Skira klanger från högt stråk, vibrafon, klockspel, celesta, harpa och soloinsatser
från oboe och violin gestaltar isoleringen och tomheten.

Andra satsen: Struggling Through the Tunnel,
är ett scherzo om att släpa sig fram mot ljuset i tunneln, en slags inre utopi om det hägrande Paradiset.

Tredje satsen: Confronting the Past, leder med fallande skalor och kvartstoner ner mot avgrunden. Efter att ha nått botten vänder allt uppåt igen och musiken når en höjdpunkt.

Fjärde och sista satsen: Journey to Paradise, där naturtoner symboliserar katharsis, reningen.

Det hela avslutas med en urholkad klang i orkestern som återknyter till första satsens inledande höga ton.