1. En dag skall komma, då vinden står stilla,
då darrgräset sjunger och solen somnat.
Då skall vi fara dit ut till de yttersta öarna.
Ljuskringflutna, hägringslysande, burna på bränningens skum.

2. Silverskira månskenskväll, nattens blåa bölja,
glittervågor utan tal på varandra följa.
Skuggor falla över vägen, strandens buskar gråta sakta,
svarta jättar strandens silver vakta.
Tystnad djup i sommarens mitt, sömn och dröm
månen glider över havet vit och öm.

3. Med havets visa är jag förtrogen.
Berget och skogen må andra prisa.
Från kväll till gryning, i sömn och vaka
med strandens dyning mitt hjärta slår.
Vänner och maka
fick jag försaka.
Men havets visa läkte mitt sår.
Och skepp nå hamnen och skepp förlisa.
Dyningens visa viskar mig namnen.
Från urtidsnatten hör jag hans stämma,
som delar vatten och skapar ljus.
Vad kan mig skrämma?
Här är jag hemma
i fadersfamnen vid havets brus.

4. Jag har ett hem vid havet.
Ensamt ligger det på sluttningen
långt från grannar
som ett fågelnäste bland bergen.
Här är mitt hem,
här går jag och arbetar.
Här glömmer jag mig själv och är så lycklig.
Jag reder nya blomstersängar varje höst
och möter nya vänners ögeon varje vår.
Men ibland är allt bara som en barnslig dröm,
och jag hör en röst, stark och kallande:
Var är du?
Var gömmer du dig?
Icke är du hemma här.
Icke är detta ditt.

5. I moln går solen och jag bländas dock.
En sorg låg tung på mina ögonlock.
I andras ögen förs jag inte se.
Man vill mig väl, men hjälp kan ingen ge.
Min enda tröst kan jag vid havet få.
Jag skyndar dit, när mörkret faller på.
Jag väntar månen, vännen i all nöd.
Med honom kan man tala om en död.