Det är att älska i vårens tid: mötas nånstans under lyktors vita sken. Ströva bland främmande mänskor alldeles som om det bara fanns vi två. Titta i fönster och stanna och önska och le och drömma. Låtsas som inte nån ser när man kysser varandra. Världen har blivit ny, allt under vårens sky tycks som förtrollat, ty man är så gränslöst lycklig. Säg att du älskar mej. O, vad jag älskar dej: gå aldrig, aldrig från mig.

Och om vi sedan förstrött smög in på något litet café med blommig duk, glömde vi allting omkring oss, maten och vinet vi drack ur samma glas. Kanske vi gick på en bio och såg på en film om kärlek. Händerna smekte varandra, jag grät nog en smula. Månljusets silverbro ger våra hjärtan ro. Löften om evig tro... den gamla, gamla visan. Slut mej nu hårt till dej. Kyss mej igen och säj att det är mej du älskar.

Det är att älska i vårens tid. Tiden, ja var blev den ljusa natten av? Gick vi väl vilse bland stjärnor? Gick vi kanhända ej någon någonstans? Nynna på visan som ljuder så länge den visan spelar. Levde jag förrän jag såg dig? Det minns jag ej längre. Vårnattens timmar fly, snart skall en morgon gry. Skall den bli lika ny? Mitt hjärta slår så ängsligt. O, låt mej alltid få gå vid din sida så. Gå aldrig, aldrig från mej.