Liv

Barndom och utbildningsår

Christina Nilsson föddes som yngst av sju syskon den 20 augusti 1843 på gården Sjöabol, kallad Snugge, i Vederslövs socken utanför Växjö. Föräldrar var Jonas Nilsson och Stina-Cajsa Månsdotter. Hemmet var mycket fattigt och 1848 tvingades familjen flytta från gården. Christina lärde sig tidigt att spela på sin äldre brors fiol och från 8-årsåldern började hon gå runt på gästgivaregårdar, marknader och danstillställningar där hon tjänade pengar på att sjunga ackompanjerad av sitt eget fiolspel. Hon omtalas som 11-åring i tidningen Fäderneslandet 1855 av redaktören Nils Munk af Rosenschöld. Christina Nilssons fattiga barndom har i efterhand romantiserats och beskrivits åtskilligt. Stora delar av tidiga biografier används till anekdoter om den fattiga, påhittiga flickan. Hennes liv utmålas som en askungesaga.

1857 sjöng och spelade den 14-åriga Christina Nilsson på sommarmarknaden i Ljungby. Bland åhörarna fanns häradshövding Fredrik Tornerhielm och apotekaren Sven Edvin Berg, som traditionellt betraktats som hennes upptäckare. De ordnade så att hon fick sin första musikaliska utbildning för Adelaide Valerius, sedermera Leuhusen, i Halmstad. Valerius kontaktade Frans Berwald, och i september 1859 flyttade Nilsson till Stockholm för att fortsätta sin musikaliska utbildning för honom. Genom Berwald fick Nilsson tillgång till Stockholms musikliv. Den 28 februari 1860 debuterade hon på en offentlig konsert. Kritiken var välvillig men inte lysande. Oscar Patric Sturzen-Becker (”Orvar Odd”) skrev att hon var outvecklad. Den tyngsta kritiken riktades dock mot Berwald vilket ledde till att mecenaterna arrangerade så att Nilsson fick sin fortsatta utbildning i Paris. I september 1860 påbörjade hon sin sångutbildning för den ryktbare sångpedagogen Nicolas Jean Jacques Masset (1811−1903). 1861 avlöstes Masset av Pierre Francois Wartel (1806−1882) som var hennes sånglärare till 1864. Wartel ordnade så att Nilsson fick provsjunga för bl.a. Thèâtre Lyriques direktör Léon Carvalho (1825−1897), vilket resulterade i engagemang.   

Genombrott och karriär

Den 27 oktober 1864 debuterade Nilsson som Violetta i Giuseppe Verdis La Traviata på Théâtre Lyrique i Paris. Hon blev väl mottagen men debuten var ingen sensation. Kritiken anmärkte på att hennes röst ännu var ojämn och att hon hade ett svagt mellanregister. Det var hennes andra debut den 23 februari 1865, som Nattens drottning i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten, som blev det stora genombrottet. I denna roll blev hon höjd till skyarna. Nilsson menar själv i Ny Illustrerad tidning 21 april 1894 att hennes tolkning av Violetta hade varit barnslig och omogen medan Nattens drottning passat hennes röst bättre. Särskilt den stora arians staccato-passager i en enormt hög tessitura låg ovanligt väl till för henne. Nilsson berättar att hon på premiären fick ta om arian och sjunga den sammanlagt tre gånger.

1867 fick Nilsson ett nytt genombrott när hon debuterade på på Her Majesty’s i London i rollen som Margareta i Charles Gounods Faust. Åren 1867−70 spelade Nilsson både på Parisoperan och på Her Majesty’s. Den 9 mars 1868 debuterade hon som Ofelia i den nyskrivna operan Hamlet av Ambroise Thomas. Rollen kreerades helt efter Nilsson och som en markering av hennes skandinaviska ursprung komponerades delar av ”Näckens polska” in i en av Ofelias stora arior. Operan slog publikrekord.

År 1869 blev Nilsson ledamot av Kungl. Musikaliska akademien i Sverige. 1870 gjorde hon sin första USA-turné, 1872 den andra. Hon medverkade under dessa turnéer både i operor och gav konserter. På konserterna sjöng hon operarior och folkvisor. Framförallt blev ”Fjorton år tror jag visst att jag var” hennes signum. I juli 1872 gifte hon sig med Auguste Rouzaud som fortsättningsvis följde henne till dess han avled 1882.

Under åren 1873−84 avlöste turnéerna i Europa, USA och Kanada varandra. Hon utnämndes till kejserlig kammarsångerska i Österrike och Ryssland. Nya succéer blev framförallt Leonora i Verdis Il Trovatore, Valentine i Meyerbeers Les Huguenots samt Elsa i Richard Wagners Lohengrin. Den 22 oktober 1883 sjöng hon Margareta på Metropolitans invigningsföreställning.

Nilsson slutade att spela opera 1885 men fortsatte med att sjunga på konserter. I september 1885 inträffade den så kallade Christina Nilsson-olyckan i Stockholm när Nilsson sjöng från en balkong på Grand Hôtel. Panik uppstod bland de ca 30 000 människorna. 16 kvinnor och 2 flickor trampades ihjäl och ett sjuttiotal skadades.

År 1887 gifte sig Nilsson med greve Angelo de Casa Miranda. Snart därefter avslutade hon sin karriär. Paret bosatte sig paret i Paris och Madrid. 1895 köpte Nilsson egendomen Villa Vik i Småland. 1902 blev Nilsson änka för andra gången och därefter tillbringade hon somrarna i Småland. Hon avled i Växjö den 22 november 1921.

Christina Nilssons röst

Christina Nilssons register sträckte sig från lilla h till trestrukna f. Hon hade en imponerande höjd och ett något svagare låg- och mellanregister. Hon berättade själv att hon tidigt odlat höjdtonerna till följd av att människorna hon sjungit för som barn hade imponerats dessa. Nilssons timbre beskrevs som speciell. Ord som ”kristall-klar”, ”klockliknande” och ”flöjtliknande” återkom ofta i omdömen.

I Nilssons samtid framhöll Sofia Bergfors (1877) att det fanns många sångerskor med större röst men ingen vackrare medan Arvid Ahnfeldt (1887) skrev: ”Chr. N. eger till sitt förfogande en stämma som icke bländar med imponerande styrka, icke tänder med passionens glöd, men intager genom sin blida, skära fägring.”

Verk

Christina Nilsson har skrivit några få musikaliska verk, sångerna ”Ofelias klagan”, ”Jag hade en vän” samt arrangemang till folkvisorna ”Om dagen vid mitt arbete” och ”Spring and Autumn” (en engelsk bearbetning av den svenska visan ”Fjorton år tror jag visst att jag var”). I ”Ofelias klagan”, för sång, piano och violin, märks Nilssons bakgrund som violinist. Sången är expressiv och violinstämman visar ett relativt stort tonomfång. ”Jag hade en vän”, för sång och piano, går i svensk folkviseton i relativt snabb tre-takt. Alla sångerna kombinerar stilen i den svenska folkvisan med en viss vokal virtuositet.

Ingela Tägil © 2015