Henri Marteau 1894. (Statens Musikverk)

Liv

Uppväxt och tidig karriär

Henri Marteau föddes i Reims 1874. Hans far Charles Marteau var en fransk industriman och amatörviolinist, hans mor Clara Schwendy kom från ett musikaliskt hem i Dresden och var en skicklig pianist. Henri Marteau växte upp i ett både materiellt och kulturellt rikt, tvåspråkigt hem där ett starkt intresse för nyare tysk musik fanns. Han fick en violin som femåring och började två år senare studera för den berömde belgiske violinisten och pedagogen Hubert Léonard, bosatt i Paris. Léonard blev Marteaus viktigaste lärare och undervisningen sträckte sig ända fram till pedagogens död 1890. Den unge Marteau lärde sig här bland annat att spela Johann Sebastian Bachs verk för soloviolin, som blev en viktig del i hans repertoar.

Henri Marteau väckte stor uppmärksamhet som ett violinistiskt underbarn med en förvånande konstnärlig mognad. Han debuterade redan som tioåring i Reims som solist i en violinkonsert av Léonard, som trettonåring spelade han Max Bruchs g-mollkonsert i Wien och som femtonåring konserterade han under en period i London. Franska tonsättare som Charles Gounod och Jules Massenet tillägnade honom tidigt verk. 1891 premiärspelade han Johannes Brahms violinkonsert i Frankrike och Schweiz − han hade några år tidigare kunnat diskutera verket med tonsättaren själv. Följande år avslutade han sina studier vid Pariskonservatoriet. Därefter fortsatte karriären med framgångsrika turnéer i USA, Skandinavien, Östeuropa och Osmanska väldet.

Henri Marteau gifte sig 1900 med en ung tyska från en förmögen familj, Agnes von Ernst, och fick samma år en tjänst som violinprofessor vid konservatoriet i Genève. Där samlade han omkring sig en krets av unga musiker. Till dem slöt sig den tyske tonsättaren Max Reger. Marteau hade ett intensivt samarbete med Reger och tog som sin uppgift att lansera hans musik. När Joseph Joachim avled 1907, utsågs Marteau att överta hans prestigefulla plats som huvudlärare i violinspel vid den kungliga musikhögskolan i Berlin. Efter skilsmässa gifte han 1910 om sig med en elev, Blanche Hirsekorn. 1913 flyttade paret in i det nybyggda Haus Marteau i Lichtenberg, Oberfranken − en ståtlig byggnad som blev deras permanenta hem och som idag är ett musikcentrum tillägnat hans minne.

Marteau hade kvar sitt franska medborgarskap, men kulturellt stod han närmare Tyskland. Av hans korrespondens att döma upphörde hans kontakter med franska musiker till stor del omkring 1900. Franska verk, inklusive Debussy, fanns kvar på hans repertoar men hade ingen central plats där.

Kontakterna med Sverige

Hösten 1894 kom den 20-årige Henri Marteau till Skandinavien: först till Köpenhamn, därefter till Bergen för ett besök hos Edvard Grieg. I oktober samma år spelade han Brahms violinkonsert i Stockholm, vilket var verkets svenska premiär. Pressen talade om ”ett själfullt, mästerligt föredrag, som måste hänföra”, och publikens gensvar var stort. Han gav elva konserter i Sverige vid detta besök, och det blev början till en omvittnad ”Marteaufeber”. Han återkom med en omfattande turné genom Sverige och Norge från januari 1895 och hela våren, med konserter på större och mindre orter. Turnén fortsatte på hösten. Han hade tidigt lärt känna den svenske tonsättaren och skriftställaren Karl Valentin, och det första svenska verk som kom upp på hans repertoar var ett Adagio som Valentin hade tillägnat honom. Marteaus första insats för svensk musik utomlands skedde redan nu, när han skrev en artikel om skandinavisk musik för amerikanska The Song Journal. Under den första tiden i Sverige gjorde han också de viktiga bekantskaperna med Tor Aulin och Wilhelm Stenhammar.

Många verk tillägnades Henri Marteau. Dit hörde, från den skandinaviska sidan, Carl Nielsens andra violinsonat liksom två violinkonserter: Christian Sindings andra och Tor Aulins tredje. Han spelade båda dessa konserter i Berlin 1901, och de blev sedan frekventa inslag vid hans framträdanden runtom i världen.

Vid sekelskiftet 1900 hade Marteau gjort nästan hundra konserter i Sverige, och lika många till blev det sedan fram till första världskriget. Detta var den ena sidan av hans svenska engagemang. Den andra sidan var hans framföranden av svensk musik utomlands, något som ofta skedde i samarbete med Tor Aulin. De gav tillsammans en svensk orkesterkonsert i Genève 1903, och 1909−10 gjordes en serie sådana konserter med olika orkestrar i sex tyska städer. Ett stående nummer på dessa konserter var Aulins tredje violinkonsert, och varje konsert innehöll också minst ett orkesterverk av Franz Berwald. Att göra denne tonsättare internationellt känd var något som Marteau arbetade för tillsammans med Aulin och Stenhammar. Marteau tog 1909 tillsammans med Aulin initiativet till den Berwaldstiftelse vars första mål var att fullfölja utgivandet av Berwalds verk. Marteau bidrog själv med en stor penningsumma till stiftelsen.

Marteau spelade, med sin tyska förankring, en viktig roll för de två större svenska musikfester som ordnades i Tyskland, den ena i Dortmund 1912, den andra i Stuttgart 1913. Han var också med som solist och arrangör vid de svenska konserter i Berlin och Wien som organiserades före krigsutbrottet.

Henri Marteau hade violinstudenter från hela världen och bland dem många svenska, till exempel Sten Broman, Otto Kyndel, Göran Olsson-Föllinger, Ebba Nissen och Axel Runnquist. Vidare blev han år 1900 utländsk ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och 1920 ordinarie ledamot.

Den personliga katastrofen

Henri Marteau hade som sagt behållit sitt franska medborgarskap och var dessutom reservofficer i franska armén. Att kombinera detta med en tysk statlig tjänst på hög nivå hade inte varit utan problem, och när kriget bröt ut blev det värre. Han och hans hustru anklagades − grundlöst − i februari 1916 för planer på spioneri. Båda makarna greps och sattes i fängelse, och inte förrän ett år senare kunde de återförenas och se sina barn igen i villan i Lichtenberg.

Marteau kunde delvis utnyttja fängelsetiden till att spela och komponera. Hans tredje stråkkvartett och delar av violinkonserten kom till då. De sista krigsåren tillbringade han, som fransk medborgare i Tyskland, i ett slags husarrest i sitt hem. Den officiella tyska karriären var med detta definitivt avbruten.

Svensk medborgare

Som turnerande solist hade Henri Marteau fått nära relationer med många kungliga personer i Europa. Också i Sverige hade han sådana kontakter − prins Eugen hade blivit en god vän till familjen Marteau, och med kung Gustaf V fanns sedan länge en positiv kontakt. Svenska vänner lyckades hösten 1919 ordna så att Henri Marteau kunde lämna Tyskland för Sverige. Följande vår fick han genom kungens beslut ett svenskt diplomatpass, som gjorde det möjligt för honom att återigen turnera i världen. Det var en officiell erkänsla för vad han hade gjort för svensk musik.

Under 1920-talets första år fortsatte Henri Marteau att göra lika högintensiva konsertturnéer i Sverige som förut, delvis tillsammans med Wilhelm Stenhammar. Han gjorde nu försök att bli helt svensk och bosätta sig i det nya hemlandet med sin familj. Sin enda opera, Meister Schwalbe, tillägnade han 1922 Gustaf V. Marteau hade tidigare varit konstnärlig ledare för Göteborgs orkesterförening och var nu påtänkt som chefdirigent för en reformerad Malmö symfoniorkester 1923, dit arbetslösa tyska musiker skulle vara lätta att rekrytera, men det hela strandade på en konflikt med Musikerförbundet om de löner han hade tänkt bygga verksamheten på. Han försökte 1920 också initiera en allmän svensk musikförening efter tyskt och schweiziskt mönster, något som inte heller blev förverkligat.

Marteau behöll sitt svenska medborgarskap livet ut, men återgick till sitt internationella turnerande blandat med undervisning. Den förtjusning han först mött i Sverige hade gått över i en mer allmän respekt, dock blandad med kritik mot skönhetsfläckar i hans spel. Henri Marteau avled i sitt hem i Lichtenberg ett halvår efter sin 60-årsdag.

Verk

Marteau komponerade från sin tidiga ungdom och sedan under hela livet. Det blev sammanlagt cirka 50 verk i mångahanda genrer som opera, symfoni, solokonsert, stråkkvartett, orgelverk, körverk och solosång. Hans tidigaste kompositioner är solokadenserna till Brahms violinkonsert 1888 och sex sånger från 1890. Den säkra kompositionsteknik han tillägnade sig är märkbar till exempel i fugatopartier och fristående fugor, liksom kunskaperna i instrumentation visas i de båda solokonserterna för violin och violoncell.

Stilistiskt vetter hans musik åt olika håll. Där finns element av tysk senromantik, som i sångerna med stråkkvartett från 1905, men också starka neoklassiska drag, som i serenaden för träblåsinstrument från 1916. Inte sällan dyker det upp episoder av klangmusik, där stilmedlen kan vara oupplösta nonackord och heltonsskala. Den tyska och svenska samtiden talade om Marteaus ”impressionism”. Kritikerna dömde ibland ut hans form som alltför rapsodisk, trots den kontrapunktiska skicklighet han kunde visa på detaljnivå.

De tre stråkkvartetterna visar prov på alla de ovannämnda dragen. Den tredje av dem skrev Marteau alltså under sin tid i fängelse 1916, och den innehåller som långsam sats en patetisk ”Hymne à la douleur”, med en dikt av Lamartine som motto. Klarinettkvintetten från 1909, som tagits upp av flera nutida ensembler, visar stor kunskap om instrumenten och har snarare en diverterande än en romantisk helhet.

Och hur är det med anknytningen till Sverige i hans musik? Den är inte så stark på det rent musikaliska planet, men många verk, inte minst i början av 1920-talet, tillägnades svenska vänner. Ett musikdramatiskt verk som har viss anknytning till Sverige är den ”lyriska scenen” La Voix de Jeanne d’Arc för sopran, kör och orkester, som fick sitt uruppförande i Göteborg 1896. Ett annat sådant är Marteaus enda opera, Meister Schwalbe, tillägnad Gustaf V och med texten också översatt till svenska i det tyska klaverutdraget. Det är en kort, lättsam historia i studentikos miljö om ett kärlekspar som på klassiskt vis ger en äldre, uppvaktande man en näsbränna. Musiken är i många delar konventionellt komisk, men har också övertygande lyriska partier. Här kommer tonsättarens sätt att blanda helt traditionell harmonik och senromantisk sådan − med heltonsinslag − till sin rätt.

Anders Edling © 2016