Liv

Barn- och ungdomsåren

Åke Malmfors föddes i Stockholm den 2 december 1918. Hans far, Sam Malmfors, var kraftverksdirektör, men hade ett stort musikintresse som inbegrep såväl körsång som piano- och orgelspel. Fadern hade även studerat harmonilära och kunde läsa partitur. Modern Xenia (född Ohlsson) hade tagit pianolektioner som ung. Under stora delar av barndomen bodde Malmfors i Stockholm där han hade Einar Ralf, framstående kördirigent och sångare, som lärare.

Efter att familjen flyttat till Falun fick Malmfors undervisning av Anders Jobs, som vid sidan av läraryrket var verksam som organist och tonsättare. Jobs visade stort engagemang som musikpedagog och det var i detta sammanhang som Malmfors musikintresse tog fart på allvar. Han sjöng i kör, spelade piano, orgel och cello och fick även pröva på att leda gymnasistföreningens kör och orkester. Bortsett från musikämnet hade Malmfors svårigheter i skolan och han klarade nätt och jämt att ta realexamen 1935.

Musikstudier i Stockholm

Tack vare att fadern var vän med Sven Kjellström, dåvarande direktören för Musikkonservatoriet i Stockholm (Kungl. Musikhögskolan från 1941), fick Malmfors kontakt med Melcher Melchers, lärare i bland annat kontrapunkt och komposition vid konservatoriet. Malmfors flyttade till Stockholm och studerade harmonilära för Melchers från 1935. Våren 1938 antogs han som elev i kontrapunktklassen vid konservatoriet och kunde fortsätta för samme lärare. 1936­−38 tog Malmfors även cellolektioner för Gunnar Norrby och det är från 1936 man hittar Malmfors första egna kompositioner, skrivna för röst och piano.

Efter två års studier i kontrapunktklassen blev Malmfors 1940 antagen till kompositionsklassen. Läraren Melchers hade sin skolning från Frankrike där han hade rört sig bland tonsättare som Satie, Milhaud och Poulenc, och hans undervisning var påtagligt färgad av hans franska utbildning. Det är tydligt att inflytandet från den franska musiken fördes vidare till Malmfors. Malmfors återgav för sin familj ett tillfälle på Musikhögskolan där en lärare trott att musik skriven av Malmfors var komponerad av en fransman.

Under tiden på Musikhögskolan studerade Malmfors även kör- och orkesterdirigering (för David Åhlén respektive Tor Mann) och han avlade musiklärarexamen 1943. Våren 1945 avslutade han studierna i komposition. Malmfors komponerade såväl vokal- som instrumentalmusik under studieåren och många av både hans mest framförda verk (t.ex. körstycket ”Månsken” från 1945) och hans mest omfångsrika verk (t.ex. Stråkkvartett från 1943) är tillkomna under denna tid.

Yrkesverksam dirigent

Redan under tiden på Musikhögskolan började Malmfors arbeta som dirigent, först för Stockholms stifts kyrkliga ungdomsförbunds kör från 1942 och sedan för Huddinge orkesterförening 1943. Hans lärare i kördirigering, David Åhlén, beskrev att Malmfors hade ”denna odefinierbara hos dirigenter mycket sällsynta förmåga att inspirera sina orkester- och körmedlemmar till prestationer långt utöver det för dem vanliga måttet”. 1946 utlystes en tjänst som musikledare i Huddinge som Malmfors sökte, men inte fick. En anledning kan ha varit att Malmfors hade ett handikapp, en förlossningsskada på höger arm. Armen hade begränsad rörlighet och blev delvis förtvinad. Vissa ansåg att handikappet var så pass problematiskt just i dirigentyrket, att Malmfors borde låtit bli denna karriär. En av dessa var Olallo Morales, tonsättare och dirigent samt inspektör för landets statsunderstödda orkestrar när Malmfors jobbade i Huddinge.

1945 hade Malmfors även sökt ett arbete som ljudtekniker vid Radiotjänst, men inte heller denna fick han eftersom han på grund av handikappet var för långsam i att sköta reglagen. Istället satsade Malmfors på en karriär i Eskilstuna, där han från hösten 1946 blev ledare för orkesterföreningen. Malmfors engagerade sig mycket i detta arbete och genomförde förändringar i programvalet till en svårare repertoar och lyckades även att få anslaget till orkestern höjt.

Studier i Italien

Våren 1948 tog Malmfors tjänstledigt för att genomföra en resa till Italien där han studerade kör- och orkesterdirigering för Bonaventura Somma respektive Tullio Serafin. Men när Malmfors sedan återvände till Eskilstuna på sommaren fann han att han var avskedad och han blev tvungen att söka nya arbeten. Orkesterföreningens styrelse ansåg att Malmfors bara var kontrakterad för ett spelår i taget och hade bestämt sig för att välja en annan dirigent. Malmfors lyckades dock inte få något fast tjänst utan fick nöja sig med kortare uppdrag, bl.a. med Underhållningsorkestern vid Sveriges Radio och Radiokören.

Tonsättarkarriär

Dessbättre hade tonsättarkarriären hunnit ta fart, inte minst efter att Radiokören 1947 framförde ”Gammal nederländare” och ”Månsken” under ledning av Einar Ralf, tidigare lärare till Malmfors, tillika direktör för Musikhögskolan. I en radiorecension från samma år gavs följande omdöme: ”Denna musik lever minsann inte på torr skrivbords-kontrapunkt utan är framsprungen ur en tonsättarfantasi som bortom harmonilärans schabloner suveränt behärskar körklangens möjligheter och förstår att ställa dem i en konstnärlig idés tjänst.” Båda dessa stycken hade kommit ut i tryck redan 1945, samma år som de komponerades, men nu ökade populariteten. ”Månsken” spelades in med Eric Ericson som dirigent, som även hade med både ”Månsken” och ”Gammal nederländare” i ett instruktionsprogram i radioserien ”Sjunga i blandad kör”.

Malmfors stråkkvartett från 1943 spelades i radio 1948, men fick inget överväldigande mottagande. Desto större framgång hade han istället med ny körmusik som han komponerade 1947−48, sångerna ”Pilarna”, ”I fjärran dis” och ”Mångård”, som alla trycktes 1949.

Malmfors hade ytterligare framgång med sin körmusik 8 maj 1950 då den drygt sex minuter långa ”Kontrabasen” för manskör och piano uruppfördes av KFUM-kören och Martin Lidstam, som också beställt verket till körens 25-årsjubileum. Konserten sändes i radio samma dag. På hösten samma år efterträdde Malmfors Hildor Lundvik som dirigent för Bellmanskören i Stockholm. I början av mars 1951 insjuknade dock Malmfors plötsligt och dog 7 mars endast 32 år gammal.

Verk

Malmfors produktion är liten och består till stor del av vokalmusik, framför allt romanser och körmusik. I mycket av musiken går inflytandet från fransk musik att se tydligt. Det gjordes redan i Malmfors samtid, exempelvis då en recensent vid uruppförandet av Introduktion och Allegro för saxofonkvartett såg likheter med musik av Maurice Ravel och Claude Debussy. Vid radiosändningen av stråkkvartetten 1948 lyfte tonsättaren själv fram det franska inflytandet: ”Min kvartett är ganska franskpåverkad men kanske finns det även några mer personliga tonfall i den.”

De tre körstycken som komponerades 1943, ”Hans und Grethe”, ”Wiegenlied” och ”Scherzlied”, har en mer traditionell harmonik och ett lättsamt tonfall, där framför allt de först- och sistnämnda uppvisar likheter med Wilhelm Peterson-Bergers och August Södermans körmusik. I januari 1945 komponerade Malmfors de två körstycken som han hade störst framgång med: ”Gammal nederländare” och ”Månsken”, båda till text av Bo Bergman. I ”Månsken” målar tonsättaren med både drömska klanger och lekfull melodik en skir och livfull bild av silverljuset och älvorna under den midsommarnatt som texten beskriver. Ett karaktäristiskt drag i denna och även annan musik av Malmfors är användningen av upprepade växlingar mellan klanger. ”Gammal nederländare” är annorlunda med sitt burleska uttryck, men bygger liksom ”Månsken” till stor del på karaktäristiska tonsteg från dorisk och lydisk kyrkotonart. ”Pilarna” och ”I fjärran dis” (1947) rör sig inom en klangvärld som ligger nära ”Månsken”, medan ”Mångård” (1948) ligger närmare ett atonalt tonspråk, inte minst i den karga inledningen.

Per-Henning Olsson © 2016