Johan Leonard Höijer är ovanligt svår att skildra. Om hans barndom och uppväxt är uppgifterna få, detsamma gäller hans sista 10−15 år. Hans aktiva tid, å andra sidan, var så fylld av verksamhet av skiftande slag att en detaljerad beskrivning riskerar att bli en ointressant katalog. Leonard Höijer, som han oftast benämns, var kort sagt en central gestalt i musiklivet under 1800-talets mitt, samtidigt som hans musikaliska skapande bara utgjorde en del av gärningen. Den mångsidighet som kännetecknar hans yrkesliv präglar också honom som tonsättare. Han skrev musik i flera genrer och för olika sammanhang, komponerade profana likaväl som andliga verk, och gjorde dessutom många arrangemang av kollegers verk. För eftervärlden är han mest bekant för sitt musiklexikon (1864) som är det första tryckta med biografier i Sverige.

Liv

Unga år

Johan Leonard Höijer föddes utom äktenskapet och blev lämnad som barnhusbarn. Lars Cronholm, protokollssekreterare i Justitierevisionen, blev hans fosterfar. Höijer visade tidigt fallenhet för musik och lär ha skrivit verk redan som tonåring. Första kända musikläraren var Pehr Sandbom, kontrabasist i Hovkapellet. Fosterfadern avled emellertid i en koleraepidemi 1834, då Höijer var 19 år gammal. På Cronholms inrådan hade Höijer plats på ett handelskontor, men övergick detta år till musiken och inledde under knappa förhållanden studier vid Kungl. Musikaliska akademiens undervisningsverk. Han avlade organistexamen redan 1835, examen i harmonilära, orgelspel och sång 1842. Han genomförde sin utbildning med goda vitsord, trots att han av försörjningsskäl också arbetade som musiklärare.

1841, således under elevtiden, fick han en tjänst som organist i Franska reformerta kyrkan. Året därefter fick han motsvarande tjänst i Katarina kyrka, en syssla som han behöll till 1880. Eftersom en organisttjänst vid denna tid inte var välavlönad och heller inte avsåg heltidsarbete, ägnade sig Höijer också åt andra uppdrag. Framför allt arbetade han som skriftställare i musikämnen. Parallellt verkade han som tonsättare och arrangör.

Giftermål, kritik och akademiarbete

Leonard Höijer gifte sig 1843 med Julia Westée (1814−1900). Enligt vännen Richard Bergström fick Höijer i henne ”en hustru, som förstod honom ock till hans flit lade sin, så att det ekonomiska trycket efter hand lättade”. Äktenskapet blev barnlöst.

Tillsammans med Erik Drake ordnade Leonard Höijer Musikaliska akademiens bibliotek och utnämndes efter den insatsen till associé i akademien 1845. Skrivaren Höijer var regelbunden musikanmälare i Dagligt Allehanda 1848−49, Bore 1850−51, Svenska Tidningen 1853−59, men medverkade också i Stockholms Figaro, Aftonbladet och Post- och Inrikes Tidningar. Han skrev dessutom för Ny Tidning för musik och var dess redaktör 1853−59.

En musikens alltiallo − och författare

Till hans sysslor under dessa mycket aktiva år hörde också att vara gymnastiklärare vid Herman Sätherbergs ortopediska institut 1852−67. Institutets innehavare var även verksam som skald och Höijer var en av många tonsättare som skrev musik till hans dikter. Höijers bidrag blev Slottern för röst och orkester (samma text utnyttjade Valborg Aulin för ett körverk.) Leonard Höijer skrev musikpedagogiska arbeten i harmonilära och pianospel, och gjorde översättningar av musikskolor, för såväl violin- och sångundervisning. Vid sidan av dessa musikanknutna texter, författade Höijer skönlitterära verk, delvis med inspiration från Carl Jonas Love Almqvist, med vilken han blev bekant under studieåren. Höijer var för övrigt Almqvist behjälplig vid tillkomsten av sångsamlingen Songes (1849). ”När han spelade Almqvist [i de musikaliska salongerna] kunde han nästan försona sina åhörare med dennes underligheter ock banaliteter”, skriver tidigare citerade Bergström i sin minnesteckning.

Höijers stora kapacitet räckte också till att skriva ett musiklexikon (1864, supplement 1867), det första tryckta svenska med biografier.

Höijer som arrangör utgör ett särskilt kapitel. Han ligger bakom de flesta arrangemangen i Oscar Ahnfelts häftesvis utgivna och mycket spridda Andeliga sånger (1850–77). Han arrangerade visor och låtar för folkmusiksamlaren, m.m. Richard Dybecks utgåvor Runa, Svenska gånglåtar och flera andra. Och tillsammans med biblioteksmannen Richard Bergström utgav Höijer en andra upplaga av Erik Gustaf Geijers och Arvid August Afzelius klassiska balladsamling Svenska folk-visor från forntiden (titeländrad till Svenska folkvisor, 1880). I förstaupplagan stod Johann Christian Friedrich Haeffner för arrangemangen. Höijer motiverar i förordet sina 134 bearbetningar med att ”nya fordringar gjort sig gällande, icke minst till följd af det rikare tonmateriel, som nutidens salongsinstrument erbjuda”.  Citatet berättar tydligt för vilken krets av användare både första och andra upplagan var tänkt.

I slutet av 1860-talet drabbades Leonard Höijer av sjukdom. Han drog sig tillbaka från de offentliga sysslorna och ägnade sig främst åt att komponera och arrangera. Han avled 69 år gammal på sitt lantställe i Helgesta strax öster om Flen.

Verk

Leonard Höijers produktion av kompositioner och arrangemang är synnerligen stor med tanke på allt annat som han också ägnade sig åt. Att han mäktade med att skriva så många verk parallellt med all annan verksamhet förklaras delvis av att merparten kompositioner är av mindre slag. Verk för röst och piano dominerar stort i hans oeuvre som ändå innehåller flera orkesterkompositioner.

En betydande del av hans sånger publicerades under hans livstid och nådde därigenom god spridning. Denna omständighet säger en del om hans ställning i det dåtida musiklivet, men också om de förlagskontakter han bör ha fått med sitt författarskap.

Man är böjd att hålla med nämnde Richard Bergström som pekar på Höijers ”förmåga till melodi” som ett framträdande drag i dennes sångkomponerande. Höijer skrev sångbara melodier som känsligt följer orden. Ackompanjemangen är habila, d.v.s. välgjorda men inte påfallande personliga. Hans sånger var på sin tid säkerligen uppskattad bruksmusik.

En speciell mängd sånger i Höijers produktion skrevs för Oscar Ahnfelts utgåva Andeliga sånger. Med denna utgåvas genomslag kan man hävda att Höijer som både kompositör och arrangör bidrog till att skapa den musikstil som förknippas med svensk frikyrka. Även om Höijer säkerligen gjorde dessa kompositioner på uppdrag och fick välkommen ersättning för dem, skapade han dem inte utan engagemang.

Leonard Höijers kompositioner är över lag välskrivna och väl anpassade till sina respektive sammanhang, egenskaper som säkert gjorde dem omtyckta när det begav sig. Stilmässigt är de typiska för sin tid. Med något undantag har de emellertid inte överlevt sin upphovsman. Det är därför inte tonsättaren Leonard Höijer som förekommer i svensk musikhistoria, utan författaren av landets första ambitiösa musiklexikon och arrangören av en rad klassiska folkmusikutgåvor.

Gunnar Ternhag © 2014