Levnad

Barndom och studieår

Georg Wilhelm Heintze föddes i Jönköping den 4 juli 1849. Han torde ha fått sin första musikundervisning av fadern, Gustaf Wilhelm Heintze (1825−1909), organist i stadens kyrka (numera Kristine kyrka). Wilhelm, som tidigt visade utpräglad musikbegåvning, antogs som 16-åring vid Musikaliska akademiens undervisningsverk, samma år som hans op. 1, en samling med 14 mindre preludier för orgel, utgavs i tryck. Studierna bedrev han med stor flit och framgång: han avlade 1869 examina som organist, skolkantor och militär musikdirektör och hade då erhållit 11 jetonger. Samma år komponerade han sitt största pianoverk, en fyrsatsig ”Stor sonat”. Möjligen fortsatte han sina akademistudier även efter avlagda examina, fram till 1870 eller 1871.

Sistnämnda år utsågs han av Musikaliska akademien att representera Sverige vid den internationella orgelfestival som detta år hölls i London med anledning av invigningen av den 111-stämmiga Willisorgeln i Royal Albert Hall. Han stannade där i flera månader, främst på grund av att orgeln vid den planerade tidpunkten för festivalen (april) inte var färdigbyggd, och gav under denna tid 11 konserter.

Musikdirektör i Jönköping och konserterande organist

Efter fullbordade studier utnämndes Heintze till musiklärare vid Kalmar högre elementarläroverk, men tillträdde aldrig denna tjänst, utan återvände i stället till hemstaden, där han 1872 utnämndes till musikdirektör vid regementet, från 1874 med kunglig fullmakt som regementsmusikdirektör. Åren 1872−76 var han även ledare för stadens musiksällskap.

Parallellt med dirigentverksamheten var han flitigt verksam som konserterande organist, en av få i Sverige och odiskutabelt den främste; dessutom anlitades han ofta som sakkunnig vid orgelbyggen runt om i landet. Heintzes orgelrepertoar omfattade vid tiden för Londonfestivalen drygt 50 verk, till största delen av samtida tyska tonsättare som Gustav Merkel, Johann Gottlob Töpfer och Adolph Hesse, men också sonater av Mendelssohn och större fria verk av J.S. Bach. Även kompositioner av Gustaf Mankell, Heintzes orgellärare vid konservatoriet, fanns på repertoaren; inte minst spelade han ofta den spektakulära ”Pedal-Etüde för 2:ne Manualer”, en studie i virtuos pedalteknik med bl.a. fyrstämmigt pedalspel.

Senare kom han att bli pionjär i Sverige för den symfoniska franska orgelmusiken, med namn som Charles-Marie Widor och Alexandre Guilmant. Särskilt uppmärksammade blev hans framföranden 1883 i Stockholm och Jönköping av Widors sjätte orgelsymfoni, ett verk av i Sverige dittills aldrig hörd längd och svårighetsgrad. Heintzes berömmelse som organist grundades inte bara på hans tekniska skicklighet, utan också på hans för tiden ovanliga, orkestrala och nyansrika registreringskonst, som kan sättas i samband med hans gedigna erfarenhet som orkesterledare.

Åren i Stockholm och Lund

Vid tiden för Widorkonserten var Heintze sedan två år tillbaka etablerad i Stockholm som organist i S:t Jacobs kyrka, där han efterträdde sin lärare Mankell, som hade avlidit året innan. 1882 knöts han till Musikaliska akademien, dels som ledamot och dels som lärare i kontrapunkt. Även under Stockholmstiden var han verksam som orkesterledare, främst som kapellmästare vid Dramaten. Under sitt sista år som organist i S:t Jacobs kyrka utgav han en koralbok, där de Haeffnerska satserna kompletterades med ett antal ”rytmiska koraler”, flertalet (11 stycken) nykompositioner av Heintze själv.

1889 utnämndes Heintze till universitetskapellmästare och innehavare av den med detta uppdrag förenade tjänsten som domkyrkoorganist i Lund. Han fick dock tilltagande problem med psykisk ohälsa och kunde från hösten 1893 inte längre fullgöra sin tjänst. Heintze avled den 10 januari 1895, endast 45 år gammal.

Verk

Heintze var en tämligen produktiv komponist, men han tycks inte ha betraktat komponerandet som sin huvudsyssla, och endast ett fåtal av hans verk utkom i tryck under hans livstid. Huvuddelen av hans kända produktion har nära anknytning till hans två huvudsakliga musikaliska verksamheter, som orgelsolist och som dirigent för militärmusikkår, och hans verk för dessa besättningar torde normalt ha varit avsedda att framföras av honom själv. En stor del av hans verk är tillfällighetsmusik, tillkommen antingen på eget initiativ, ”i tjänsten”, eller på beställning. Till denna kategori hör hans kantater, men även en hel del marscher och körsånger.

Bland de fåtaliga kompositioner av Heintze som i dag framförs märks i synnerhet två större orgelverk. Fantasin och fugan över passionskoralen nr 99, "Så är fullkomnat, Jesu kär" komponerades 1868, under Heintzes studietid. Redan i detta tidiga verk finns ett personligt anslag, som märks i den inledande koralsatsens dissonansrika harmonik, i den högdramatiska fantasin och i fugans virtuosa pedalpassager. Den tresatsiga sviten från 1889 är stramare i formen: en dyster introduktion följs av ett tidstypiskt Andante religioso med titeln "Prière" och en virtuost motorisk final som kulminerar i ett fritt gestaltat fugato. I orgelverken finns inspiration från läraren Gustaf Mankell, men i sviten också från den nya franska symfoniska skolan med namn som Widor och Guilmant. Båda verken finns i moderna utgåvor, men inget av dem trycktes under tonsättarens livstid.

Sverker Jullander © 2014