Liv

Bakgrund och studieår

Ellen Heijkorn ingår i en exklusiv skara tonsättare, nämligen de som komponerat verk som är väsentligt mer kända än sina skapare. Ellen Heijkorn skrev musiken till två verkliga succéer, sångerna ”Mor, lilla mor” och ”Nu så kommer julen”. Själv är hon alltså långt mindre bekant än dessa bidrag till den svenska sångskatten.

Ellen Paulina Heijkorn (1869−1950) var dotter till Josefina Heijkorn, född Engström (1828−1920) och Johan Fredrik Heijkorn (1816−1878). Paret hade inte mindre än tolv barn, samtliga döttrar. Slaktarmästaren Johan Fredrik Heijkorn, son till en tullinspektör, drev ett charkuteri i Stockholm som han emellertid upphörde med 1859. Familjen flyttade då till Morängs gård i Järna, strax utanför Södertälje. Där föddes Ellen Heijkorn. Familjen flyttade tillbaka till Stockholm 1872. Sex år senare avled fadern, vilket lade ansvaret för den stora barnaskaran i moderns händer. Hon var ”en ovanligt kraftfull person som överallt förstod att tillvinna sig aktning och vördnad”, som en minnesruna meddelar (Svenska Dagbladet 19/2 1920). Enligt uppgift gavs döttrarna trots det möjlighet till studier. Flera av dem valde lärarbanan.

Dubbla examina och yrkesverksamhet

Efter studier vid Kungl. Musikkonservatoriet avlade Ellen Heijkorn där organistexamen 1891 och tre år senare musiklärarexamen. En uppgift säger att studierna bekostades av en givmild person utanför familjen. Hon fick först anställning som musiklärare vid Katarina folkskola, därefter vid Adolf Fredriks västra folkskola (efter Gustav Vasa församlings bildande 1905 benämnd Gustav Vasa folkskola), belägen i en del av det centrala Stockholm som vid denna tid var under stark tillväxt. Eleverna kom för det mesta från enkla förhållanden, vilket måste ha präglat villkoren för hennes undervisning. Hon blev kvar på denna skola resten av sitt yrkesliv. Det ämne som hon undervisade i kallades inte utan anledning ”Sång”: ”Synnerlig vikt lägges vid en korrekt tonbildning och säker tonträffning”, som det heter i en berättelse om verksamheten vid Stockholm stads folkskolor 1914 som Frans von Schéele upprättade (1914).

Samma beskrivning meddelar att det detta år inom Stockholms stads folkskolor endast fanns nio fast anställda lärare i sång, vilket kan jämföras med 879 lärare i så kallade läsämnen. De fåtaliga sånglärarna hade dessutom en begynnelselön som var mindre än 70 procent av begynnelselönen för lärare i läsämnen. Dessa siffror berättar i klartext att Heijkorn och hennes kolleger hade ett hårt och lönemässigt illa uppskattat värv.

Ellen Heijkorn förblev ogift och bodde länge med sin mor och sina ogifta syskon. Hon gick i pension 1939 och avled i Stockholm 1950.

Verk

Verksamheten som kompositör

Parallellt med sin slitsamma lärargärning ägnade Ellen Heijkorn sig åt sångkomponerande. Hon fick ett femtontal sånger utgivna, den första 1905 då hon således var 36 år gammal. Den sista förlagda sången av hennes hand publicerades 1931; hon komponerade således under en lång följd av år. Det är inte känt ifall hon skrev musik av annat slag, eftersom något arkiv efter henne inte finns bevarat. En enda sång är endast bevarad i manuskript. Hon bör dock ha komponerat fler verk än de bevarade, möjligen också annat än sånger. För det talar den uppenbara skicklighet som ligger bakom hennes publicerade verk.

Det är svårt att bestämma om Ellen Heijkorn ska kallas sång- eller viskompositör. Hon är definitivt en sångkompositör, ifall man ser till att hon skrev både melodi och utarbetad pianostämma. Å andra sidan har flera av hennes sånger spritts som melodier och fått ackompanjemang av varierande slag av andra arrangörer. Det gäller inte minst hennes succéverk som dessutom förekommer i åtskilliga tryckta vissamlingar, där ackompanjemang som brukligt saknas. Det finns således skäl att tveka mellan de båda beteckningarna för hennes musikaliska skapande.

Trots att hennes yrkesliv kretsade kring barn och musik, ägnade sig tonsättaren Ellen Heijkorn inte åt barnvisor. Det skulle ytligt sett legat nära till hands för en musiklärare i skolväsendet. Hennes sånger är i stället tydligt riktade till vuxna utövare och en vuxen publik. Som tonsättare verkade hon därigenom på en musikalisk arena som inte var lika tydligt kvinnligt kodad som barnviseskapandet. Apropå manligt−kvinnligt bör påpekas att hon oftast använde kvinnliga textförfattare till sina sånger.

Två framgångar

Hennes största succé kom med ”Mor, lilla mor”, som trycktes första gången 1917 och som har kommit att bli Mors dag-sången framför alla andra − ”den vackraste sången om mor” som förlaget vid lanseringen påstod i sina annonser. Sedan lång tid förekommer sången också vid begravningar. Orden skrevs av väninnan Astrid Gullstrand (1874−1952), konstnär och författare, som publicerade dikten i samlingen På stjärnestig (1912). Texten är förvisso sentimental och detta uttryck förstärks av tonsättarens val av tempobeteckning för sin valsmelodi: Andantino espressivo. Sången införlivades omedelbart i tryckta sångsamlingar. Den föreligger i arrangemang för varierande besättningar och finns i många inspelningar, varav ett 20-tal gjordes i Sverige redan på 1920-talet. Texten finns översatt till åtminstone engelska, danska, norska och finska − och sången är flerfaldigt inspelad på de språken.

Hennes andra publika framgång blev ”Julvisa” (”Nu så kommer julen …”), till text av Zacharias Topelius, för övrigt en text som lockat flera tonsättare. Sången trycktes första gången 1920. Den letade sig också snabbt in i en rad sångsamlingar med julmelodier, där den har förblivit ett stående nummer. Den går − som många andra spridda julsånger − i polsktakt, vilket kanske bidragit till dess inkludering i julrepertoaren.

De flesta texterna till hennes sånger är annars skrivna av Sonja Hedberg (1891−1974), försäkringstjänsteman och författare till barnböcker och pjäser för barn.

Ellen Heijkorn kunde uppenbarligen skapa välformade och sångbara melodier − annars skulle hon knappast ha komponerat två synnerligen spridda verk inom sin trots allt begränsade produktion. De båda succéerna var med andra ord inga lyckokast. Hennes sånger är inte musikaliskt nydanande, vilket säkert inte var meningen. De är i stället träffsäkra skapelser i tidens smak, vilka alldeles säkert rönte omedelbar uppskattning hos sina användare.

Gunnar Ternhag © 2016