Josef Eriksson (1872−1957)
Josef Eriksson föddes i Söderfors, Uppland, 8 december 1872 och avled i Uppsala 4 juli 1957. Han tog examen som organist, kyrkosångare och musiklärare samt bedrev kompositionsstudier för Ruben Liljefors. Under hela sitt verksamma liv bodde han i Uppsala, där han verkade som tonsättare, organist, körledare, lärare och kritiker. Eriksson orienterade sig som tonsättare tidigt i modernistisk riktning, men strävade sedan mot större enkelhet. Även om han var verksam i ett flertal genrer ligger tyngdpunkten i de över 200 sångerna.
Från Söderfors till Uppsala
Efter Josef Erikssons isolerade uppväxt i det uppländska brukssamhället Söderfors − han föddes den 8 december 1872 − for lärar- och organistsonen till Uppsala. Där tog han organist- och kyrkosångarexamen vid Uppsala universitet (1900 respektive 1901) och därpå musiklärarexamen i Stockholm för Ruben Liljefors 1906. Senare bedrev han kompositionsstudier för Liljefors, åren 1913−15.
Eriksson var organist i Söderfors, organist och kantor i Gävle och Uppsala och musiklärare vid Uppsala folkskoleseminarium (1904−07), senare Småskoleseminariet (1921−31). Livet igenom bodde han i Uppsala som tonsättare, organist, körledare, lärare och musikkritiker (i tidningen Upsala) och han avled där den 4 juli 1957. Med sina 200 sånger till dikter av ett 60-tal författare kan han sägas bilda en tredje ”Uppsalaskola” (efter Geijer/Lindblad i tidigt 1800-tal och Josephson/Nyblom/Wennerberg, i senare 1800-talet). Brevväxlingen med kollegan Knut Håkanson 1913–29 (850 brev på ett par tusen brevsidor) ger en egenartad tidsbild av dåtidens musikliv.
Kontakten med den 15 år yngre tonsättaren Knut Håkanson blev av avgörande betydelse, ej minst ekonomiskt, för den oftast utfattige, ofta deprimerade, något bittre Josef Eriksson. Medan Håkanson ännu var rik, var han generös med både spontana bidrag, en livränta och bidrag till Erikssons nottryck. Deras brevväxling började konventionellt, med herr-tilltal och ”med utmärkt högaktning” 1913, men blev snart djupt personlig. Kontakten togs av Eriksson, som via ombud översände ett antal egna kompositioner, av vilka Håkanson dock visade sig redan vara bekant med flertalet.
Radikal modernism
Som tonsättare började Josef Eriksson i en då radikal modernism, med alterationsharmonik jämte dissonant bi- och polytonalitet i fria kadensbildningar. Snart kom det lyriska sångkomponerandet att dominera i alla de genrer, som hållits högt av hans föregångare i Uppsala-sången, vid sidan av solosångerna särskilt manskvartett, manskör och blandad kör med mycket stor bredd i texturvalet. I ett av sina tidigaste brev till Josef Eriksson beskrev Håkanson honom som Sveriges originellaste tonsättare: ”Käre vän, detta är ju bara fraser, men jag vet att du är någonting, något verkligt. Och då följer det andra av sig självt.” Särskilt en i det första brevet bifogad ”Vildmarkssång”, ur op. 8, gav dock Håkanson ”icke så lite huvudbry, innan jag något så när gestaltat den och ’smält’ harmonierna. Ej att undra på förresten! Allt nytt och originellt måste ju så att säga präntas in i hjärnan.”
Båda kom att dela utanförskapets lott. Håkanson upprördes över att ”gamla erkända förmågor med större delen av sitt verk bakom sig knappt har mat för dagen”, som fallet enligt en intervju var med ”Sveriges bästa författare efter Strindbergs död − Ola Hansson”: ”Det fullkomligt hettade i hela kroppen, så skämdes jag å svenskarnas vägnar ... vad kan då inte hända vis à vis de unga som arbetar sig fram!” Däremot gladdes han åt Erikssons ord om att övergivandet av det gamla gav ny mark under fötterna: ”Ja, ack den som liksom Ni vore åtminstone över gränsen till sitt ’Terra nuova’.” Eriksson insåg, att ”en hel del musiker betraktar min musik som idel experiment” och han fortsätter: ”Härtill vill jag genmäla att jag ej släpper ut en sak förrän den är utexperimenterad. D.v.s. den är ej experiment längre utan verkar så som jag har avsett.” Båda fann varann i sin beundran för Mahlers sånger, enligt båda i sin tur helt nödvändiga för att förstå hans symfonier.
En programförklaring
Sedan Håkanson funnit Erikssons sång ”Solvind” ”oerhört egendomlig”, och för studium tillsänt honom ”nya upplagan av Cherubinis kontrapunkt”, fick han sommaren 1913 till svar en programförklaring av Josef Eriksson:
Jag tror i alla fall – och det får ingen ur mig – att det är inte det att man stöder sig på folkmusiken som gör att ens musik blir levande, inte heller det att ens musik innehåller mycken kontrapunkt. Musiken blir levande endast om den har sprungit fram ur en levande själ. Se på Fröding, se på Strindberg. Vad är det som gör deras verk så levande, som gör att de så griper oss. Det är inte konstmässigheten i byggnaden hos deras verk (ehuru jag visst inte underskattar den), utan det är att alltsammans är genomlevat.
Sommaren 1914 avslöjade Eriksson en plan att ”åstadkomma något liknande Schönbergs opus 19”. Resultatet blev Erikssons Sechs kleine Klavierstücke op. 19, alltså med samma titel och samma opusnummer som Schönbergs verk, men han lade till: ”Det blev ju inte alls något schönbergskt.” Håkanson reagerade dock med skräckblandad förtjusning: ”Din uppgift här i livet är att vara ett ’agens’, ett jordens salt, som tvingar människor tänka, känna annorlunda. Bort med vanetänkande och utnötta stigar.” Om musiken: ”De verkade först nästan som rött för tjuren, jag blev smått arg − men rätt som det var såg jag metoden i galenskapen. Ej heller lät de så konstigt som jag trodde.” Men hur många svenska tonsättare förmådde resonera så 1914?
Estetiskt omtänkande
Det följande året, 1915, signalerade Eriksson ett omtänkande i ett elva sidor långt brev, bort från experimenten som nått en höjdpunkt i de sju sångerna op. 14 från 1912, mot mera ljus och enkelhet. Tidigare hade han velat ”befria sig från det mörker som kamp mot vidriga förhållanden skapat inom en ... jag törs nog påstå att för mig är liv och konst allt, så långt som det för människor är möjligt”. Trots ihärdigt komponerande och turnerande som dirigent och musiker uteblev dock framgångarna, och i ekonomiskt hänseende var hans tillvaro ständigt prekär, i någon mån underlättad av statens tonsättarstipendier, särskilt under hans senare tid, åren 1946−57.
På sätt och vis lyckades nog också hans kamp för ljus. När Håkanson efter många års vänskap sammanfattade Erikssons musicerande i en recension i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, i januari 1928, var det en ”hela människohjärtats horisont” som han fann i sånglyriken. Men det var Erikssons varma humor, särskilt i manskvartetterna och Ola Hansson-cykeln Gamla gardet, som han satte allra högst, jämte ironin och satiren hos den harmoniske nydanaren. Dock uteblev de yttre framgångarna för Eriksson, när den ”modernism” som han själv i stort redan övergett snart skulle dominera i det offentliga musiklivet, här i landet och internationellt. Bland få glädjeämnen var att hovsångaren John Forsell började ta upp hans sånger, liksom Orphei Drängar med körer och kvartetter och Kjellströmska kvartetten (på turnéer med hans Bukolika-svit och Ad tenebras). Däremot kände han sig ofta förolämpad av svenska musikförlag och flertalet kritiker.
En av de främsta kännarna av svensk sång, Lennart Hedwall, fann att man inte kan tala om någon egentlig utveckling hos Eriksson efter omsvängningen 1914–15, men att den följande förenklingen och fördjupningen i hans musik nästan helt isolerade honom från den musikaliska yttervärlden. Samtidigt fick det oupphörligt breddade uttrycksregistret honom att med jämna mellanrum återvända till Vilhelm Ekelund och Ola Hansson. Enligt Hedwall tillkom hans Ekelund-dikter op. 56 1939−42 efter att han sysslat med dem i 20 år utan att skriva ner en not. Hedwall finner också ”en direkt schubertsk formuppfattning ” i Erikssons Pianosonat i G-dur op. 23.
Josef Erikssons pianomusik visar också liknande bredd och mångsidighet som sångerna, samtidigt intim och allmängiltig, med tonfall från förtvivlad sorg som i Poème tragique op. 13, tillägnad Gustaf Fröding, och den mörkt konfliktfyllda ”Chanson triste” i Alexandr Skrjabins anda, till den schumannskt doftrika ”Ro”, båda ur Pianolyrik op. 53, eller Ad tenebras, 1921, som också bearbetades för stråkkvartett. I musiken gick han i märklig närkamp med sina egna depressioner på ett sätt som han i brev uttryckte: ”Jag tror inte att någon människa − utan att vara förslöad − godvilligt vill bli en ödesmärkt människa.”
Slutord
Josef Eriksson var en av de arton stiftarna av FST, Föreningen Svenska Tonsättare, 1918. Han fick Statens tonsättarstipendium 1916, 1927−28, 1946−57 och blev ledamot av Kungl. Musikaliska akademien 1932. 1932 fick han också Litteris et artibus. Uppsala universitetsbibliotek har byggt upp ett större Josef Eriksson-arkiv, med en stor del av hans produktion i originalhandskrift, brev, pressklipp, manuskript och biografiska handlingar, jämte lyrik han tonsatt eller samlat för att tonsätta.
Rolf Haglund © 2016
Skrifter av tonsättaren
Erikssons manuskript- och brevsamling (bl a 800 brev till Knut Håkanson) överlämnades 1973 till Uppsala universitetsbibliotek.
Bibliografi
Andersson, Bengt (urval och kommentar): Oss tonsättare emellan, Brevväxling 1913–29 mellan Knut Håkanson och Josef Eriksson, Göteborg: Altfiol i Väst, 2015 (med CD).
Andersson, Bengt (urval och kommentar): Tonsättare Knut Håkanson som musikrecensent i Göteborg, Göteborg: Altfiol i Väst, 2011.
Connor, Herbert: Svensk musik, vol. 2, Från Midsommarvaka till Aniara, Lund: Bonnier, 1977.
Forslin, Alfhild: Runeberg i musiken, SSLF, Svenska litteratursällskapet i Finland, nr 367, 1958.
Hedwall, Lennart: ”Josef Eriksson”, i: Musik, 1962.
−−−: Josef Erikssons kyrkomusik, Kyrkosångsförbundet, 1962.
Helmer, Axel: ”Josef Eriksson”, i: Sohlmans musiklexikon, vol. 2, Stockholm: Sohlman, 1975.
Håkanson, Knut: En svensk sångkomponist och hans utveckling, Köpenhamn: Musik, 1920.
−−−: ”Svenska sångkomponister, 1: Josef Eriksson”, Ares, 1922, nr 7.
−−−: ”Josef Eriksson och hans körkompositioner”, i: Vår sång, 1929.
Nordenfors, Ola: Känslans kontrapunkt, studier i den svenska romansen 1900−1950, diss., Uppsala: Uppsala universitet, 1992.
Sundkvist, Axel V.: Sven Kjellström-Institutet för rikskonserter, Umeå: eget förlag, 1978.
Verköversikt
Orkesterverk, kammarmusik, pianoverk (sonat, Lyrische Fantasien, Sechs kleine Klavierstücke m.fl.), sånger (över 200 solosånger, bland annat Fyra Karlfeldt-sånger, Sju sånger och Gamla gardet), körmusik (ca 40 manskörsånger, 24 manskvartetter och ca 20 sånger för blandad kör), orgelmusik.
Samlade verk
Vokalverk med orkester
Vårlåt (E.A. Karlfeldt) op. 6:1, 1911.
Långt borta i världen (E.A. Karlfeldt) op. 6:2, 1911.
Gullevi (A. Fjelner) op. 9:2, 1911.
I månaden Tjaitra (S. Agrell) op. 12:1, 1911.
Oändlighet (S. Agrell) op. 12:2, 1911.
Den svenske Celadons klagovisa över de svarta morhianer i Afrika (G. Fröding) op. 24:2, 1915.
Min själ vak upp ur dina tunga drömmar (V. Ekelund) op. 33:1, 1917.
Tonen (K. Hamsun), för tenorsolo, manskör och orkester (instr. Ivar Hellman), 1920.
Till en fjärran vän (E. Wessel) (instr. Ivar Hellman) op. 54:1, 1934.
Du har låtit din kärlek få försvinna, folkdikt från Dala-Järna, för röst och stråkorkester, även för röst och piano, tr. 1948.
Övriga orkesterverk
Air, för violin och orkester, även för violin och piano op. 15:1, 1913.
Två danser i folkton, för violin och orkester op. 36, 1916−18.
Bukolika, svit för stråkorkester op. 27, 1917. [Även för stråkkvartett.]
Ad tenebras (I skymningen), andante för stråkorkester, 1921. [Även för piano eller stråkkvartett.]
Kammarmusik
Air för violin och piano op. 15:1, 1912.
Bukolika för stråkkvartett op. 27, 1917. 1. Alla marcia, 2. Faun och nymf, 3. Menuett, 4. Pastorale, 5. Alla marcia. [Även för stråkorkester.]
Två danser i folkton, A-dur, G-dur op. 36, 1918. [Orkesterad av Knut Håkanson, 1920.]
Elegi för violin och piano, 1919. [Även utan violin.]
Ad tenebras (I skymningen), andante för stråkkvartett, 1921. [Även för piano och för stråkorkester.]
Douce-musik, 1921.
Exotisk svit op. 40 (däri bl.a. Morhianernas dans och Exotisk dans), 1921.
Blåsmusik
Gamla gardet op. 21, arrangerad för mässingssextett, 1916.
Menuettfantasi över två skånska folkmelodier, 1916.
Piano
Två fantasistycken, tr. 1900. 1. Novellette, 2. Impromptu.
Lyriska stämningar, op. 3, 1902.
Skisser och melodier op. 4, tr. 1903.
Linnea, melodi, tr. 1903.
Lyriska fantasier op. 8, tr. 1911.
Poème tragique op. 13, tr. 1911.
Sechs kleine Klavierstücke op. 19, 1914, tr. 1916.
Sonatin op. 22, 1914, tr. 1916.
Sonat, G-dur op. 23 (1914−16).
Vår, valse lente, ?.
Två danser i folkton op. 36, för violin och piano, 1918. [Orkesterad av Knut Håkanson, 1920.]
Elegi för violin och piano, 1919. [Även utan violin.]
Exotisk svit op. 40 (däri bl.a. Morhianernas dans och Exotisk dans), 1921.
Douce-musik, 1921.
Ad tenebras, 1921 [även för stråkkvartett eller stråkorkester].
Bröllopsmarsch för piano eller orgel, 1926.
Fem Karlfeldt-sånger, efter manskörsättningar fritt bearbetade för pianosolo, tr. 1931.
En vårfanfar i marschform, till Uppsala KFUK-scouter vid tioårsjubileet 13 maj, tr. 1933.
Bukolika, opus 27, sättning för piano, tr.1935.
Pianolyrik, tio pianostycken, op. 53, tr. 1935.
Lyrik, tre pianostycken op. 61, tr. 1944.
En liten vals, op. 64:1, tr. 1948.
Orgel
Enkla och melodiska preludier, op. 1, för orgel eller orgelharmonium, tr. 1902.
Bröllopsmarsch för piano eller orgel, 1926.
Ny samling preludier op. 7, 1927.
Tio små orgelstycken op. 63, tr. 1948.
Sånger
För röst och piano där ej annat anges.
Slummersång (”Effe”), 1896.
Gamla visor: 1. En resa (A. T. Gellerstedt), 1902, 2. Så underligt känns i mitt sinne (V. Juva), 1902, 3. Nu är de vita sippornas tid (R. Winter), 1896, 4. Siris vaggvisa (K.A. Melin), 1899, 5. Vill min lilla vän du vara? (A.T. Gellerstedt), 1902.
Andliga sånger (Svenska psalmboken): 1. Om aftonen, 2. Hymn: Si Jesus är ett tröstrikt namn, ?.
Augustihymn (E.A. Karlfeldt), tr. 1903.
Sensommar (E.N. Söderberg), 1904.
Fyra sånger op. 5, 1905. 1. Lägg lugnt och fast din hand i min (E. Collin), 2. Adagio (B. Bergman), 3. Dina ögon äro eldar, 4. Du vet ej (båda E.A. Karlfeldt).
Fyra sånger (E.A. Karlfeldt) op. 6, 1911. 1. Vårlåt, 2. Långt borta i världen, 3. Uppbrott, 4. Höstens vår.
Sex sånger op. 9, 1911. 1. Nu faller natt över havet (H. Johnsson), 2. Gullevi (A. Fjelner), 3. Nocturne (E. Kléen), 4. Det faller ett gulnat löv (E. Kléen), 5. Jungfru Margits vårvisa (E. Kléen), 6. Över dina händer lutad (A. Österling).
Tre sånger (C. Sandell) op. 11, 1911. 1. Vildmarkens sång, 2. Höst, 3. Vårlöften.
Två sånger (S. Agrell) op. 12, 1911. 1. I månaden Tjatra, 2. Oändlighet.
Sju sånger op. 14, 1912. 1. En havssnäcka (E. Kléen), 2. Världens gång (G. Fröding), 3. En ariers hustruvisa (G. Fröding), 4. Trötta träd (M. Lybeck), 5. Den nattlotusögda (Sigurd Agrell), 6. Ung kärlek (E.A. Karlfeldt), 7. Idag vill jag tacka dig (S. Lidman).
Två sånger av Maria Åkermark (Zwei Lieder), 1913. 1. När döden drar förbi, 2. Sjung, solvind, sjung.
Bed att det dagas (Z. Topelius), 1914. [Även för damkör samt för solo och blandad kör med orgel eller piano.]
Landstormssång (J. Nordling), tr. 1914.
Julimåne och andra dikter (A. Kock) op. 17. 1. Vi sprider allt längre, 2. Julimåne, 3. De bränna oss ögonblicken, ?
Jag är en sjungandes röst (E.A. Karlfeldt) op. 24:1, 1914.
Den svenske Celadons klagovisa (G. Fröding) op. 24:2, 1915.
Vandringen och målet, tre dikter av Hj. Procopé, op. 24:3−5, 1915/33. 1. Där är en ring kring våra själar dragen, 2. Vi tala vid graven saknadens ord, 3. Vandringen och målet.
Bisp Thomas sång om friheten, 1915.
Sånger (M. Åkermark) op. 16. 1. Sjung, solvind, sjung, 2. Skuggan, ?.
Julimåne och andra dikter (A. Kock) op. 17. 1. Vi spridas allt längre, 2. Julimåne, 3. De bränna oss, ögonblicken, ?.
Helig mark (J. Nordling) op. 25, 1914. 1. Samlad låga, 2. Hör klockornas sång, 3. Håll marken helig, 4. Riddarpojkarnas sång, 5. Riddarflickornas sång, 6. Vallfartsmannen.
Skånska melodier (O. Hansson) op. 26, 1915/27, tr. 1927. 1. Nu vissna mina blommor, 2. Då gult det var på marken, 3. Sommarblund, 4. Spleen, 5. Vårbräckningen.
Tills en blir borta och andra dikter (A. Fjelner) op. 28. 1. Tills en blir borta, 1915/1917/1935, 2. Efter år, 1916/1917/1935, 3. Nocturne, 1916/1934, 4. En visa i försommartid, ?, 5. När de första syrenerna blomma, ?.
Gästen (E. Lindorm) op. 29:1, 1914.
Viskning över ett barns säng (E. Lindorm) op. 29:2 , 1914.
Fosterlandet (A. Lundegård), ?
Notturno (O. Hansson) op. 30, 1916. 1. Ej måne och ej en stjärna, 2.
Midnattens timma har slagit, 3. Det ljusnar och vågorna gunga, 1916.
Vilhelm Ekelund-dikter op. 33, 1917. 1. Ljus, 2. Förbi, 3. Min själ, vak upp ur dina tunga drömmar, 4. Du kunde ju ej veta, 5. Verlaine-stämning, 6. Gästen.
Berceuse (S. Obstfelder) op. 34:2, 1918.
Mot alla stjärnor spanar och andra dikter av Vilhelm Ekelund op. 37. 1. Mot alla stjärnor spanar, 1917/1932, 2. Över havet sjunker en stjärna, 1917/34, 3. Heinrich das Kind, 1917, 4. Varför hörs i kväll så tidigt, 1916.
Tonen (K. Hamsun), 1920, även för tenorsolo och manskör.
Madonnan och barnet i örtagård (E. Linderholm), tr. 1921.
Tora synger (K. Hamsun), 1936.
Norska dikter (S. Obstfelder) op. 38:1, 1937. 1. Vaar, 2. Fra mine teknikerdage 1890, 1918/29, 3. Sommer, 1918.
Dikter (P. Lagerkvist) op. 41, 1922. 1. Jorden är blott du och jag och mull, 2. Ingenting får störa vår stund med varandra, 1922.
Jämtland (G. Eriksson), 1922. [Även för blandad kör.]
Stora och underbara äro dina verk (Joh. Uppenb.), 1923.
Dikter (P. Lagerkvist) op. 42, 1924. 1. Så gamla äro alla moln, 2. På berget ligger en gammal stad, 3. Var är den djupa glädje som jag söker, 4. Jag vet att bortom det jag dunkelt anar.
Dina systrar (K. Asplund), 1924.
Där ute sjunger en fågel (V. Ekelund), 1924.
Sång till Hälsingland (A. Engberg), 1925.
Är jag intill döden trött (H. Löwenhjelm), 1925.
Vinden drar, finländsk folkvisa, 1926.
Huset det står vid Siljan (Västbergapolka), folkmelodi (W. Hebbe), 1926.
Upplandssång (O. Thunman), även för unison kör och piano, tr. 1926.
Befriad är dagen från morgonens ok (P. Lagerkvist), 1926.
Barnvisor ur R.L. Stevensons ”A Child’s Garden of Verses” (övers. E. Blomberg), op. 43. 1. System, 2. Solen på resa, tr. 1927.
Huset det står vid Siljan (Västbergapolska) (W. Hebbe), ?
Visor (E. Blomberg) op. 44, 1926. 1. Den ljusa nattens ljusa fågeldrillar, 2. Den djupa källan, 3. Höst, 4. Du – och ingenting annat, 5. Men kvinnor är visa, 6. Förälskat folk.
Visor ur Shakespeares Som ni behagar, op. 45, 1927. 1. Blås, blås du vintervind, 2. En ungersven med kärestan sin, 3. Sig himlens änglar glädja, 4. Vart äktenskap gör Juno glad.
Hembygdens stämma (O. Thunman), 1927.
Nu blekna alla stjärnor (B. Lundqvister) op. 46:1, 1927.
I natten (V. Rydberg) op. 46:2, 1928.
Post tenebras lux (C. Sandell), även för solo, två körer, orgel och piano, 1928.
En höstvisa (E. Beskow), 1929, tr. 1942.
Sånger och visor op. 47. 1. Modern (V. Rydberg), 1929, 2. Solen går sin höga ban (Harriet Löwenhjelm), 1927, 3. Vackra rosor ska vi plocka (C.F. Dahlgren), 1929, 4. Vår svenska mark (A. Furuhage), 1928, 5. Spel-Olles gånglåt (H.G. Olsson/K. Hed), 1928, 6. Till Rosina (M. Nordlund), 1928.
Gossen min bor i Alunda by, folkmelodi från Uppland, ?.
Sånger om sol och sommar (E. Lindström) op. 49. 1. Hemlängtan, 2. Vandrarelängtan, 3. Aftonstämning, ?.
Gråt inte flickor (W. Shakespeare, övers. E. Blomberg), 1929.
Serenad (A. Sölvén) op. 50:1, 1930.
Nocturne (A. Sölvén) op. 50:2, 1930.
Till hembygden (A. Sölvén) op. 50:3, 1930.
Norrbottenssång (J.P. Hedén), 1930.
Till en sjuttonåring (G. Jönsson), 1930.
Långt i sena natten sitter jag och spelar (N. Svanberg) op. 51:1, 1931.
Mitt hjärta längtar mycket (N. Svanberg) op. 51:2, 1931.
Barnen leka (P.-U. Bolinder) op. 52:2, 1931.
Segla, segla rosensky (E. Brogren), 1918/35.
Sånger och ballader op. 54, 1936. 1. Till en fjärran vän (E. Wessel), 1934, 2. Adagio (B. Bergman), 1904/34, 3. Jungfru Maria (E.A. Karlfeldt), 1905/1936, 4. Och riddaren for ut i Österland (A. Strindberg), 1909, 5. Jane Gray (H. Ammann), 1907/1936.
Ögonmakt (O. Hansson), 1915/1936.
Nu slockna alla lampor (M. Bill), 1937.
Kan du höra honom komma (Nils Ferlin), 1938.
Tyska dikter op. 55, 1938. 1. Das große Kind (Des Knaben Wunderhorn), 2. An den Brunnen (M. Claudius), 3. Als Daphne krank war (M. Claudius).
Musik och andra dikter av Vilhelm Ekelund op. 56. 1. Musik, 1939, 2. Din sorg jag vet, 1938, 3. Inspiration, 1939, 4. Sorg, 1940, 5. Varma kvällen kommer sakta, 1940.
Dikter av Hans Dhejne op. 57, 1939. 1. Eine kleine Nachtmusik, 2. Lycka, 3. Japansk miniatyrträdgård, 4. Källan, 5. När viporna flytta, 1939.
Vi kom fra marken (K. Hamsun), 1939.
Säg mig, blommar aldrig mer ... och andra dikter av Marianne Bill, op. 58. 1. Säg mig, blommar aldrig mer, 1939, 2. Det säges att Apollons svanar sjunga, 1940, 3. Allt är förvandlat när du kommer, 1938.
Engelska dikter op. 59, 1940. 1. To Daffodils (R. Herrick), 2. Weep no more (J. Fletcher), 3. Spring (Th. Nashe), 4. All the Words (W.B. Yeats), 5. They are not long (E. Dowson), 6. She comes not when Noon is on the Roses (H. Trench).
Ro (V. Ekelund), ?.
Sång för hemvärnet: Frihetsed (A. Sölvén), tr. 1940.
I öster stiger solen opp (Sv. Psalm 432), pastoral för soloröst och orgel, op. 60:1, tr. 1941.
Två väldiga strida (Sv. Psalm 266: 1&4), för soloröst och orgel, op. 60:2, tr. 1941.
Du (B. Lundqvister), ?.
En dag (G. Ullman), tr. 1942.
En höstvisa (Elsa Beskow) (Ur ”Görans bok”), tr. 1942.
En julsång (J. Nordling), tr. 1942.
Sånger op. 62. 1. Jag kommer nog en afton (H. Grundström), 1944, 2. Vårbräckningen (O. Hansson), 1915/43, 3. O moder (asiatisk folkdikt), 1944, 4. Ur striden (G. Ullman),1919.
Du har låtit din kärlek få försvinna, folkdikt från Dala-Järna, även för röst och stråkorkester, tr. 1948.
Småpikerne danser (A. Øverland) op. 65:1, 1947.
Og atter ser jeg (V. Krag), op. 65:2, tr. 1948.
Kvelden lister seg på tå over kløverengen (I. Hagerup) op. 65:3, 1952.
Sånger om blommor och fjärilar, tr. 1957.
Kör
Alla för manskör om ej annat anges.
Andliga sånger för blandad kör (Svenska psalmboken). 1. Om aftonen, 2. Hymn:
Si Jesus är ett tröstrikt namn, tr. 1915.
På hoppets dag (Z. Topelius) för blandad kör, 1914.
Bed att det dagas (Z. Topelius) för blandad kör, 1914.
Gamla gardet (O. Hansson), op. 21, 1915. [Även arrangerad för mässingssextett, 1916.]
Fosterland (O. Hansson), 1916.
Fem dikter (E.A. Karlfeldt) op. 31, 1916.
Fyra sånger op. 32, för manskör eller manskvartett, ?.
Vaar (S. Obstfelder) op. 34:1, 1918.
Berceuse (S. Obstfelder) op. 34:2 för barytonsolo och manskör, 1918. [Även version utan barytonsolo.]
Bevara, Gud, vårt fosterland (J. L. Runeberg), op. 35:2, tr. 1927.
Kåres sang (B. Bjørnson) op. 35:3, 1918.
Tonen (K. Hamsun) för tenorsolo och manskör, 1920.
Stora och underbara äro dina verk (Joh. Uppenb.), för solo, blandad kör och orgel, 1923.
Jämtland (G. Eriksson), för sång och piano eller blandad kör, 1923.
Sång till Hälsingland (A. Engberg), 1925.
Serenad (Erik Brogren), för bassolo och manskör, ?.
Upplandssång (O. Thunman) för unison kör och piano, även för röst och piano, tr. 1926.
Post tenebras lux (C. Sandell) för solo, två körer, orgel och piano, 1928.
Guds jord och Guds himmel (P.-U. Bolinder), sex sånger, op. 52, för solo, kör och orgel till invigningen av Sandvikens kyrka, 1931.
Sabbatsdag (G. Sillén), för baryton, trestämmig kvinnokör och orgel [ur Kantat vid Grums kyrkas invigning 2 november 1930], tr. 1933.
Påskljuset (G. Lindeberg), för blandad kör, tr. 1935.
Tre höstvisor (V. Ekelund, Kerstin Hed) op. 39, för blandad kör, tr. 1937.
Söderfors (C. V. Böttiger), för soloröst eller unison kör och piano, tr. 1948.
Manskvartett
Två dikter, 1914.
Sex sånger op. 20, (Arvid Mörne), ?. [Även för manskör.]
Gamla gardet op. 21 (O. Hansson), tr. 1915.
Fem dikter (E.A. Karlfeldt) op. 31, 1916. 1. Ett hjärta, 2. En hornlåt, 3. Selinda och Leander, 4. En envis dalkarls visa, 5. Göken.
Fyra sånger op. 32. 1917. 1. Nu sjunges maj i gård och by (V. Ekelund), 2. Kungsord (G. Ullman), 3. Sista dansen (G. Ullman), 4. Dragspelet (O. Hansson).
Obstfelder-sånger op. 34, 1917. 1. Vaar, 2. Berceuse, 3. Regn, 4. Hun stod paa bryggen.
Två sånger op. 35, 1917. 1. Og atter ser jeg (V. Krag), 2. Kåres sang (B. Bjørnson).
Fyra dikter (P. Lagerkvist) op. 42, 1924. 1. Så gamla äro alla moln, 2. På berget ligger en gammal stad, 3. Var är den djupa glädje, 4. Jag vet att bortom det jag dunkelt anar.