När inne i skogens dunklaste djup ej rosorna mera glöda, men blommande ljungen åt mossklädt stup lyser med klockor röda, då vill jag dig tälja, min hjärtanskär, en saga, som känd är vida, en saga om kärlek, som glöder skär utan att vissan tida.

Den liknar ljungen å skyhögt berg, som lyser rodnande fager, när blek öfver parkernas gula färg skimrar en höstlig dager. Den blommar, när locken hvitnar till snö och åldern kinderna fårar, den hoppas, när hjärtats slag vilja dö, ännu på nya vårar.